Nico Rönnberg valde familjen före karriären: "Jag satt där och funderade om det verkligen var det här jag flyttade hit för?"
"Utan Dominic skulle jag säkert grävt ner mig i en ganska djup grop"
Nico Rönnberg valde familjen före karriären.
Han kunde ha bott i Paris och levt proffslivet i en av världens bästa ligor. Istället är Finlands bästa handbollsspelare tillbaka i Karis, jobbar deltid och spelar för sin moderklubb. För Nico Rönnberg var valet självklart.
"Hej pappa. Pappa! Pappaaaaaaaa!"
Kastövningar pågår på BK-46:s handbollsträning en måndagskväll i januari. Det är treåriga Dominic som ropar på Nico Rönnberg.
Stjärnspelaren blir upprepade gånger distraherad under träningens gång, när sonen behöver uppmärksamhet. Stör det honom? Nej, inte det minsta. Det är exakt det här han längtat efter.
Den här gången vill Dominic ha fler pepparkakor. Som svar får han höra att det räcker med dem som servicemannen Kris "Ische" Allamo redan dukat fram för de en dryg handfull barn som springer runt planen under herrlagets träningar. Precis som Nico gjorde under pappa Jans träningspass i tiderna.
Men vad i hela fridens namn gör Nico Rönnberg egentligen i Karis? Hans vardag borde bestå av metropolliv i Paris och proffshandboll med en fet lönecheck i US Ivry HB i en världens bästa ligor.
Istället är det lagerjobb och FM-ligahandboll som gäller. Men framför allt: sonen, frun och släkten. Familjen. Hemmet.
– Det finns säkert dom som tycker att jag kommit hem med svansen mellan benen. Det är inte många som väljer bort spetsen av sin karriär och att bo i Paris för att återvända till ett tråkigt vardagsliv i gråa Finland. Men för mig har det känts rätt från dag ett.
Se Sportlivs minidokumentär om hur längtan, pliktkänslan och värderingarna – formade av tunga minnen – förde hem Finlands bästa handbollsspelare:
Hade det här hänt före Dominic skulle jag absolut ha stannat.
― Nico Rönnberg
Det här är inte första gången Nico Rönnberg lämnar ett utlandsäventyr i förtid. Som 20-åring flyttade han till Norge, men fick inte den speltid han blivit utlovad och flyttade hem.
Det fick motivationen att störtdyka.
– Det tog ett par år innan jag hittade den där riktiga glöden och igen började känna att handboll är roligt, att det här verkligen är det jag brinner för, minns Rönnberg.
– Utan Dominic skulle jag säkert också nu grävt ner mig i en ganska djup grop, men läget är helt annorlunda nu. Tidigare betydde handbollen allt. Nu kommer den i andra hand.
Samtidigt är han som 28-åring kanske en bättre spelare än någonsin.
Ensam i lägenheten
Förra säsongens succé med skytteligaseger i Champions League-gruppspelet öppnade dörrarna till Frankrike. Han kunde ha åkt utomlands redan tidigare, men stortrivdes i Cocks och ville slutföra husbygget i Karis.
Nu var han redo. Dessutom var det rätt tidpunkt för familjen, som i vilket fall som helst skulle slå slutlig rot i Karis när Dominic börjar skolan. Det var nu eller aldrig.
Det började bra. På sommaren var hela familjen samlad i Paris och bockade av sevärdhet efter sevärdhet. Sara och Dominic skulle återvända på hösten för att senare flytta in. Sedan slog den andra vågen av coronapandemin till hårt mot Frankrike.
Coronafallen sköt i höjden, samhället stängde ner och Nico satt ensam i sin lägenhet. Samtidigt kunde Sara och Dominic leva ett förhållandevis normalt liv i Finland.
Också Ivry drabbades av några coronafall som ledde till all verksamhet lades på is. Träningar och matcher inhiberades med jämna mellanrum och ingen publik tilläts på läktarna.
– Jag satt där på kvällarna och funderade om det faktiskt var det här jag flyttade hit för? Vi hade tagit beslutet som en familj och skulle uppleva allt tillsammans. Nu hade jag min handboll, ingenting annat.
Förlorade barnet gav perspektiv
Hemma tog Sara hand om huset, sonen och sin tatueringsfirma. Familjen pratade dagliga videosamtal och utanpå syntes det inte hur mycket Dominic saknade sin pappa. Däremot desto tydligare när Nico slutligen kom hem.
– Han var helt fast i Nico. När Dominic till exempel for på toaletten så sa han 'pappa, inte far du väl nånstans medan jag är borta?', berättar Sara.
Till saken hör att Sara är gravid och den beräknade tiden är i mars. Hon skulle inte ha kunnat resa ner på ett bra tag, medan Nico i värsta fall haft sin följande längre ledighet först i sommar.
Han skulle ha missat alla kontroller och inte kunnat hjälpa till i vardagen. I samband med förlossningen hade han antagligen hunnit hem endast i ett par dagar.
– Det var inte värt det. Tryggheten här hemma är det viktigaste för mig. Man kommer ändå alltid tillbaka till det som hände oss före Dominic. Då känns det ganska naturligt att alltid ta det säkra före det osäkra.
De tunga erfarenheterna ruskade om i Rönnbergs värderingar.
Innan man fick Dominic ställde man sig tusen gånger frågan: Varför just oss? Vad är det vi har gjort fel?
Det var sommaren 2016 och Sara väntade det nygifta parets första barn. Under ett 4D-ultraljud i vecka 19 upptäckte läkaren en kromosomavvikelse, triploid, som gjorde att barnet inte hade möjligheter att överleva. Enda alternativet var abort.
– Det var riktigt som ett litet foster när det väl kommit ut och vi fick hålla i det på sjukhuset. Det var en jättehård upplevelse och det tog en tid innan man började känna igen sig själv.
