Facket: Äldreomsorgens arbetsbörda har ökat för mycket under coronakrisen – speciellt på en del svenskspråkiga orter

Avbruten semester och övertid. Oavlönad karantän. Bristfällig skyddsutrustning. Oro för klienterna. Inget stöd från cheferna. Arbetet inom äldreomsorgen har belastats så att man knappt orkar mera. På svenskspråkigt håll kan det dessutom vara ännu tuffare eftersom det finns färre inhoppare.

De svar som personal inom äldreomsorgen i Svenskfinland gett i Svenska Yles enkät stämmer överens med de erfarenheter som Finlands närvårdar- och primärskötarförbund SuPer rf har.

Det bekräftar närvårdare Virve Aho som är sakkunnig inom kollektivavtal och lagfrågor vid fackorganisationen Super.

Hon påpekar att det varit tungt inom vårdbranschen även före coronautbrottet, men att det senaste året ökat arbetsbelastningen allt för mycket.

Problemen är liknande i hela landet, men på svenskspråkiga orter är det ofta svårare att få inhoppare som kan svenska.

Det kan leda till att den ordinarie personalen som kan svenska oftare måste arbeta övertid och byta skiften med varandra än på enspråkigt finska enheter.

Rädsla för att smitta andra

Problemen är många, i början fanns det exempelvis inga tydliga riktlinjer för hur man skulle skydda sig och klienterna, vilket i och för sig var förståeligt men ledde till stress hos vårdarna.

– Många hade ständigt dåligt samvete och tänkte att de är en dålig vårdare ifall de smittade någon klient eller kollega, säger Aho.

Rädslan för att vara en "dålig vårdare och kollega" har tydligt begränsat vårdarnas privatliv, vilket även framgick i Svenska Yles enkät där sextio procent svarade att deras arbete påverkar privatlivet på grund av coronapandemin.

Förra våren togs även beredskapslagen i bruk, vilket förvirrade arbetssituationen ytterligare.

Vissa arbetsgivare använde beredskapslagen på fel sätt, säger Aho.

– Arbetsgivaren avbröt exempelvis vårdarnas semestrar trots att det inte fanns någon coronasmitta på enheten eller ens i kommunen.

Många måste arbeta övertid eftersom det inte fanns tillräckligt med personal.

– Hur länge ska man tänka att en människa orkar arbeta övertid? frågar sig Aho.

Det här känner också Maj-Britt Skogberg igen. Hon är representantskapets ordinarie medlem för Nyland inom Super och ordförande för Nylands fackavdelning för primärskötare och närvårdare.

Skogberg uppfattar det som att vårdarna inte jobbar övertid mot sin vilja, utan för att man ställer upp för sina arbetskamrater som annars hamnar i blåsten.

– Man gör det fast man kanske inte alltid vill och orkar, säger Skogberg.

Systemet fungerar alltså långt tack vare vårdarnas starka solidaritetskänsla för varandra.

Praktiska problem

I början av coronapandemin fanns det inte heller tillräckligt med munskydd och skyddskläder på arbetsplatserna, vilket skapade stor oro bland de anställda eftersom de bär ett så stort ansvar gällande klienternas hälsa.

Det rådde också oklarheter gällande lönerna. Anställda sattes i karantän och vissa fick ingen lön för den tiden, uppger Aho.

Precis som svaren i Svenska Yles enkät visar så är man även på Super medvetna om att många av vårdarna tycker väldigt synd om sina klienter.

– Många av de äldre känner sig övergivna av sina anhöriga då de inte kunnat eller vågat hälsa på. Det här har satt ytterligare press på personalen att ägna sig åt klienterna, vilket det inte funnits tid för, säger Aho.

Skogberg har samma uppfattning.

Aho påpekar att arbetet var tungt redan innan coronapandemin, men att alla de ytterligare belastningarna gjort att många inte längre orkar.

Det som ändå uppfattas som svårast bland vårdarna är att det psykosociala stödet från cheferna varit lågt, säger Aho.

– Det verkar som om det är tyngst av allt. Man bara inte orkar med allt detta på samma gång utan att någon förbättring sker.

Branschbyte en lösning

Bland de som svarade på Svenska Yles enkät uppgav cirka fyrtio procent att de funderat på att byta bransch på grund av den ohållbara situationen inom äldrevården.

Det här är något som man på Super får höra från många medlemmar varje vecka.

Många är ledsna eftersom de tycker om sitt arbete och skulle vilja fortsätta jobba inom det, men känslan av att ingen bryr sig om bristerna gör att många förlorat hoppet.

– Då man påtalar ett problem och det inte blir några förändringar känner man sig maktlös. Gränsen går ju någonstans, och då är det lättare att byta bransch, säger Aho.

Skogberg har fått samma signaler från vårdarna. Många funderar på att byta jobb men vill ändå inte göra det, eftersom det här är det yrke man valt och man tycker om att jobba med de äldre.

"Vårdarna jobbar med hjärtat"

I övrigt förvånar resultaten i Svenska Yles enkät inte Skogberg ett dugg.

– De som jobbar inom åldringsvården jobbar med hjärtat. Då blir den psykiska belastningen jättestor, säger hon.

Den fysiska belastningen ska dock inte heller underskattas. Vårdarna jobbar med munskydd åtta timmar per dag, ibland längre. Ibland jobbar de med en hel skyddsutrustning på.

– Det här medan du lyfter, tvättar och städar extra på grund av smittorisken. Det har också blivit svårt att kommunicera med de äldre då man har munskyddet på, säger Skogberg.

Även Skogberg säger att hon ser att det är svårt att få utbildade inhoppare till äldreomsorgen, vilket leder till att ordinarie personal inte får den avlastning de skulle behöva.

– Arbetsgivarna är också motvilliga till att ta in inhoppare på grund av smittorisken.

Det som Skogberg fäste sig vid i enkäten var att många gav uttryck för att det saknas uppskattning för det jobb de gör.

– Visst uppskattar många de som jobbar inom åldringsvården men de flesta förstår nog kanske inte riktigt omfattningen av vad de faktiskt gör.

Skogberg påminner om att samtidigt som vårdarnas arbete försvårats och belastats under det senaste året, har de också fått ge upp en del av sina rättigheter.

– Alla har exempelvis rätt till kaffe- och matpaus. Vi vet att många inom åldringsvården inte ens tar ut sina pauser så som de har rätt till eftersom det inte finns tid för det.