"Fulhus och spökslott": I Estland rivs övergivna gamla bostadshus i växande takt
Kommunerna har inte haft råd att riva övergivna byggnader, men efter en kommunreform och ordentligt statligt stöd har intresset ökat.
Martna är en liten by i kommunen Lääne-Nigula med 120 invånare ungefär tjugo minuters bilväg från staden Hapsal. Precis vid infarten till byn hittar jag det hus ni ser på bilden här ovan.
Bredvid det stod ett liknande trevåningshus med ett 20-tal lägenheter för bara ett par veckor sedan.
– Huset hade stått tomt i decennier och vi tror inte att så många personer flyttar hit att det skulle ha varit värt att renovera det, säger Hardi Rehkalt, kommundelen Martnas fullmäktigeordförande.
Tomma och förfallna byggnader finns runt om i Estland
Det finns hundratals sådana här övergivna bostadshus i Estland, många byggda så sent som på 1980-talet.
I Martnas grannby Kirna hittar jag tre hus som nu används av brandkåren för övningsbränder innan de så småningom rivs.
Rehkalt: Från ett hus vi rev föll betongbitar redan ner
– Just det här huset här höll inte på att rasa ihop, men ett annat hus lite längre fram som vi just rev föll betongbitar redan ner, säger Hardi Rehkalt. Vi rev det i sista stund för någon kunde ha skadats allvarligt.
Det är också vanligt att övergivna hus lockar till sig barn och ungdomar.
– Naturligtvis, barn söker ju sig till spänning. Vad kan vara intressantare än att leka i ett övergivet hus, säger Rehkalt.
Ibland bor enstaka personer eller familjer ännu i husen
Ett vanligt problem när sådana här våningshus ska rivas är att en eller ett par lägenheter fortfarande används.
– I det där huset där bitar redan rasade från taken tog det ett år för oss att komma överens med de som hade lägenhet där att riva det, säger Martnas kommundelschef Janno Randmaa.
I det huset bodde inte alla ägare permanent i byggnaden.
– De var uppvuxna här och för dem var det ett emotionellt beslut, huset var fullt av minnen.
De använde lägenheterna när de kom hit ibland. De var uppvuxna här och för dem var det ett emotionellt beslut, huset var fullt av minnen.
Janno Randmaa, kommundelschef i Martna
– Om kommunerna skulle vara tvungna att betala för hela rivningen skulle knappast många hus rivas, säger Randmaa.
Idag har ett rivningsprojekt två delar. Först köper eller tvångsinlöser kommunen huset och lägenheterna. Efter det kommer själva rivningen, som till 90 procent subventioneras av staten.
– För några år sedan hade vi en kommunreform med många kommunsammanslagningar. Därför har många kommuner nu lite större budgetar som har gjort rivningarna möjliga, säger Randmaa.
Martna var ända till år 2017 en egen kommun med 740 invånare.
– Då var det en omöjlig utgift att göra något åt de här spökslotten. En så liten kommun har inte tusen euro extra i sin budget.
Då var det en omöjlig utgift att göra något åt de här spökslotten.
Janno Randmaa, kommundelschef
– Nu finns det ett stort intresse för att riva sådana här byggnader, säger Randmaa och tillägger att det också gäller industri- och lantbruksbyggnader.
Från och med slutet av förra året subventionerar staten också när sådana byggnader rivs.
– Många hus byggda på 1990-talet har förfallit så illa att till exempel taken har rasat in. I sådana fall är det smartast att riva och bygga nytt, säger Randmaa.
Speciellt eftersom det här ofta är de hus besökare ser först när de kommer till byn. I folkmun kallas de ofta för kolemaja, fulhus, eller tondiloss, spökhus.
"Det kändes som om huset stod och väntade på oss"
Om man räknar med alla övergivna byggnader i Estland talar vi antagligen om ett par tusen. Siffran varierar beroende på vem du frågar eftersom det är svårt att definiera vad som är övergivet.
Någon egentlig plan för vad som ska hända med dem finns inte, och ibland händer det att någon väljer att renovera ett så kallat spökslott.
I kommunen Lääne-Nigula sker just det i byn Risti, tjugo minuter nordöst om Martna. Där har en familjerestaurang från Tallinn valt att bygga om ett gammalt tegelhus till ett slags storkök.
– Vi tittade på flera liknande byggnader runt om i Estland också, men de hade sådana fuktskador att det skulle ha blivit dyrt att renovera, Vajo Gorelašvili.
Planen är att börja tillverka georgisk mat, som ostbrödet chatjapuri eller chinkali, fyllda dumplingar, här.
Maten säljs sedan vidare som halvfabrikat till georgiska restauranger i Baltikum och Norden.
– Det här stället var som gjort för oss, som om det väntade på att vi skulle komma, säger Gorelašvili. Det känns bra att ha hittat det.
De här fula gamla husen imponerar inte positivt på någon och sedan de byggdes har antalet invånare här sjunkit kraftigt.
Janno Randmaa, kommundelschef