Teater: Sista droppen är en skakande skildring av regeringsvåldet mot belarusierna

Det är en skärrande upplevelse när Klockriketeatern läser pjäsen Sista droppen. Belarus(sia) av Andrej Kurejtjyk.

Utförandet är enkelt. Sju skådespelare läser monologstycken över en videolänk. Ljudet är burkigt och bilderna gryniga, men den avskalade formen förmedlar en känsla av något som händer här och nu. Det verkliga dramat pågår just nu, inte alls långt härifrån.

Den 10 augusti 2020, ett halvt år sedan, utropade sig den sittande presidenten Aleksandr Lukasjenko till segrare i det belarusiska presidentvalet. Han påstod sig ha vunnit 80 procent av rösterna och svors in som president för sjätte gången.

För belarusierna, som är grundligt trötta på den auktoritäre ledaren som styrt landet sedan Sovjetunionens fall, blev det den sista droppen. Väldiga demonstrationer bröt ut runt om i landet. Demonstranterna krävde Lukasjenkos avgång och att makten istället skulle gå till oppositionsledaren Svetlana Tichanovskaja.

Lukasjenko hade inga avsikter att ge ifrån sig makten. Kravallpolis och insatsstyrkor slog ner på protesterna med hårresande brutalitet. Demonstranter angreps med batonger, gummikulor och vattenkanoner, tusentals greps och misshandlades. Flera människor dog.

Men våldet fick motsatt effekt. Istället för att tysta oppositionen växte demonstrationerna.

Tidigare medlemmar av polis och militär lade upp videor där de slängde sina uniformer i soporna. Landets rödvita flagga blev en samlande symbol för oppositionen.

Tichanovskaja tvingades i landsflykt men fortsätter att leda motståndet. Landet har kritiserats för allvarliga människorättsbrott och EU har utlyst sanktioner mot belarusiska regeringspolitiker.

Lukasjenko har ännu stöd av militären och Rysslands president Vladimir Putin. Demonstrationerna fortsätter men oppositionen har inget sätt att tvinga honom från makten. Läget är patt.

Sju röster om frihetskampen

I Sista droppen. Belarus(sia) berättar sju röster historien om demonstrationerna ur sju olika perspektiv. Karaktärerna i pjäsen är inte namngivna men flera av dem anspelar på verkliga personer.

En röst är Svetlana Tichanovskaja själv (läst av Anastasia Trizna) som berättar hur hon tvingas i landsflykt efter att regeringens tjänstemän kommer med fruktansvärda hotelser mot hennes man och barn.

Två av karaktärerna (lästa av Ilona Chevakova och Boodi Kabbani) deltar i gatudemonstrationerna, grips och hålls fängslade under vidriga omständigheter.

Pjäsen ger också intressanta röster åt regeringssidan. Även om de snarare förstärker än nyanserar känslan av orättvisa, levererar de en svidande kritik mot en självupptagen, bitter och bakåtsträvande äldre generation.

Landet långvariga ledare (läst av Dan Henriksson) ältar nostalgiska visioner om ett idealiserat bondeliv. Han är ursinnig över sitt folks otacksamhet och vill kuva det med urskillningslöst våld.

I hemlighet drömmer han om ett land befolkat enbart av hästar – fogliga och flitiga arbetshästar som tar emot både foder och piskrapp med tacksamhet.

Hans tonåriga son (läst av Pelle Heikkilä) förstår sig inte på sin familj och har svårt att greppa vad som händer. Han gillar att spela Counter Strike över nätet och begriper inte alls det fina med sin pappas bondefantasier.

En valtjänsteman (övertygande avmätt läst av Elina Knihtilä) genomför rutinmässigt valfusk enligt regeringens instruktioner och inväntar sin årliga bonus och framför allt – pensionen.

Hon förstår inte varför folk envisas med att ställa till med svårigheter. Men också hennes ljumma lojalitet skakas om då hennes eget barn försvinner i polisens häkten.

En anonym kravallpolis (läst av Tobias Zilliacus med isande intensitet) tvingas skjuta upp sitt bröllop då han kallas in för att slå ner demonstrationerna.

Jobbet tar aldrig slut och i de provisoriska häktena ger han sina sadistiska impulser fritt utlopp.

Men han lever med risken att någon ska känna igen honom. Han förstår att det han gör aldrig kan ursäktas.

Ett gruvligt svek

Andrej Kurejtjyk som skrivit pjäsen är en etablerad belarusisk regissör och manusförfattare.

Pjäsen får en extra tyngd av att han själv sitter med i oppositionens koordinationsråd som ska leda maktskiftet från Lukasjenko till Tichanovskaja.

Pjäsen gestaltar på ett effektivt sätt landets djupa splittring mellan å ena sidan en urban och ung generation som får sina intryck från nätet och sociala medier, å andra sidan ett maktetablissemang med en sovjettida samhällssyn.

Framför allt visar pjäsen hur ordningsmaktens urskillningslösa våld driver en splittring rakt genom landet.

Pjäsen driver hem vilket ofattbart svek det är av makthavarna att låta denna brutalitet gå ut över sin egen befolkning, sina egna barn, föräldrar, vänner, förlovade.

Den inskärper också hur otänkbart det är att landet skulle kunna återgå till det vanliga efter ett sådant förräderi.

Klockriketeatern har läst Sista droppen. Belarus(sia) på engelska som en del av en världsomfattande solidaritetsyttring med Belarus. Videon kan ses på teaterns webbplats.

Även Nationalteatern läser pjäsen i översättning till finska den 12 februari, i regi av Mika Myllyaho.

Pjäsen har uppförts hundratals gånger i över 25 länder och på flera språk.

Klockriketeatern: Insulted. Belarus(sia). Av: Andrej Kurejtjyk. Översättning till engelska: John Freedman. Regi: Dan Henriksson. Skådespelare: Dan Henriksson, Pelle Heikkilä, Anastasia Trizna, Ilona Chevakova, Tobias Zilliacus, Boodi Kabbani, Elina Knihtilä.