Efter åren som karismatisk pastor landade Patrick Tiainen i ensamheten: "Det värsta var att inse hur mycket jag skadat andra"
Efter tre långa år som karismatisk pastor kraschade Patrick Tiainen och gick till psykakuten. Där berättade han att han inte sovit på tre nätter, att han inte känner kroppens gränser längre, att han är gift med en kvinna men otrogen med en man.
Han berättade också att hans närmaste vill driva ut den homosexuella andemakten ur honom, att han sagt upp sig från sin position som församlingsledare och att han inte vet vart han ska våga gå.
Idag är han tacksam för att de tog honom på allvar och hjälpte honom att förankra sig i verkligheten igen, men han minns också löpsedlarna han vaknade upp till redan nästa morgon: "Pastorn levde dubbelliv. Tiainen lämnar församlingen."
Se programmet "Mitt liv som karismatisk pastor och tiden efteråt" på Arenan:
Efter tiden på sjukhuset insåg Patrick Tiainen att alla skolningar och fina papper som han skaffat sig i de karismatiska sammanhangen var helt värdelösa ute i det vanliga samhället.
- Som till exempel en stämpel från något ministerium i Kenya, säger Patrick som också var med om att grunda en kristen skola just där: St Patrick School.
- Den stämpeln betydde ingenting längre. Jag hade ju misslyckats totalt.
Blev nödcentralsoperatör i Åbo
Det fick Patrick att skicka in nya papper och ansökningsblanketter till räddningsinstitutet i Kuopio, dit han också kom in.
Och parallellt med studierna, och så småningom också med det nya arbetet som nödcentralsoperatör i Åbo, kunde han smälta allt som hänt fram till dagen år 2017, då han kraschat.
Patrick minns bland annat konfirmationslägret som en omvälvande sak, eftersom han dittills hade saknat ett sammanhang. Och eftersom det var där han märkte att han älskade att uppträda.
- På konfirmationsläger finns det enorma spänningar i luften, säger Patrick.
Speciellt om man står på scenen.
- Man tänker att jaha, där i hörnet sitter de som brukar mobba mig, där borta sitter några från min klass och här framme sitter gänget som är kristna från förr.
Redan då, som fjortonåring, tyckte Patrick det var underbart att axla ledarrollen och försöka skapa samförstånd mellan de olika grupperna.
En av sakerna Patrick berättade om på konfirmationslägret var att han var homosexuell.
- Och eftersom det räknades som en ordentlig synd på den i tiden, och i de sammanhangen, så började jag två parallella resor då.
- En resa där jag närmade mig Gud, och en annan resa där jag kämpade emot mig själv för att en dag kunna gifta mig och leva ett heteronormativt liv.
Det blev en tudelad verklighet som slutade med att Patrick gifte sig, men som samtidigt innebar att han höll alltmer intensiva, högljudda predikningar i sin församling.
Det var de starka känsloutbrotten som höll mig igång.
Idag när Patrick tänker tillbaka på tiden i Word of Faith Church Finland, församlingen han själv var med och grundade, så finns det mycket han också kan sakna. Som hur de fixade saker tillsammans, hur de städade kyrkan, ordnade med stolarna och bakade chokladbakelser till kyrkkaffet.
- På den tiden var jag omgiven av vänner. Men jag offrade mig helt och märkte inte själv hur jag gick över mina egna gränser.
Istället körde Patrick bara vidare, med både församlingen och en bibelskola med 180 elever - och så St Patrick School i Kenya med sina 24 elever som han också skötte på distans.
Dessutom höll han möten överallt i Finland.
- Och min logistiska förmåga blev noll. Jag kunde planera ett möte i Villmanstrand, ett annat möte i Uleåborg redan nästa dag, och så ett tredje möte i Helsingfors kvällen efter. Det var ett enda körande.
Kraschen kom på en parkering när han skulle köpa hundra papperskaffekoppar till församlingen.
Vad håller jag på med? Jag har ju byggt upp ett fängelse. Jag har lovat så mycket och jag har lovat så stort och nu gäller det inte bara mig själv längre, utan jag har ansvar för en massa andra människor också.
Mitt i allt hade Patrick också träffat en man, en god vän, som såg den stora tröttheten han bar på.
- Han kunde älska det i mig som jag själv var rädd för. Så å ena sidan var jag otrogen, men å andra sidan upptäckte jag något som var otroligt sant. Det var två världar som krockade.
Patrick beskriver relationen med mannen som en helande och uppbyggande upplevelse - både före, under och efter kraschen år 2017, och allt vad den kraschen innebar med både uppsägning och skilsmässa.
Men när studierna på räddningsinstitutet var förbi och Patrick flyttade till Nådendal för att börja jobba på nödcentralen, så tog också den relationen slut.
- Och då blev jag ensam.
Patrick beskriver ensamheten som ett slags helvete där man tvingas möta sina värsta rädslor, och själv märkte han att den största skräcken var att inse hur pass djupt han skadat andra människor.
- Hur mycket jag än kämpade med mig själv hade jag ändå alltid ansvaret att vara ärlig, och det dröjde länge innan jag vågade tänka på att jag faktiskt orsakat trauman åt andra människor, just genom att inte vara ärlig. För hur kan man leva med en sån sak?
Men förra sommaren, i ensamheten, vågade han tänka på det första gången, så där på riktigt.
- Och det var otroligt hemskt. Men jag dog inte.
