Nord Stream 2 delar Europas politik – Forskare: ''Polariseringen är ett misslyckande för EU som borde hålla samman''

EU har under tre decennier kvar för att uppnå sin målsättning om klimatneutralitet och självförsörjande i energi. Naturgas från Ryssland och Azerbajdzjan spelar en viktig roll i processen, men priset för den är såväl ekonomiskt som politiskt.

– Naturgas är ett plausibelt alternativ under den här övergångsperioden, säger Farid Karimi som är specialforskare i energisäkerhet vid Yrkeshögskolan Novia och vistas i Greifswald i det tyska Mecklenburg-Vorpommern.

Till naturgasens fördelar räknar Karimi relativt låga utsläpp och mångsidig användbarhet inom industri och jordbruk. Ryssland är EU:s största gasleverantör med utsikter för ytterligare tillväxt.

Det omstridda ryska gasröret Nord Stream 2 skulle gå ända till strax utanför Greifswald i Tyskland. Det ekonomiskt utmanade Mecklenburg-Vorpommern ställer sig särskilt entusiastiskt till att ta i bruk det lukrativa projektet.

Entusiasm och skepsis gentemot Nord Stream 2 delar EU i tu. Konflikten hänger ihop med och blottar ytterligare starka motsättningar i unionen.

Kontroversiellt från första början

– Redan då planerna kring Nord Stream 2 stiftades stred de emot EU:s ursprungliga energipolitiska linje. Ytterligare ett så stort icke-europeiskt gasrör bröt mot målsättningen vad beträffar självförsörjande, förklarar Karimi.

Nödvändiga juridiska justeringar drevs igenom av Tyskland för att legitimera projektet. Det här väckte starkt motstånd på östeuropeiskt håll, i synnerhet i Polen.

Polen prövade ärendet i EU-domstolen och vann. Beslutet överklagades av Tyskland och projektet förvandlades till en pågående juridisk tvist.

Situationen kompliceras ytterligare av USA:s engagemang. Både privata företag och individer hotas med sanktioner för anknytningar till Nord Stream 2.

– Särskilt Tyskland är missnöjt med det och hävdar att USA inte har någon rätt till att lägga sig i planerna.

Östeuropa rädd för större ryskt och västeuropeiskt inflytande

Karimi menar att det i förhållande till det ryska gasröret uppstod två läger inom EU: Det ena är västeuropeiskt med Tyskland i spetsen och det andra är östeuropeiskt – där Polen står i främsta led med stöd från USA.

Särskilt de baltiska länderna befarar att Nord Stream 2 kan leda till ytterligare rysk påverkan vad gäller politiken i det egna samhället.

Hos östeuropeiska ledare väcker gasröret å sin sida bekymmer för ytterligare maktförskjutning västerut.

– Den här polariseringen är ett misslyckande för EU som borde hålla samman, konstaterar Karimi.

Enighet finns, i alla fall på papper, när det kommer till visionen om Europas energiövergång.

– EU:s energipolitiska målsättning är mycket ambitiös och Tyskland är dess föregångare. Det tyska tillvägagångssättet har mindre stöd i vissa post-socialistiska medlemsstater, säger Karimi.

Med morot och käpp för Ryssland

En viss skepsis mot Nord Stream 2 är befogad. För stor andel rysk energi begränsar EU:s politiska förmåga.

– Det här blir särskilt tydligt i kriser så som i fallet Navalnyj, säger Karimi.

Att EU förlitar sig på rysk energi ger nödvändigtvis inte något klart försprång till Ryssland. Den ryska ekonomin är lika beroende av energins export som den europeiska av dess import.

Ryssland måste tas i beaktande för att tackla energiövergången och klimatförändringen.

Landets integration i de här processerna har avgörande betydelse, särskilt i Östersjöregionen.

– Den stora frågan är hur EU borde närma sig Ryssland med både morot och käpp, säger Karimi.

Karimi föreslår ett långvarigt gasavtal med ett ömsesidigt fördelaktigt pris som en morot. Utveckling av egna europeiska förnybara energikällor, samt elektrifiering av samhällen och ekonomier skulle fungera som motvikt.

– Ett paneuropeiskt rörnätverk med gas från Norge skulle också bidra till EU:s energisäkerhet i förhållandet till Ryssland.

Turkisk-ryska spänningar som möjlighet för EU

Diversifiering är således nyckelordet för EU:s energisäkerhet under övergången.

– Ju fler leveranskanaler vi har, desto högre är vår energisäkerhet. Ett turkiskt rör med azerisk gas är ett bra alternativ, men vi måste tänka på fler sådana.

Turkisk-europeiska förhållanden är också komplicerade, påminner Karimi.

Fördelen med att också ha ett turkisk-azeriskt alternativ ligger i Ryssland och Turkiets konkurrens. Karimi tror att deras rivalitet kunde utnyttjas till EU:s fördel.

Han understryker att alla dessa gasrör endast är medellångsiktiga lösningar. Alla de här medlen är endast för övergången och att köpa tid med.

– Det betyder inte att vi vill förlita oss på dem i all evighet. En dag måste vi lämna gas och andra fossila bränslen bakom oss.

Text: Pavel Petrov