Analys: I Frankrike debatteras cancelkultur och andra amerikanska "importidéer" – hur relevant är begreppet i en europeisk kontext?
Cancelkultur och teorier om ras, kön och postkolonialism har spritt sig från det akademiska fältet i USA och slagit igenom också i Europa. Debatten om huruvida sådana amerikanska fenomen hör hemma i Europa blir en diskussion om Europas intellektuella traditioner, arv och ansvar.
I diskussionen om "cancelkultur" ställer sig två europeiska presidenter, Frankrikes Emmanuel Macron och Irlands Michael D Higgins, på olika sidor om frågan.
I ett tal i oktober i fjol talade Frankrikes president Emmanuel Macron i ovanligt starka termer om det hot som radikal islamism utgör för Frankrike. I samma tal tog Macron även sikte på ”vissa samhällsvetenskapliga teorier som helt och hållet importerats från USA” och beklagade att Frankrike övergivit den intellektuella debatten som nu domineras av akademiska traditioner rotade i en annan historia.
Politiskt sett kan talet ses som ett led i Macrons valkampanj där han försöker stärka sin högra flank mot Marine le Pens högerpopulistiska parti Nationell Samling.
Men sedan Macrons tal har många framstående intellektuella profiler slutit upp kring honom och försvarar Frankrikes intellektuella traditioner mot vad de beskriver som skadliga amerikanska idéer, rapporterar exempelvis New York Times och Wall Street Journal.
De amerikanska idéer de avser är teorier om ras, kön och postkolonialism, och särskilt den taktik som progressiva rörelser i USA tillämpar som kallas för ”cancelkultur”.
Vad är cancelkultur?
Det engelska begreppet ”cancel culture” avser en form av aktivism som strävar efter att beröva kontroversiella personer plattformar där de kan föra ut sina åsikter.
Cancelkultur är också något av ett skällsord. Det används för att beskriva hur nätmobbar förstör människors karriärer och hur förment liberala kretsar tystar sina meningsmotståndare.
Till exempel republikaner i USA hävdar att Donald Trump är ett offer för cancelkultur då han ställdes inför riksrätt för andra gången efter att hans anhängare stormade parlamentsbyggnaden Capitolium i början av januari.
Trump stängdes av från Facebook och även från Twitter, som var hans huvudsakliga kommunikationsmedel under hans politiska karriär.
Det finns otaliga andra exempel på kända och mindre kända personer som förlorat jobbet eller sett sin karriär ta en törn då uppretade nätmobbar sätter igång ett drev mot dem – i vissa fall på goda grunder, i andra fall på mindre goda.
Författaren J. K. Rowling rörde upp en kritikstorm med sina transfobiska åsikter, komikern Aziz Ansari anklagades för (och erkände senare) att han pressat en kvinna till sex.
I Finland twittrade en anställd på ett möbelföretag skämtsamt att hen ville testa en säng med en stilig manlig kund, och var nära att förlora jobbet på grund av de ilskna reaktionerna.
Överlag verkar fenomenet ha mer kritiker än försvarare.
”Det problematiska i fall då det är oklart vad som hänt är att man hoppar över att utreda vad som hänt, och istället går direkt till en straffåtgärd. Det blir ett slags gatans rättvisa”, säger doktor i filosofi Jonas Ahlskog.
Kan cancelkultur alls försvaras? Ja – då bättre reglering saknas
Cancelkultur har många problematiska sidor men kan delvis sägas ha uppstått för att det behövs något sätt att ställa människor till svars för vad de säger på sociala medier.
I grunden ligger (enligt exempelvis The New Yorker) ett stort misslyckande med att reglera diskussionen på sociala medier som under det senaste decenniet tagit allt mer destruktiva uttryck.
Sociala medier har använts för allt från att sprida konspirationsteorier och terrorpropaganda till att uppvigla till folkmord.
Enligt forskaren Donna Zuckerberg är cancelkultur en metod som funkar då inget annat gör det.
Personer som sprider hat och lögner på webben är sällan intresserade av att föra ett konstruktivt samtal. Det mest effektiva är då att frånta dem deras plattformar. Det blir svårare för dem att sprida sitt budskap, även om åsikterna inte försvinner någonstans, förklarar Zuckerberg.
Behovet av åtgärder blir särskilt starkt i USA som har en mycket tillåtande tolkning av yttrandefriheten jämfört med länder i Europa. Till och med det slitna exemplet att man inte får ropa ”brand” i en fullsatt teater har kullkastats i rätten.
Tanken är att osanningar kommer att avslöjas i det fria offentliga samtalet utan att man behöver gripa till censur. På "idéernas fria marknad" segrar sanningen tack vare fritt samtal, inte böter och straff. Så lyder åtminstone resonemanget.
Till exempel Donald Trumps försvarsadvokater hävdade i den senaste riksrättsprocessen att Trump hade stöd i yttrandefriheten då han spred ogrundade påståenden om valfusk och sedan uppviglade en folkmassa att storma parlamentsbyggnaden.
Utan lagar faller ansvaret på privata aktörer
Stormningen av Capitolium den 6 januari fick de stora sociala medierna att inse att det var ohållbart för dem att fortsätta verka i ett regelmässigt vakuum.
