Tidigare mobbningsoffer: "Jag är nu över 40 år gammal och jag lever fortfarande dagligen med de här såren och ärren"

Celinda Byskata hör till dem som utsattes för mobbning då hon var yngre. I dag föreläser och skriver hon om det här problemet i egenskap av utbildad erfarenhetsexpert.

Hon säger att Undervisningsministeriets nationella program mot mobbning väcker ganska positiva tankar.

– Här finns en del gamla tankar, men också mycket fräscha inslag, till exempel det här med mångprofessionella team och att ta hjälp utifrån om skolans resurser inte räcker till. Att öka gruppdynamiksarbetet och satsa på social kompetens och kommunikationsfärdigheter redan i samband med småbarnspedagogiken är bra.

Frågan är om åtgärderna är tillräckligt konkret utformade för att kunna förverkligas i praktiken.
 
– Jag hade hoppats på lite mer innehåll om vad det innebär i praktiken. Man säger att personalen ska utbildas i att stöjda barns och ungas psykiska hälsa. Men hur har man tänkt sköta det i praktiken? Det räcker ju inte bara med att skapa webbsida som stöd. Det behövs konkret stöd som implementeras i skolorna.

Redan det att man pratar om de här frågorna skulle ha hjälpt mig. Det är inte längre tabubelagt

Celinda Byskata bedömer att de åtgärder som nu presenteras kunde ha hjälpt henne då hon var ett mobbningsoffer.

– Redan det att man pratar om de här frågorna skulle ha hjälpt mig. Det är inte längre tabubelagt. I dag pratas det mera än vad man gjorde i början av 80-talet.

Byskata är glad över att man i dag börjar förstå allvaret i mobbande och att man ser vilka sår och ärr både förövare och offer har fått av det – främst offren. Hon ser nu mycket sådant som både hon, hennes mobbare och hela hennes skola skulle ha behövt.

– Jag skulle ha behövt mångprofessionella team. Både jag och mobbaren skulle ha behövt stöd och hjälp. Det skulle kanske ha behövts lite insatser av polis och psykvård också.

Man måste ta tag i frågor redan i ett mycket tidigt skede

Byskata hoppas att man inte övergår till ett allt för svartvitt strafftänkande i dag. Hon ser mobbning som en mycket komplicerad fråga.

– Man ska inte behöva ha metalldetektorer i skolan. Och man ska inte ta tag i problemen först då det utvecklats till något hemskt utan man måste ingripa redan vid låg ålder.

Byskata betonar vikten av att alla är med, och att skolpersonalen också får stöd och hjälp i att förstå hur man ska gå vidare i mobbningsfall innan de blir för stora. Sammanhållning och respekt är viktigt – hur man behandlar varandra.

Jag lever fortfarande dagligen med de här såren och ärren

Celinda Byskatas eget liv har påverkats kraftigt av att hon mobbades i skolan.

– Jag är nu över 40 år gammal och jag lever fortfarande dagligen med de här såren och ärren. Det har lett till bland annat självmordstankar och svår psykisk sjukdom, flera år av arbetsoförmåga och sjukpension. De här ärren kommer att jag att gå till graven med.

Byskata konstaterar att forskning har visat att mobbning lämnar liknande spår i hjärnan som tortyr.

– Det här säger ju nu nog någonting om hur man får leva med sina upplevelser. Det finns situationer i livet då mobbningstraumat triggas och man på nytt mår illa och blir påmind om det som hänt tidigare.

Celinda Byskata anser att hon har haft tur då hon fick stöd och hjälp och att hon nu kan använda sina erfarenheter och vara till nytta i stället för att bara lida av sina skador.

– Men det sitter nog alltid i.

Vi borde hellre tala om skolvåld – det har gått inflation i ordet mobbning

Byskata bedömer att det kanske har gått en del inflation i ordet mobbning och hon tycker att man kanske hellre borde tala mera om skolvåld.

– Jag tror att folk är lite trötta på det här pratet om "mobbning hit och mobbning dit och ja, det har alltid funnits mobbning". Den här attityden har jag upplevt.

Byskata påpekar att de nya grova fall av våld bland barn och unga som påträffats under den senaste tiden väcker tankar och diskussion.

– Och det är ju i sin hemskhet är en bra sak.

Byskata bedömer att man har fått bukt med den klassiska mobbningen – slagsmålen, men att det nu ingår en rad nya element i och med sociala medier och nätmobbning.

– Våra ungdomar växer upp i ett samhällsklimat som är väldigt negativt och aggressivt. Det hör till att man är elak och anonym på nätet, och att man kan slänga ur sig vad som helst. Jag tror att en viss sorts mobbning har avtagit men samtidigt ser jag att den har blivit lite grövre och fulare – och kanske svårare att reparera än vad det var på 80-talet, säger Celinda Byskata.