Hoppa till huvudinnehåll

Sport

NHL-kolumnen: OS om exakt ett år är den stora mätaren för Finlands ”guldgeneration” – så här kan Lejonen utmana Kanada om guldet

Från 2021
Uppdaterad 12.02.2021 12:15.
NHL-kolumn
Bildtext Kan Lejonen utmana Lönnlöven i OS 2022?

Förenade av guld. När NHL-spelarna återvänder till OS blir Finlands lag åtminstone på pappret starkare än alla tidigare upplagor av Lejonen. Stjärnorna Aleksander Barkov och Tuukka Rask kommer att höra till de få undantagen som inte är världsmästare. Kan den gyllene generationen ta steget ut och störta Kanada från hockeyvärldens tron? Fem delområden avgör.

I Yle Sportens NHL-podd tar redaktionens NHL-nördar Mattias Simonsen och Anders Nordenswan tempen på världens bästa ishockeyliga och bjuder på drivet snack om de finländska spelarna. Ett nytt avsnitt publiceras varje tisdag fram till att säsongen är slut på Yle Arenan.

I OS 2006 förlorade Kanada i gruppspelet mot både Finland och Schweiz. Den inledande serielunken är ändå aldrig Kanadas bästa landslags högsta prioritet. Det räcker med att gå vidare.

Däremot var kvartsfinalförlusten under ordinarie speltid mot Ryssland någonting som verkligen inte räckte till. Team Canada får helt enkelt inte förlora sådana matcher när alla lag ställer upp med sina absolut bästa spelare. Dessutom skulle följande OS-turnering spelas i Kanada.

Kanadas ishockeyförbund, Hockey Canada, tryckte alarmknappen i botten och samlade ihop landets främsta experter på att vinna i hockeyrinken. Orsakerna till katastrofen i Turin analyserades detalj för detalj och alla var överens om att det här inte får hända igen.

Efter det har Kanada vunnit två OS-guld och en World Cup-turnering i övertygande stil – nästan så att laget inte ens varit pressat. Och faktum är att nu, ett år före OS, ser lönnlövslandets bästa möjliga ”papperslandslag” bättre ut än kanske någonsin. På gränsen till oslagbart.

Inget lag är ändå omöjligt att slå och de främsta konkurrenterna – USA, Ryssland, Sverige och Finland har alla också verkligt starka lag på gång. För första gången någonsin är dessutom Lejonen på pappret minst på samma sträck som de övriga utmanarna.

Jag vill hävda att Finland är laget som i praktiken har de bästa förutsättningarna att rubba Kanadas makt.

Kanada är den sista bergstoppen att bestiga

Visst har Finland slagit Kanadas bästa lag, både i bronsmatchen i Nagano-OS och i gruppspelet 2006. Inget lag tänder ändå sämre på bronsmatcher än Lönnlöven och tidiga matcher i gruppspel är som sagt aldrig någon hög prioritet för ett lag som alltid tar sig vidare.

När det gäller matcher som handlat om att gå vidare mot turneringsseger, så har Finlands bästa lag mött Kanadas motsvarande två gånger. 2002 i OS-kvartsfinalen och 2004 i World Cup-finalen. Matcherna slutade i uddamålsförluster, men sanningen är att Kanada hade ett järngrepp om segern båda gångerna. Lejonen utmanade inte på allvar.

När det gäller USA, Ryssland och Sverige, så har Finland slagit ut samtliga i ”leva eller dö-matcher”. Vågar påstå att för såväl USA som Ryssland är Finland lite av en mardrömsmotståndare i en kvart- eller semifinal. Lejonen har mer än en gång serverat bitter medicin till supermakternas hockeylag.

Sveriges bästa lag har Finland däremot slagit ut bara i Nagano för 23 år sedan. I Turin 2006 och Sotji 2014 har det blivit tunga slutspelsförluster mot mycket starka Tre Kronor-lag.

Nu har Finland ändå till och med på pappret ett lag som inte ens svensk media vågar ta ut en seger mot på förhand. Den här kolumnisten ska i stället göra som grannen vanligtvis och redan nu säga att i en leva eller dö match i OS 2022 gäller Finland som favorit.

Men Kanada i en match om eller mot guldet? Fem delområden måste stämma för att Lejonen ska kunna rubba världens bästa hockeylag.

1. Målvakten får inte förlora keeperduellen

Självklarheten. Vanligtvis brukar det ändå heta att Lejonkeepern måste vinna duellen målvakterna emellan (underförstått: knockoutseger) för att Finland kan slå Kanada. I Peking om ett år ska det ändå inte behövas hjältedåd av mytiska dimensioner.

Nästan varje gång som Finland slagit Kanada i storturneringar, så har Lönnlövens väktare gjort minst en ordentlig tabbe som lämnat avtryck på resultattavlan. Samtidigt har en Kevin Lankinen, Pekka Rinne, Antero Niittymäki eller Ari Sulander agerat Houdini framför stolparna.

Finlands lag i OS 2022 ska ha tillräckligt bra utespelare för att kunna vända på klyschan och ge sin målvakt chansen att inte behöva vara övermänsklig. Jämnt spel med kanadicken i rinkens andra ände eller en knapp poängseger för Lejonkeepern bör vara tillräckligt.

2. Inget utrymme för utvisningar

Kanada kommer i Peking att ha två helt absurt målfarliga powerplayformationer. Den ena kan bestå av till exempel Sidney Crosby, Patrice Bergeron, Steven Stamkos, Brayden Point och Dougie Hamilton.

Den vassare formationen kunde se ut så här: Connor McDavid, Nathan MacKinnon, John Tavares, Mitch Marner och Cale Makar.