Strax efter stormningen portade Twitter, Facebook och Snapchat Donald Trump från sina tjänster. Twitters vd Jack Dorsey försvarade beslutet men medgav att det utgör ett besvärligt prejudikat.
Men då statliga myndigheter avsäger sig allt ansvar är det hos privata aktörer som makten landar, vare sig de vill det eller inte.
"Idéernas fria marknad" funkar inte som man hoppats. Den hindrade till exempel inte Trump och hans kabinett att sprida sina grundlösa påståenden om valfusk via mediejätten Fox News och mindre utmanare på högerkanten som Newsmax.
Mediehusen tog avstånd från påståendena först då de stämdes på miljardbelopp av företagen Dominion och Smartmatic, som tillverkar rösträkningsmaskiner och som mediehusen utan bevis hade utpekat som skyldiga till valfusket.
Det är problematiskt att beslut som påverkar det offentliga samtalet fattas av privata aktörer.
Resursstarka privata firmor kan med krav på skadestånd tvinga stora mediebolag som Fox News eller Newsmax att sluta sprida raka lögner.
Men det är ett stort problem att medborgarna och allmänheten saknar en laglig rätt att kunna lita på sanningsenligheten i den information som ges ut i offentligheten.
Hur relevant är detta i Europa?
I Frankrike, som inte har lika stora problem med överhettad politisk retorik, betraktas "importerade" amerikanska trender med en viss skepsis bland annat av landets president Emmanuel Macron.
Vad har cancelkultur för relevans i Europa? Varför får de amerikanska Black Lives Matter-protesterna ett så stort gensvar också här?
Macron får uppbackning av framstående intellektuella. Exempelvis säger samhällsvetaren Gérard Noiriel enligt New York Times att rasfrågor har blivit en ångvält som krossar alla andra ämnen under sig.
Noiriel påpekar att hela forskningsämnet ifrågasätts i Frankrike eftersom staten inte erkänner människoraser, och att statistik som samlas in om detta bara är ”subjektiva data”.
Det finns vissa problem då amerikansk terminologi om etnicitet och härkomst används för att beskriva den sociala verkligheten på andra sidan om Atlanten.
Det känns till exempel främmande att officiella blanketter i USA har lådor där man kan identifiera sin identitet i termer av ”ras”. I Europa är aversionen mot termen mycket stark sedan det andra världskriget, då nazisternas rasteorier bland annat ledde till förintelsen.
Istället är det enklare att, som Frankrike, hålla sig till det rationella faktum att raser inte existerar. En människa definieras inte av sin hudfärg, alla är medborgare. Citoyen, som under franska revolutionen blev den egalitära titeln som gällde var och en från torpare till högadel.
Denna upplysningstida färgblindhet skapar däremot andra problem.
Upplysningen var inte så kul för alla
En som riktar välformulerad kritik mot den rosiga minneskulturen kring Europas kolonialimperier är Irlands president Michael D Higgins.
Trots att Irland befolkas av vita människor har även de fått uppleva den koloniala maktordningen ur den underkastades perspektiv.
Även Irlands historia visar enligt honom hur ”europeisk upplysning” ofta använts för att berättiga imperiernas expansion. Den har fungerat som en mask av framsteg som döljer ekonomiskt utnyttjande, kulturellt förtryck och stöld.
De länder som underkastades hade, som Irland, en rik historia och ett urgammalt språk, egna sociala och juridiska traditioner. Men européerna sträckte sig aldrig så långt att de hade betraktat sina koloniala undersåtar som jämlikar som kunde delta i ett civiliserat samtal.
"Idéernas fria marknad", där alla i upplysningsandans liberalism fritt får komma till tals, var stängd för dem.
För dem som behandlades så var det klart att man måste göra motstånd. I vissa fall genom musik, poesi och litteratur. Andra utövade påtryckning inom landets parlament, eller genom att emigrera till Amerika och påverka därifrån. Vissa tog till vapen.
De flesta emigrerade eller försökte överleva inom imperiet. Men alla levde med en undertryckt ilska över förödmjukelser och diskriminering, som än i dag finns tillgänglig för dem som vill blåsa liv i gamla fejder.
"En låtsad minnesförlust kring de obekväma aspekterna av vår delade historia hjälper oss inte att skapa en bättre gemensam framtid", säger Higgins.
Amerikanska termer är inte perfekta men bättre än ingenting
Även Frankrike har svåra problem med rasism, diskriminering och polisvåld som riktas mot medborgare med rötter i landets tidigare kolonier.
Finland har en dyster statistik över rasistiskt våld, och rasistiska attityder är inte ovanliga ens inom poliskåren. Ras kanske inte existerar officiellt, men för de rasifierade på gatan är det en sårig verklighet.
Därför är det inte heller överraskande att de amerikanska demonstrationerna får ett starkt gensvar på denna sida om Atlanten.
Det är möjligt att amerikansk terminologi inte är helt optimal för att beskriva den sociala verkligheten i europeiska länder.
Men en egen terminologi saknar vi, och det vittnar om den allvarliga tystnaden i Europa kring vår egen rasism och diskriminering, som har sina egna långa rötter i vår mörka kolonialhistoria.