Analys: Varför blir det regeringskris så ofta i Italien?

Italiens senaste politiska kris har mynnat ut i en teknokratisk lösning. När de folkvalda politikerna misslyckades med att förhandla fram en tillräckligt stark koalitionsregering för att leda landet ut ur krisen, valde president Sergio Mattarella att kalla in en bankman.

Bankmannen Mario Draghi - eller ”Super Mario” som han kallats - blir alltså ny premiärminister.

Vid det här laget har det knappast undgått någon att de politiska kriserna avlöser varandra i Italien. Emellanåt leder det till att en så kallad tjänstemannaregering eller teknokratisk regering tillsätts - en lösning som är relativt ovanlig i Europa i övrigt.

Samma sak skedde 2011

Senast samma sak hände var år 2011 då ekonomen Mario Monti ringdes in eftersom Italien gick på knäna ekonomiskt efter finanskrisen några år tidigare. Då fick Silvio Berlusconi ta ett kliv åt sidan.

Den här gången dök Berlusconi upp på ett möte tillsammans med högerpopulisten och partiledaren för Lega, Matteo Salvini för att visa sitt stöd för den nye premiärministern Mario Draghi och uppmuntra andra politiker att göra detsamma.

Draghi har liknats vid arkitekten bakom Europas åtstramningspolitik och en av de ansvariga för den ekonomiska och sociala tragedin i Grekland

Draghi, 73 år och tidigare chef för Europeiska centralbanken där han gjort sig känd som mannen som ”räddat euron”, gör sig nu redo för att leda Italien ur den djupaste ekonomiska krisen sedan andra världskriget och en pandemi som dödat flera än 90 000 italienare.

Draghi har liknats vid arkitekten bakom Europas åtstramningspolitik och en av de ansvariga för den ekonomiska och sociala tragedin i Grekland.

Kanske är det en fingervisning om vad italienarna kan vänta sig framöver.

Italien har under de senaste 30 åren haft 13 premiärministrar

Frågan är om Draghi kommer att lyckas med att hålla ihop den regering bestående av både teknokrater (8) och politiker (15) som han nu satt ihop.

Hans ledande av den nya koalitionen har fått ett brett stöd från alla partier, utom nationalkonservativa och nyfascistiska Italiens bröder.

Under de senaste 30 åren har landet haft 13 premiärministrar medan samma siffra i Finland är 10, i Spanien 5 och i Tyskland 3.

Allt mer nyliberal ekonomisk politik

Också den bland folket mycket populäre premiärministern Giuseppe Conte tvingades, i likhet med många av sina företrädare, avgå i förtid. Då han tillsattes 2018 var han en politisk novis som snart fick en pandemi att ta hand om.

Italien skulle kunna ses som ett slags laboratorium för reaktionära experiment, från Benito Mussolinis fascistregim till Silvio Berlusconi - högerpopulistisk mediemogul som föregick Trump - som sedermera kom att bana väg för Europas första populistiska regering efter att Femstjärnerörelsen fått absolut flest röster i valet 2018 och bildade koalition med Lega och senare Demokratiska partiet.

Inte minst har Italien under de senaste två decennierna utsatts för extrema doser nyliberal ekonomisk politik.

När bankmannen Monti 2011 skulle lyfta Italien ur finanskrisen drev han igenom en impopulär åtstramningspolitik, bland annat stora arbetsmarknadsreformer.

Sedan dess är många fast i prekariatet med ständiga korttidskontrakt eller inga kontrakt alls, och fattigdomen har fördubblats.

Så vad är det med Italien som har skapat de här politiska förutsättningarna?

Italien är en ung stat med stora regionala skillnader

Framför allt handlar det om att Italien är en ung stat.

Kungadömet Italien grundades 1861, nästan hundra år efter att USA bildades.

Innan dess bestod landet av rivaliserande regioner med olika typer av styre. Där fanns stater som låg under påven, Siciliens två kungariken och storhertigdömet Toscana som alla hade olika styre.

Fram till andra världskriget styrde en monark i kungariket Italien.

Efter kriget bildades den första demokratiska republiken. Men de regionala historiska skillnaderna levde kvar. Och gör så än i dag, vilket också reflekteras i de nuvarande politiska partierna.

