Politikens hårda kärna blottas när pandemin ökar inkomstskillnader – men solidaritetspolitikens tid kan komma tillbaka, tror forskare och politiker

Ekonomisk ojämlikhet och skattepolitik brukar vara en kontroversiell fråga som kan höja blodtrycket både till höger och vänster. Pandemin får nu antagligen frågan att studsa upp på agendan med fart. Också i Finland, där inkomstskillnaderna inte vuxit sedan andra hälften av nittiotalet, sätter pandemin sina spår i statistiken.

Att frågan är laddad ser man redan på hur mycket debatt själva diskussionen om hur ojämlikhet ska mätas kan väcka.

Men siffror finns det gott om. EU-kommissionen använder OECD-data som grund för att kontinuerligt följa med utvecklingen. Eftersom frågan är mångfacetterad, särskiljer de mellan ojämlikhet i inkomster, förmögenhet och möjligheter.

Skillnad i inkomster mäter hur inkomster fördelas mellan familjer. Samtidigt mäter man också skillnader i förmögenhet, eftersom det, som i Tyskland eller Österrike, inte på senare år skett stora förändringar i inkomster, samtidigt som förmögenhetsskillnaderna ökat. Det beror till exempel på att fastigheternas värde ökat och på ökad koncentration av ärvd förmögenhet.

I Finland har inkomstskillnaderna varit så gott som på samma nivå sedan slutet av 1990-talet, men nu finns det tecken på att detta förändras.

För det tredje kan man diskutera individens lika möjligheter. De påverkas av den utgångspunkt individer har när de föds, men också av deras egen aktivitet och tur. Utbildningsnivån verkar till exempel ha en inverkan på hur väl individen klarar sig ekonomiskt i livet.

Att till exempel Kommissionen fäst uppmärksamhet vid frågan under de senaste årenhandlar enligt dess egen utsago om att ojämlikheten har ökat inom EU.

En orsak till att ämnet hör till politikens kärnområden är att våra uppfattningar om moral och social rättvisa kommer med in i bilden.

Följaktligen: om ett virus gör att du blir av med jobbet eller permitterad väcks frågan om vilket samhällets ansvar är i att se till att du klarar dig ekonomiskt. Och då kommer vi in på frågan om fördelning: vem ska betala så att du klarar dig?

Eller, hur mycket ska samhället via fördelningspolitik jämna ut skillnaden mellan en som föds i en förmögen familj och en som föds i en fattig familj så att chansen att kliva på den socioekonomiska stegen realiseras. Eller sköter den fria marknaden bäst om fördelningen?

Frågan har också nationalekonomisk relevans.Internationella Valutafonden IMF understryker att betydande ojämlikhet är illa för ekonomisk tillväxt.

I Finland har inkomstskillnaderna varit så gott som på samma nivå sedan slutet av 1990-talet, men nu finns det tecken på att det här ändrar.

– Mängden uppsägningar och permitteringar har varit stor och trots att det ännu inte finns heltäckande data för år 2020, säger Heikki Hiilamo som är professor i socialpolitik vid Helsingfors universitet att inkomstklyftorna verkar växa på grund av covid-19, även i Finland

Så sker eftersom det å ena sidan finns de som kan jobba hemifrån och till och med spara pengar under pandemin, medan det finns de, speciellt inom service- och kulturbranschen, som har sett sina inkomster minska. Därtill vet vi inte hurudan effekt distansundervisning har haft i det långa loppet för individerna.

Känslan av ojämlikhet kan också accentueras av att aktiekurserna går upp, och de som har möjlighet att placera pengar då gynnas mer än de som sett sina inkomster minska och inte kan placera lika mycket.

Stimulanspaketen ger också upphov till ökad statsskuld och i något skede kommer kraven på återbetalning att segla upp. Hiilamo tror att man i det läget måste fråga sig om det är genom skarpare beskattning, som innebär att de mer välbeställda betalar mera, eller genom att skära i offentlig service och sociala utgifter, som det ska ske.

Trots att det är få som gillar att betala mera skatt, speciellt när löneökningen varit moderat i många år, tror Hiilamo att pandemin kan ge upphov till en ny solidaritetskänsla i samhället .

Finland har jämförelsevis små inkomstskillnader.En markant ökning skedde dock under nittiotalets andra hälft.

– Den främsta orsaken var inte krisen i början av decenniet, utan reformer i skattesystemet som minskade på progressiviteten beskattningen. Det här eftersom kapitalinkomstbeskattningen skiljdes åt från förvärvsinkomstbeskattningen. Efter det har ojämlikheten inte ökat, men inte heller minskat.

– Regeringar har inte varit speciellt pigga på att ändra på att beskattningen blivit mindre progressiv under de senaste 25 åren

Ett starkt argument mot att skärpa beskattningen är att det kan påverka investeringarna negativt. I det här läget kan man som IMF hävda att behovet av investeringar ändå kommer att vara stort efter pandemin. Också Hiilamo tror att det finns ett behov, på samma sätt som efter andra världskriget, att investera för att få ekonomin på gång på allvar efter pandemin.

Finanskrisen öppnade nya politiska horisonter

Attityder till Inkomst- och förmögenhetsskillnader skiljer höger- och vänsterväljare fortfarande i dag, vilket Finlands näringsliv EK bland annat noterat i en undersökning.. Vänsterväljare brukar alltså prioriterar inkomstfördelning mer än borgerliga väljare.

