Då Julia Tunturi kom tillbaka efter en långtidsskada drabbades hon av en personlig kris: "Mitt självförtroende var byggt som ett sandslott"
"Vi behöver inte alltid prestera och det är okej att göra misstag"
Meditation och mindfulnessövningar har hjälpt Julia Tunturi hitta en inre frid.
För Julia Tunturi blev 2020 en vändpunkt. Efter fem jobbiga år bestämde hon sig för att utmana sina rädslor, låta murarna falla och öppet berätta om sin inre resa.
Pargasbördiga fotbollslandslagsspelaren Julia Tunturi fick som ung ständigt höra att hon var en exceptionell talang. Det fick hennes ego att växa, men samtidigt växte också prestationsångesten.
– Jag minns att jag sa i en intervju att jag vill bli bäst i världen. Jag tror inte jag visste vad det innebar. Och vad som skulle krävas för att ta mig till toppen.
I 20-årsåldern drabbades hon av sina första långtidsskador och då hon kom tillbaka fick hon märka att hon inte längre var stjärnan på plan. Spelare som var yngre än hon hade gått förbi.
Tunturi, som spelat i U20-VM som 17-åring, hade tänkt att hon inte behöver jobba lika hårt som andra för att hon är så mycket bättre än dem. Hon kom ner på jorden med en skräll.
– Det känns som om hela mitt självförtroende var byggt som ett sandslott, baserat enbart på andras omdömen om mig. Genast då det började komma skador och motgångar, märkte jag att det inte håller. Jag har varit tvungen att bygga upp en ny, stadigare byggnad, baserad på min egen bild av mig själv.
Julia Tunturi berättar om hjärnskakningen som gav insikter om livet, det uppblåsta egot och hur hon trodde hon var bättre än alla andra, om stjärnspelarens ord som öppnade ögonen, om hur hon mediterade i smyg av rädsla för andras åsikter, och om hur känslorna hon tryckt ner i en flaska exploderade och ledde till ett mentalt sammanbrott.
Se Sportlivs minidokumentär om fotbollslöftet som kom ner på jorden och fick bygga upp sin självbild på nytt:
"Hon kan bli Finlands nya storstjärna" – stora ord som satte press
Då Damallsvenskan var avslutad och landslaget mött Skottland i EM-kvalet i början av december, kom Julia Tunturi hem till Pargas på semester.
I familjens garage, nedpackade i stora lådor, finns alla hennes priser samt mapparna med tidningsurklipp som mamma samlat alltsedan Julia började spela fotboll som sexåring år 2002.
"Finska Julia, kommande storspelare"
"Hon kan bli Finlands nya storstjärna"
– Det satte väldigt mycket press på mig. Sådant man inte tänker på då man är så där ung.
Och faktum är att det under junioråren gick väldigt bra. Inte konstigt att egot växte sig stort.
– Då jag var i ungdomslandslagen kom olika toppspelare och berättade för oss hur de tagit sig till toppen. De talade alla om att det hade krävt hårt jobb. Ändå tänkte jag att det inte rörde mig, för jag var så mycket bättre än alla andra.
Då den i dag 24-åriga A-landslagsspelaren ser tillbaka, tänker hon att det kanske mest var omedvetet och undermedvetet hon tänkte så, men att hennes inställning nog var just sådan.
Ända tills hon drabbades av sina första långvariga skador.
I och med dem skulle hon bli tvungen att skifta perspektiv, på många fronter.
Jag insåg att jag inte kan leva enbart på min talang
Efter att ha fått sin fotbollsfostran i Pargas IF gjorde Julia Tunturi som 15-åring ligadebut i Turun Palloseura. Efter tre säsonger för Åboklubben flyttade hon år 2015 till Mariehamn och Åland United.
När hon under sin andra säsong i ÅU fick sin första långvariga skada kändes det först ganska skönt att få en liten paus från fotbollen. Men då hon efter bara tio matcher drabbades av en ny skada, var det inte så roligt längre.
Efter gymnasiet har Tunturi valt att satsa enbart på fotbollen. Nu var hon plötsligt ur spel i flera månader och hade inget annat att fokusera på.
Hon läste amerikanska stjärnspelaren Carli Lloyds bok When Nobody Was Watching: My Hard-Fought Journey to the Top of the Soccer World.
– I boken berättar Lloyd om hur och hur mycket man måste träna för att nå toppen. Det öppnade mina ögon och jag insåg att jag inte kan leva enbart på min talang.
Visserligen hade hon alltid tränat flitigt, men i jämförelse med Carli Lloyd var det ingenting. Så hon började träna på allvar. Trots att hon var skadad. Eftersom det skadade knäet gjorde ont, fokuserade hon på bålstyrka och överkropp.
Den inre resan börjar
År 2016 skulle komma att bli en första vändpunkt. Julia som trott att hon var "världens stjärna, typ" fick märka att alla andra blivit bättre medan hon var borta. Själv hade hon problem med saker hon behärskat väl innan skadorna.
Så hon började träna ännu mer och ännu hårdare. Och lära sig allt om träning, kost och fysik.
"Jag kom in i ett lite maniskt tillstånd och tränade hela tiden. Ändå tänkte jag att det inte var tillräckligt. Det var aldrig tillräckligt."
-Julia Tunturi
Vid samma tid kom hon att läsa en bok som en kompis tidigare hade rekommenderat, men som hon just då inte tilltalades av. Det var boken Lev livet fullt ut av Eckhart Tolle.