Minst vartannat kanadensiskt powerplay leder till mål fast alla fyra boxplayspelare och keepern skulle göra absolut allt rätt.

Helt utan utvisningar är det ytterst svårt att spela en match mot ett så skickligt lag som Kanada, men det är nog det som måste vara målet. Klarar man sig med två utvisningar, så blir det kanske bara ett mål i baken. Det är acceptabelt.

Tre, fyra, fem eller fler kanadensiska powerplay betyder tack och gonatt.

3. Centerspelet måste fungera

Finland har, utan skadeavbräck, en helt formidabel uppsättning centrar i OS. Något som minsann krävs om Kanada ska kuvas. Lönnlöven kommer att ha kanske tio stycken absoluta elitcentrar i sitt lag, vilket betyder att det i varje kedja spelar minst två tekare av världsklass.

Och om det är något Finlands centrar måste klara av mot Kanada, så är det att inte bli utspelade i tekningarna. Det betyder också att tekaren inte får låta sig provoceras till att bli utbytt, för Kanadas andra tekare håller i princip alltid samma nivå som första gubben.

En förlorad tekning mot Kanada i egen zon leder allt som oftast till antingen ett snabbt skott mot mål eller ett långt ”tumlingsprogram”. I offensiv zon betyder en förlorad tekning mot Kanada att det blir bråttom hemåt.

Det är inte en eller två gånger som tekningarna avgör matcher till Kanada. Här gäller det att kolla videor och detaljerat analysera varje kanadensisk center i tekningscirkeln. Ändå kan jag lova att Kanadas centrar kommer att bli matade med mer och grundligare analyser om motståndarna.

Så måste såklart Lejoncentrarna klara av att äntra anfallszonen och leda spelet när Finland äger pucken. Annars är risken mycket stor för att Lejonens anfall riktas mot sargkanterna och skotten kommer ”utifrån”. Så går det väldigt ofta mot Kanada.

Speciellt Aleksander Barkov och Sebastian Aho bara måste klara av att inte bli i underläge mot ”sina centrar” om Lejonen ska ha ett jämnt flödande anfallsspel.

4. Kanada får inte dominera ”korridoren”

Punkt fyra handlar också om att inte hamna utanför området där spelet avgörs. Laget som tar greppet om den cirka 10 meter breda ”korridoren” mellan målen brukar vinna. Och Kanada har som vana att dominera mittfilen.

I OS 2002 och i World Cup-finalen två år senare föstes Lejonen ut ur mitten av tunga och extremt tuffa kanadensare som Chris Pronger, Adam Foote, Shane Doan, Brendan Shanahan och Joe Thornton

Det krävs grym skridskoåkning, enormt väloljat samarbete okuvlig fysisk och psykisk tuffhet för att inte ge greppet om mittkorridoren till Kanada. Tung hockey är Lönnlövens recept för kontroll av mitten och det gör garanterat ont att fördriva kanadensarna från området de anser sig äga.

Finland har tillräckligt med fysisk tuffhet, tyngd och åkstyrka i alla kedjor och backpar för att kunna stå upp mot Kanada i ”korridoren”. Och när det gäller att samarbeta, så blir Lejonen sällan tvåa i jämförelse med något lag.

Lyckas Finland i en OS-kvartsfinal, -semifinal eller -final ta greppet om mittfilen mot Kanada, så kan man till och med framför tv:n på andra sidan jordklotet höra hur hockeyvärldens grundsanningar knakar i fogarna. Sannolikt är ändå det bästa man kan hoppas på en oavgjord ”mittfilsmatch”.

5. Målchanserna måste förvaltas

I en jämn och taktisk match mellan två topplag, blir det inte nödvändigtvis mer än en handfull förstklassiga målchanser per lag. Kanada har traditionellt varit förkrossande bra på att göra mål precis då när det ska hända.

I Peking kommer Team Canada att ha skyttar som helt enkelt sätter pucken i nätet när de får en ordentlig chans. Lejonen i sin tur har aldrig haft så många målskyttar av världsklass som för tillfället. Och samtliga borde vara bättre om ett år än nu.

Om striden gällande mittkorridoren handlar om fysisk och psykisk tuffhet och tekningar handlar om tajming och fokusering, så handlar målskytte om självsäkerhet, hunger och kallblodighet.

Stora målskyttar tvekar inte och missar inte när hjälteglorian finns där att ta. Team Canada kryllar av spelare som inte darrar på manschetterna när den gyllene tiondelen uppenbarar sig.

I Lejonlaget som undertecknad tog ut i tisdagens avsnitt av Yle Sportens NHL-podd finns det också ett antal killar som vet hur det känns att frälsa en nation.

Målvakter:
Tuukka Rask
Joonas Korpisalo
Kevin Lankinen
Backpar:
Esa Lindell – Miro Heiskanen
Henri Jokiharju – Rasmus Ristolainen
Mikko Lehtonen – Jani Hakanpää
7:e back: Juuso Välimäki
Anfallskedjorna:
Patrik Laine – Aleksander Barkov – Jesse Puljujärvi
Teuvo Teräväinen – Sebastian Aho – Mikko Rantanen
Mikael Granlund – Roope Hintz – Kasperi Kapanen
Artturi Lehkonen – Jesperi Kotkaniemi – Joel Armia
13:e forward: Juho Lammikko

Obs! Här skedde ett misstag: till OS-laget får man ta ut 14 forwards och 8 backar. Undertecknad ber om ursäkt, men jag väljer att leva med min blunder och lagrar namnen på de två extra spelarna tillsvidare i bakfickan

Tack för att du läste.