Hur många paket får Aleksej Navalnyj ta emot då han sitter av sitt straff? De ryska fängelserna har regler för allt och förhållandena i dem är hårresande

Ryssland har länge lovat att förhållandena i fängelserna ska bli bättre, men många fängelser är fortfarande trånga och ohygieniska. Fångarna skickas ofta långt från sina familjemedlemmar och reglerna i fängelserna är stränga.

Den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj sitter just nu i häktet Matrosskaja tichina, matrosens tystnad, i Moskva.

Det är ett rannsakningshäkte, i sådana sitter de fångar som väntar på sin dom. I Navalnyjs fall gäller väntan flera domar, eftersom han kommer ställas inför rätta för flera olika åtal.

Då alla domar har fallit förpassas han till någon annan typ av fängelse, ett hurudant det blir beror på hur allvarliga brott han döms för.

En halv miljon fångar i landet

Under åratal har det förekommit löften om att det ryska straffsystemet ska förnyas och fångarna ska bemötas bättre.

Men de ryska fängelserna är fortfarande förfärliga och fångarna behandlas godtyckligt.

En stor förbättring har ändå skett. Antalet fångar har nämligen minskat radikalt på drygt tjugo år.

En miljon människor satt inburade i Ryssland år 1997 medan antalet 2020 var under en halv miljon.

Den utvecklingen har gått i motsatt riktning än den globala tendensen. I hela världen var nämligen 11 miljoner människor fängslade år 2018, och det är alla tiders rekord.

Orsaken till att antalet fångar i Ryssland har minskat är dels att det helt enkelt begås färre brott, dels att man har tagit i bruk också alternativa strafformer som husarrest och samhällstjänst.

Många döms också villkorliga straff och sitter därför bara i rannsakningshäkte innan de ställs inför rätta.

Usla förhållanden i fängelserna - trångt och ohygieniskt

Förhållandena i ryska fängelser är inte bra. Vissa av dem är överfulla, och där placeras flera fångar än det egentligen finns plats för. Andra är halvtomma och ofta underbemannade.

Enligt reglerna ska varje fånge ha en egen bädd och sängkläderna ska bytas varje vecka. Verkligheten är ofta en helt annan och alltför många fångar placeras i samma cell.

Sjukdomar som tuberkulos och HIV, och under det senaste året covid-19, sprids lätt i ryska fängelser. De hygieniska förhållandena är undermåliga och hälso- och sjukvården sporadisk.

Ett utbrett problem är gängbildning där vissa starka personligheter regerar och skapar sina egna kretsar. Sådana gäng har ofta brottslig verksamhet både i och utanför fängelset.

SIZO, VK eller IK – var ska fången vara?

Fångarna hålls på olika typer av anstalter, och det vimlar av särskilda begrepp och förkortningar då man läser om var någon har burats in.

För den som grips på gatan, till exempel i samband med en demonstration, sker den första inspärrningen i en avtozak, en särskild buss för transport av gripna.

Då någon häktas sätts hen i rannsakningshäkte, sledstvennyj izoljator, som på ryska förkortas SIZO. Där väntar den gripne på rättegång.

Efter att domen har fallit skickas en ung brottsling till VK, vospitatelnaja kolonija, uppfostringskoloni.

En vuxen förpassas till en IK, ispravitelnaja kolonija, en straffkoloni. Sådana finns av olika typ beroende på brottets art.

Minimisäkerhet gäller på straffkolonier med allmän övervakning.

Kolonier med sträng övervakning, som endast hyser manliga fångar, har en högre säkerhetsnivå, och dit sänds återfallsförbrytare och förstagångsförbrytare som begått särskilt allvarliga brott.

De särskilt övervakade kolonierna är också avsedda endast för män, och till sådana sänds fångar som begått särskilt allvarliga brott eller som har dömts till livstidsstraff.

Den allra strängaste formen av frihetsberövande är tiorma, eller fängelse. Där placeras fångarna i celler eller bakom galler.

På straffkolonierna finns det ofta verkstäder av olika slag där fångarna får, eller tvingas, arbeta. Lönen är minimal och arbetsvillkoren dåliga.

Reformer är på väg - fångar ska få avtjäna sitt staff närmare familjen

Det federala brottspåföljdsverket, FSIN, som administrerar alla fängelser har länge haft som mål att minska antalet inrättningar och lokalisera dem så att fångarna inte skickas till väldigt avlägsna platser.

Det vill man göra för att minska kostnaderna. Det blir dyrt att transportera fångar långa vägar och att hålla inrättningarna i skick.

Dessutom är det svårt att rekrytera personal till ödemarksfängelser.

Och det behövs många för att hålla verksamheten igång, i fjol fanns det omkring 247 000 anställda inom fångvården.

Fångar kan förlora kontakten hem tusentals kilometer från anhöriga

För den som straffats har det en stor betydelse var man hamnar. Alla familjeband bryts lätt om man skickas tusentals kilometer hemifrån.

Det finns ett särskilt begrepp också för transporten mellan olika fängelser, det kallas etapp, och en fånge blir ”etapperad”.

De anhöriga får sällan på förhand veta vart någon blir skickad.

FSIN måste senast tio dagar efter att fången ha kommit fram meddela var hen befinner sig. Fången får enligt reglerna själv välja ut en anhörig som får beskedet.

Det finns undersökningar som visar att sådana som suttit av sina straff på avlägsna orter oftare begår nya brott än sådana som har familjen på närmare håll.

Besök och paket regleras hårt

Anhöriga har enligt lag rätt att träffa den som sitter inne. Hur ofta och hur länge man kan få mötas beror på brottets art och den typ av inrättning man är placerad i.

Ett centralt begrepp för dem som har någon nära person i fängelse är paket.

Det finns stränga regler om vad man får skicka eller ta med sig till en fånge, och hur ofta någon får ta emot paket.

Beroende på straffets art får en fånge ta emot ett paket från en till tolv gånger per år.

Det finns listor på vad man inte får ha med i paketen och varje paket granskas.Om där till exempel finns tobak eller något annat förbjudet tar väktarna bort det.