Partier bildas, ändras och splittras

Högerpopulistiska och främlingsfientliga partiet Lega hette från början Lega Nord, och bildades 1991 i norra Italien. Lega har nu övergett sitt krav på EU-utträde och tillsynes gjort en helomvändning och omfamnar Europaperspektivet i sitt stöd för Draghi, men det återstår att se om det är tillfälligt.

Antietablissemangspartiet Femstjärnerörelsen kom från ingenstans för snart tio år sedan och tog som populistiskt alternativ, med miljö och korruptionsbekämpning på agendan, röster från både höger och vänster. Också många från de fattigare södra delarna av Italien, där arbetslösheten och fattigdomen är utbredd, lockades av deras löften om basinkomst och pensionsreform. Partiet har under den här krisen splittrats.

Kristdemokraterna var förr starka

Italiensk politik har dock inte alltid varit så fragmentiserad som den är nu.

Under närmare 50 år, mellan åren 1946 och 1992, dominerade mittenpartiet Kristdemokraterna. Det enda andra partiet att räkna med under samma år var Kommunistpartiet.

På 1990-talet när kommunistregimerna föll runtom i Europa upplöstes även det italienska kommunistpartiet. Samtidigt kom man att göra upp med den politiska korruptionen i landet, vilket fick många politiker och partier att falla samman.

Därefter återuppstod delvis gamla partier, bland annat dagens socialdemokratiska parti Demokratiska partiet. Andra nya partier bildades, bland dem Silvio Berlusconis Forza Italia.

Svårt för italienarna att hänga med då partier gör helomvändningar

De italienska väljarna fick fler partier att rösta på. Men det har blivit svårt att veta vad de verkligen står för, eftersom många svänger eller gör helomvändningar, utan att ta någon större hänsyn till vare sig ideologi eller väljare.

Det gör också att inget parti har varit i närheten av att kunna bilda en majoritetsregering de senaste åren. Istället har resultatet blivit bräckliga koalitioner. Med olika syn har partierna haft svårt att komma överens kring lagstiftning och reformer, vilket fått otaliga av dem att falla samman.

EU vill ha en stark global position och behöver en stabil ledning i Italien

För EU är det viktigt att Italien har en stabil politisk ledning när den historiskt stora penningsumman, återhämtningsfonden, ska pumpas in i ekonomin.

Genom att rädda Italien hoppas EU behålla sin unika position på den globala arenan. Inte minst är det viktigt för EU att stärka sin position för att kunna balansera mellan Kina och USA som pressar Europa alltmer.

Nu gör man ett samtidigt desperat och historiskt försök att inte bara lyfta Europa ur denna existentiella kris med extraordinära ekonomiska medel utan också rädda hela Europaprojektet.

I centrum står Italien som en gång var med och grundade EU och som i dag har en av unionens största ekonomier.

Om Italien faller kan det uppstå en dominoeffekt

Italiens tillverkningsindustri är av fundamental betydelse för att hjulen ska fortsätta att snurra även i fabrikerna i länder som Tyskland och Frankrike. Faller ett land som Italien finns det risk för en dominoeffekt då andra länder följer med.

Nu får Italien alltså den största delen av det enorma finansiella kapital som EU tänker satsa för att ”rädda” Europa. Över 200 miljarder euro är mer pengar än Italien någonsin har haft att spendera, och flera paralleller har dragits till Marshallplanen.

Det kommer inte att bli lätt för Draghi att leverera det industrisektorn kräver och samtidigt fördela och omsätta pengarna så att de kommer unga, kvinnor och det fattigare syd till del samtidigt som han håller korruption och maffia på avstånd. Detta medan vaccineringen och hela hälsosituationen ska hanteras.

Säkert är att det kommer att bildades ett nytt ministerium med ansvar för en övergång till ekologisk omställning. Det är i linje med vad EU vill se att pengarna satsas på.

Utmaningen ligger i att sätta skjuts uppåt på ekonomin samtidigt som man värnar om den sociala sammanhållningen inom EU. Får inte alla medborgare del av återhämtningen riskerar social oro och konflikter drabba både Italien och EU i stort.