– Det var nånting som gjorde att jag köpte den i alla fall och började läsa. Och jag är så tacksam att jag gjorde det. För varje blad kände jag att just så här är det ju. Det väckte upp nånting inom mig och det kickstartade hela min inre resa.
Med sig fick hon lärdomar som hjälpt henne lyssna på sin kropp, men också lärt henne vad hon behöver för att må bra mentalt.
Började meditera i hemlighet
Efter det uppvaknande som följde med Eckhart Tolles bok, fortsatte hon med andra böcker. Hon lyssnade på poddar, såg på Youtube-videor – och laddade till slut också ner en meditationsapp och började meditera tio minuter varje dag.
– I början stängde jag in mig i mitt rum, så att ingen skulle se att jag mediterade. Det kändes som en lite flummig hippiegrej, som andra inte skulle förstå.
Småningom blev sessionerna längre och en tid schemalade hon meditationerna så att hon mediterade en timme varje dag.
– Som person är jag ganska perfektionistisk och jag tenderar att döma mig själv ganska mycket. Det gäller allting, inte bara fotbollen. Om jag haft en konversation med en person kan jag efteråt börja tänka varför jag sa så där, för det lät dumt.
Med hjälp av meditation och mindfulnessövningar har hon lärt sig förstå sina känslor och lyckats ändra på sitt sätt att se på sig själv.
– Vi behöver inte alltid prestera och vi behöver inte alltid komma nånstans, och även om man gör misstag eller fel så har det sin charm och lär oss något om oss själva.
I dag mediterar hon inte längre enligt schema, utan försöker hela tiden vara närvarande i stunden. Det har hjälpt henne också på fotbollsplan.
– Det har blivit lättare för mig att fokusera. Om det kommer upp negativa tankar där jag dömer mig själv, säger jag till dem att de får finnas, men jag identifierar mig inte med dem.
Hjärnskakning ledde till nya insikter
Sedan 2018 har Julia Tunturi spelat i Damallsvenskan. Hösten 2019, i Eskilstuna Uniteds näst sista match, fick hon en allvarlig hjärnskakning.
Hon låg i sin lägenhet med gardinerna fördragna, kunde inte prata, inte lyssna, blev bara fruktansvärt trött av alla intryck.
Hon tvingades tillbringa flera veckor i sitt eget sällskap, men kom ut med nya insikter om livet och sig själv.
Inom fotisen måste man hela tiden prestera, och innan hjärnskakningen var jag aldrig nöjd
Julia Tunturi
I dag, drygt ett år senare, piskas Julia inte längre av tanken att hon hela tiden måste bli bättre – bättre än alla andra. Det har minskat på stressen och gjort det lättare att träna och spela.
Har fått nöta bytesbänken i EM-kvalet
Den åboländska mittfältaren fick göra debut i damlandslaget våren 2015, strax innan hon skulle fylla nitton. Hon har hittills framträtt i 26 landskamper och fick spela i två av VM-kvalmatcherna 2017-2018. I det pågående EM-kvalet har hon ingått i truppen, men inte fått någon speltid.
Som junior hade Tunturi vant sig vid mycket speltid. Hon spelade med ett och två år äldre både i landslagen och klubblagen. Hon fick priset som bästa spelare i nästan varje match och belönades som årets viktigaste spelare i sina lag. År 2012 utsågs hon till årets flickspelare i Finland.
– Sånt gör att ens ego växer ganska mycket och man börjar tycka att jag måste få spela och det måste gå bra för mig. Men det jag fått lära mig under de senaste åren är att fotboll är en lagsport och att alla 23–25 spelare i laget räknas. Alla är lika mycket värda, alla har lika stor betydelse.
"Får man inte speltid, finns det mycket man kan göra utanför planen som har stor betydelse för kollektivet. Det handlar om hur dom på bänken stöttar dom som är på planen och hur dom som är på planen beaktar dom som sitter på bänken."
-Julia Tunturi
Tacklade sina rädslor och kom ut ur sitt skal
Den senaste stora vändpunkten på Julias inre resa kom i fjol, då hon insåg att hon för att må bra måste komma ut ur sitt skal och rasera alla murar hon byggt upp omkring sig.
– Det var som att jag var en flaska och att korken var fast. Jag hade pressat ner alla känslor i den och då trycket blev för stort och jag öppnade korken för fort, slutade det med att jag fick ett jättestort mentalt sammanbrott. Det som jag lärde mig i fjol var att låta trycket pysa ur flaskan innan det blir för stort.
I samma veva bestämde hon att det här är frågor hon vill prata öppet om, och valde att göra det på Instagram. Vilket innebar att hon fick tackla några av sina största rädslor.
– Att prata inför en kamera var en av mina största rädslor, men rädslor är bara en illusion. Vi behöver inte låta oss kontrolleras av dem.
– Jag har själv varit nere i groparna och upplevt de mörka sidorna av att inte kunna hantera sina känslor. Men jag tror att jag hittat en väg ut och man märker också annars att det i dag talas mer öppet om till exempel idrottares mentala hälsa.
Julia blir smått lyrisk då hon berättar om hur hennes inlägg öppnat upp dörrar och hur hon fått djupare kontakt med andra människor tack vare dem.
– Folk har skrivit till mig och tackat för att jag tar upp de här frågorna. Och det är så coolt att man i dag förstår att meditation och mindfulness inte är något flummigt, utan att det på riktigt kan påverka oss positivt.
Naturen ger mig ro och i skogen kan jag rensa mina tankar
Julia Tunturi