Rösten brister. Rönnberg lockar till sig hunden Molly, plockar upp henne i famnen och fortsätter.
– Jag tycker ändå det gjort oss starkare. Nu uppskattar man allt på ett helt annat sätt. Saker man lätt tar för givet, säger Rönnberg och avser till exempel det finländska vårdsystemet som ger honom ro under graviditeten.
– Med tanke på det som hände är jag ganska rädd och osäker. Såklart skulle vi fått vård där nere också, men det är jätteskönt att veta att vi inte en sekund behöver oroa oss för att det skulle brista på det. Såna saker gör det tryggt att vara hemma.
Nära familjeband
Mitt under Sportlivs intervju öppnas ytterdörren och in klampar Nicos pappa Jan Rönnberg. Han vill fråga hur fyrhjulingen Nico lånat för att skotta snö har fungerat.
Det här är inget ovanligt. Den rönnbergska klanen har växt sig stor och BK-ikonen "Janka" har redan åtta barnbarn, snart tio. För första gången på länge är Nico och hans tre syskon alla tillbaka i hemknutarna.
Likheterna mellan Nicos och Dominics uppväxt är många med starka familjeband och en rejäl dos handboll. Medan pappa Jan röjde framgång i BK var det Nico och storebror Andreas som sprang runt i hallen under träningarna.
– Vi har alltid varit jättenära i vår familj. Det är något alla syskonen fått med sig hemifrån och sen i sin tur fört vidare till sina egna familjer, säger Andreas, själv tidigare handbollsproffs och nu tränare i BK-46.
– Här i Karishallen har vi varit sen barnsben, och precis på samma sätt springer här nu omkring fyra, fem ungar. Ofta är det också dom som växt upp i hallen som sen har intresset att fortsätta och till slut blir ganska duktiga på handboll.
Intresse finns utomlands – men är Rönnberg intresserad?
"Dominic, inte knuffas!"
Träningarna fortsätter och Rönnberg kliver stup i kvarten av planen för att passa sin son.
– Hade jag varit kvar i ett proffslag skulle det kanske inte varit så proffsigt att ta med sitt barn till hallen. Det här är en otroligt lyxig vardag för mig. Efter träningen har jag fem minuter hem till kvällsgröten och bastulaven.
Att det skulle bli just moderklubben BK-46 var mer eller mindre klart när Rönnberg återvände till Finland i november, trots att kontraktet offentliggjordes först ett par veckor efter hemkomsten.
Han hade inget intresse av att börja pendla till exempel till Riihimäki, vilket han gjort under de senaste sju säsongerna i Cocks. Dessutom har det alltid varit självklart att i något skede igen dra på sig de rödvita färgerna, som han senast burit för över ett årtionde sedan.
Den "tvättäkta Karisbon", som han beskriver sig själv, ville hem.
– Att kunna få ge tillbaka till klubben i mitt hjärta betyder mycket. Man märker också hur mycket det betyder för många andra. Människor har kommit fram och sagt att dom inte trodde att dom under sin livstid skulle få se mig tillbaka.
Samtidigt är Rönnberg medveten om att comebacken till FM-ligan även innebär ett steg bakåt i karriären. Han har kontrakt med BK säsongen ut och har inte beslutat sig om framtiden.
– Visst tänkte jag att det här mer eller mindre kan innebära slutet på min utlandsproffskarriär. Jag kan ännu hoppa på ett sista tåg under de närmaste åren, men det är inte längre hela världen för mig om det inte blir av.
Agenten skickar varje vecka meddelanden om intresserade klubbar ute i Europa. Ett nytt utlandsäventyr är ändå aktuellt endast ifall allting stämmer också utanför planen.
Utan familjen kommer Rönnberg inte att åka.
– Det finns fortfarande jättemånga spelare som spelar utomlands medan familjerna bor kvar i hemlandet. För oss kändes det inte ens som ett alternativ, konstaterar Sara Rönnberg.
– Vi lever vårt drömliv just nu. Vi har aldrig haft en vardag där du för barnet till dagis, far på jobb, kommer hem, gör dina hobbyer eller annat på kvällarna – ekorrhjulet som många kallar det. För oss är de här små sakerna som folk tar för givna guld värda.
"Livet är för kort för att kasta bort år på din egen karriär. Plötsligt har det gått ett, två, tre år utan att du varit med din familj. Då har du själv gjort beslutet att vara borta från hans uppväxt, inte han. Jag tycker det är ens plikt att tänka på barnet i alla beslut man gör."
-Nico Rönnberg
Kvittar om han uppnår något mer
Han fick aldrig erövra Europa. Åtminstone inte ännu. Men i övrigt har Nico Rönnberg uppnått alla sina mål inom handbollen.
Han har korats till grundseriens skyttekung i Champions League, tagit sex FM-guld, öst in mål i landslaget och valts till Finlands bästa handbollsspelare – precis som pappa Jan och storebror Andreas före honom.
Han är nu jämsides med Andreas med sina fyra raka utnämningar, och har två upp till sin far. Räknar familjen Rönnberg ihop sina titlar når de tillsammans upp till alla tiders etta, en annan Karislegendar Mikael Källman.
Flest val till årets handbollsspelare i Finland
– Det är ganska konstigt faktiskt, det är inte så stor skillnad om jag inte uppnår nåt mer. Det där lilla extra att jag måste bevisa nånting åt mig själv eller nån annan, så det finns inte längre, säger Rönnberg.
– Det här kanske inte låter som ett drömliv för andra, att jag bor i lilla Karis, spelar i min moderklubb och jobbar deltid på sidan om, men för mig är det så. Det här är en vardag jag har längtat efter, och jag har inte ångrat mitt beslut en enda sekund.