Jag frågar därför en vänsterpolitiker som nyss nått upp till den politiska maktens högre höjder hur han ser på inkomstskillnader.

Jussi Saramo har haft bråttom sen Vänsterförbundnets partiordförande Li Andersson blev på moderskapsledighet. Då erbjöds han möjligheten att, i egenskap av Anderssons ställföreträdare greppa undervisningsministerns portfölj i sex månader.

– Den första tiden har gått bra, men samtidig var det till en början också lite tungt.

Men när Saramo får chansen att tala inkomstklyftor och beskattning i coronatider märks inget av tröttheten.

– Miljardärernas förmögenheter har ökat under pandemin. Vi vet inte hur situationen på lång sikt kommer att se ut i Finland, men i och med att förmögenheterna ökat så avspeglas ojämlikheten också i inkomstskillnader mer generellt.

Både genom att likt Argentina införa en förmögenhetsskatt nationellt och genom att förhindra att kapital styrs till skatteparadis kan man komma åt problemet, säger han. Även fastighetsskatten tål att granskas, menar Saramo.

– Det är inte helt rimligt att dyra bostäder i Eira beskattas lika som billigare bostäder långt ute i förorten.

Men någon generell höjning vill han dock inte se, tillägger han snabbt.

Att Saramo föreslår skarpare skattesatser för de förmögnaste känns inte speciellt radikalt idag. Speciellt under rådande pandemi, kan det snarast verka som att de som inte ser ojämlikheten som ett problem är på fel sida av historien. Men att det blivit mainstream att snacka inkomsöverföringar är ett relativt nytt fenomen.

Men när till exempel Helsingfors stad rapporterar att arbetslösheten bland under trettioåringar stigit kraftig som en följd av pandemin, är det inte svårt att förstå varför oron sprider sig över hela det politiska fältet.

Sedan den stora finanskrisen 2007–2008 har kampen om de ekonomisk-politiska idéerna stegvis eskalerat och man kan också se en viss konvergens mellan dem som tidigare varit antagonister i debatten.

Det kan ha att göra med att kriser öppnar för paradigmskiften.

Naomi Klein, som för den stora publiken blev känd för sin bok Chockdoktrinen, hävdar att den som i ett kritiskt skede bäst lyckas få genomslag för sina idéer, också kontrollerar framtiden.

Kriser kan också, som Pauli Huotari och Teivo Teivainen hävdar, öppna för en pluralitet av olika framtidsscenarier som i bästa fall kan öka på människors frihet och välmående.

Det är inte alltså bara de mest radikala som förespråkar förändring. Även finanskapitalets språkrör Financial Times efterlyste redan före pandemin mer inkomstutjämning. Detta inte minst för att rädda kapitalismen och den liberala demokratin. Vindarna har alltså definitivt vänt.

Saramo håller med.

– Länge diskuterades de här frågorna mest bland vänsterekonomer, men nu har de definitivt blivit mer vanligt bland nationalekonomer generellt.

Krisen fungerar alltså som en strålkastare som lyser upp vägar som tidigare låg i mörker.

Global fråga

Eftersom både ekonomin och pandemin är global, måste vi också placera Finland i ett sammanhang som sträcker sig över nationsgränserna. Ett samtal med Teivo Teivainen kan hjälpa oss med det.

Teivainen har brunnit för världspolitik sen 1980-talet; först i egenskap av nyfiken resenär och studerande, senare som forskare och professor vid Helsingfors universitet.

När forskarkarriären tog fart i början av nittiotalet härskade en ekonomisk-politisk doktrin som sällan ifrågasattes. Den betonade låga statsskulder, privatiseringar och åtstramningar av offentliga utgifter.

– Världsbanken, IMF och världens överlägset mäktigaste stat USA, förespråkade linjen till den grad att det nästan inte mera fanns alternativ till den rådande sanningen.

I dag däremot, påpekar Teivainen, har vi en situation där en ekonomisk politik som var helt otänkbar för bara några år sedan rentav upplevs som helt nödvändig.

Kritikerna till en gammal konsensus har redan länge menat att den ekonomiska politiken handlade om ett rationaliserande av en ideologiskt driven, nyliberal regim.

Många hävdade också att avståndet mellan rika och fattiga ökade som en följd av detta. Men det här kan ge en något förenklad bild verkligheten om man granskar frågan ur ett globalt perspektiv.

För på det stora hela kan man säga att den ekonomiska ojämlikheten minskat, speciellt eftersom medelklassen i Kina och Indien blivit större.

Samtidigt har en liten grupp, den så kallade “1 procenten”, dragit ifrån medelklassen.

– Inom den medelklassen finns det personer i de rikare länderna som upplever att de fattigare går om dem, medan de själva stampar på ställe, säger Teivainen.

Det här anses allmänt vara en av bakgrundsorsakerna till fenomen som valet av Donald Trump till president och till brexit.

Och nu, under pandemin, har de förmögnas försprång ytterligare ökat, vilket till exempel forskning av UBS-banken visat.

Men covid-19 har också ökat statens ingrepp i ekonomin, vilket understryker statens roll som garant av den förutsägbarhet som är nödvändig i en kapitalistisk ekonomi.

– Den stora frågan är om den typens åtgärder som nu genomförts kommer att bli bestående. Traditionellt brukar partier, både till höger och vänster, beskylla den andra parten för att utnyttja krisen för egna subjektiva ändamål, säger Teivainen.