Kommentar: EU:s krisfond har redan tjänat ett viktigt syfte – fastän en enda cent inte ännu delats ut

Det är för tidigt att säga om EU:s återhämtningsfond blir en framgångshistoria eller en flopp. Men i ett hänseende har fonden redan tjänat sitt syfte utan att en enda cent har betalats ut, skriver EU-korrespondent Rikhard Husu.

Aningen otippat har EU:s återhämtningsfond seglat upp som ett hett diskussionsämne inför kommunalvalet i april.

Att fonden saknar koppling till det kommunalvalet egentligen borde handla om hindrar inte oppositionen från att politisera debatten om EU:s krisåtgärder.

Varför har Finland godkänt ett paket där Finland har rollen som nettobetalare och betalar mer för paketet än man får tillbaka? undrar Sannfinländarna, Kristdemokraterna och Rörelse nu i den interpellation som regeringen besvarar på tisdag.

Partierna hänvisar till differensen på fyra miljarder euro mellan Finlands ekonomiska bidrag till krispaketet och de pengar man kan räkna med att få tillbaka i form av bidrag.

Den som ser EU som ett nollsummespel kan med fog argumentera för att Finland förlorar pengar på att delta i återhämtningspaketet.

Handlar om mer än pengar

Regeringen Marin hänvisar till att återhämtningspaketet är mer än summan av sina beståndsdelar och att Finlands ekonomiska framgång beror på att EU som helhet återhämtar sig.

– Det här är en del av det EU-medlemskap som vi förbundit oss till. Det ger oss också annat än ekonomiska fördelar: politiskt och säkerhetspolitiskt kapital och allt det som positionerar Finland i världen, sa Europaminister Tytti Tuppurainen (SDP) i riksdagen i onsdags.

Samlingspartiet anser att återhämtningspaketet är dåligt förhandlat och varnar för att det temporära arrangemanget, som gör det möjligt för kommissionen att låna pengar, kan leda till en transferunion.

Men det är tills vidare oklart om partiet verkligen kommer att rösta ner återhämtningspaketet om chans ges.

Samlingspartiets inställning i frågan kan bli avgörande om grundlagsutskottet kommer fram till att beslutet om att utöka EU:s egna medel kräver två tredjedelars majoritet i riksdagen.

Ett nej från riksdagen skulle sätta stopp för återhämtningsfonden i sin helhet, eftersom besluten om EU:s budget måste ratificeras av samtliga medlemsländer.

Framgångshistoria eller flopp?

Trots att känslorna svallar i riksdagen så är det i det här skedet omöjligt att säga om återhämtningsfonden blir en framgångshistoria eller den flopp många i oppositionen befarar.

Medlemsländerna har tid på sig till slutet av april att lämna in sina återhämtningsplaner och i många länder är man fortfarande långt ifrån färdig med dem.

EU kräver att 37 procent av pengarna ska användas för att stödja den gröna övergången och 20 procent för att främja digitalisering.

Det återstår emellertid att se hur målsättningarna kommer att omsättas i praktiken.

I Finlands fall är det till exempel för tidigt att tala om exakt hur pengarna ska användas, bekräftade finansminister Matti Vanhanen (C) vid en presskonferens på måndagen.

Kommissionen bär stort ansvar

Ett stort ansvar vilar på kommissionen som ska se till att medlemsländernas återhämtningsplaner motsvarar EU:s mål och att länderna inte avviker från sina planer.

Medlemsländerna måste också godkänna varandras återhämtningsplaner innan de kan träda i kraft. Vanhanen betonar att återhämtningsfonden måste bidra till att skapa nya ekonomiska förutsättningar i Finland.

– Pengarna ska inte strömma till vanlig verksamhet, utan till sådana projekt som på riktigt skapar nya förutsättningar för bättre produktivitet och ekonomisk tillväxt.

Vidare dröjer det innan samtliga medel ur återhämtningsfonden delats ut: 70 procent av av bidragen delas ut i år och nästa år och resten år 2023.

Hur medlemsländerna klarar krisen ekonomiskt inverkar på hur mycket bidrag man har möjlighet att få: tanken är att stöden i första hand ska riktas till de länder som drabbats värst av krisen.

Italiensk skuldkris har avstyrts

Debatten om återhämtningsfonden lär alltså fortsätta ännu en god stund.

Bevisbördan ligger tills vidare på dem som förespråkade det banbrytande beslutet att inrätta återhämtningsfonden och att öppna för omfattande skuldsättning på EU-nivå.

Men oberoende av vad framtiden för med sig så har återhämtningspaket redan fyllt en viktig funktion på EU-nivå.

I våras sköt nämligen räntorna på italienska statsobligationer i höjden då pandemins första våg drabbade landet. Många befarade att coronakrisen skulle bli droppen som fick den italienska skuldbägaren att rinna över.

En finanskris i Italien hade kunnat få effekter för hela euroområdet i ett läge där ekonomiernas uthållighet redan var satt på prov.

Om marknaden har förtroende för euroområdets ekonomier blir det lättare att hantera den ökande statsskulden

Återhämtningsfonden och de omfattande stödköpen från europeiska centralbanken ECB bidrog till att återupprätta förtroendet för de potentiella krisländerna i EU: Italiens kostnader för att låna har minskat stadigt sedan sommaren.

För tillfället ligger räntan för Italiens tioåriga statsobligationer på drygt 0,5 procent. Det här innebär att det potentiella krislandet Italien lånar pengar till samma pris som Storbritannien.

Om marknaden har förtroende för euroområdets ekonomier blir det lättare för medlemsländerna att hantera den statsskuld som oundvikligen ökar i och med coronakrisen.

Till den delen har återhämtningspaketet redan tjänat sitt syfte trots att en enda cent inte ännu delats ut via fonden.