I Luokta-Mávas sameby är tålamodet med det svenska skogsbruket slut

"Det som sker i Amazonas är tragiskt, men det sker också här i Sverige"

Debatten om skogens framtid har tagit fart i Sverige igen, bland annat med engagemanget i klimatfrågor och en oro för den biologiska mångfalden. Men för samerna och deras rennäring är grundfrågan den samma sedan generationer: renarnas betesmark krymper med varje kalhygge.

– Jag har betat här i ett tjugotal år och sett en stor förändring, det är inte som när jag började här i slutet av 90-talet. Skogsbruket har gått fram väldigt hårt.

Jon Ole Kuhmunens renar betar i skogarna utanför Älvsbyn i Norrland. Vi följer med när han kör ut ensilage åt dem och han visar samtidigt hur skogsbrukets spår syns för blotta ögat när man ser ut över landskapen. Skogen är som ett lapptäcke: de mörka skogspartierna bryts upp av vita kala fält där det är nyhugget, och av glesare partier med odlad ungskog. Den gamla skogen som renarna tycker om att beta i, där de hittar häng- och marklav, blir allt mer sällsynt.

– Kan jag fortsätta vara här med mina renar i framtiden, om det fortsätter i det här tempot? Jag är lite tveksam till det, säger Kuhmunen.

Fjällsamebyn Luokta-Mavas vinterbetesmarker i Norrland sträcker sig från Piteå kommun in mot Arvidsjaur och Älvsbyn och vidare förbi Jokkmokk. Längre nordvästerut från de skogar där Kuhmunens renar vandrar ligger de vinterbetesmarker som skapade rubriker i också riksmedia tidigare i vintras: Det var där en skogsbrukstvist med Luokta-Mavas till slut ledde till att avverkningsplanerna pausades. Det här efter att konflikten mellan Luokta-Mavas och skogsbolaget Sveaskog fått mycket uppmärksamhet, bland annat genom artisten Sofia Jannoks kampanj.

Att frågan lyftes upp i media beror inte på att den är ny och unik. För samerna har grundfrågan har varit den samma redan i generationer: för varje kalhygge krymper renarnas betesmark. Klimatförändringen och det oförutsägbara vädret gör dessutom läget ännu svårare.

Lars-Anders Baer är ordförande i Luokta-Mávas sameby och tror inte konflikten med skogsbolagen kommer att bli mindre. Om inte staten ställer högre krav på skogsbruket, förstås.

– Renskötseln är under svår press och det ser man också på att renantalet minskat de senaste åren, för att det inte finns tillräckligt med renbete.

Luokta Mavas sameby har tillstånd att ha 10 000 renar men har i dag bara 7 000.

Var det passar att hugga skog och vilka områden som behöver sparas är något som samebyarna och de stora skogsbolagen ska komma överens om i samråd, det finns det lagar om. Under samrådet går representanter för samebyn och skogsbolagen igenom skogen för att se var det behöver sparas viktiga betesmarker.

Men skogen växer långsamt, särskilt i norr, och skogsbruket har varit industrialiserat redan länge. Enligt undersökningar vid Sveriges lanbruksuniversitet SLU har 60 procent av de svenska skogarna kalhuggits sedan 1950. Lavmarkerna har minskat ännu mer än så. Renarnas betesmark är allt mer fragmenterad och bryts upp av både kalhyggen och tallplantage där de inte hittar mat.

Jon Ole Kuhmunen kör oss med snöskoter genom skogen till en nyligen avverkad plats. Han gräver i snön för att visa konsekvenserna.

– All markvegetation är övertäckt av ris och kvistar, det är obrukligt för renarna i många år framöver.

I samband med den uppmärksammade konflikten mellan Luokta-Mavas och Sveaskog gick 29 svenska samebyar samman för ett upprop i media om att kalavverkningen måste få ett slut. De är trötta på att inte höras gällande mark de brukat sedan urminnes tider och vill att skogsbruket ska bli urfolksinriktat. De larmar om att renskötseln hotas och är beredda att gå till domstol för sin betesmarksrätt.

Men de understryker också att det handlar om mer än så: om skogens hela ekosystem och om skogens roll i klimatkrisen. Miljöorganisationerna i Sverige håller med och har i många år jobbat för en ny skogspolitik, med ett skogsbruk med mildare metoder, utan kalhyggen.

Samtidigt presenterar industrin och bioekonomin allt fler innovationer för vad skogen kan erbjuda. Träd ska inte längre bli bara virke och cellulosa, utan också förädlas till nya förpackningsmaterial, textiler, biobränslen, bioenergi och en rad andra innovationer.

Luokta-Mávas sameby är beredd att också gå till domstol för att försvara sin betesmarksrätt.

Jan-Anders Baer hoppas att resten av Sverige så småningom skulle börja vakna. Sverige och Norden behöver fokusera lika mycket på sin egen skog som man nu gör på regnskogsskövlingen, både för klimatets skull och för den biologiska mångfaldens.

– Det är klart det som sker i Amazonas är både tragiskt och viktigt, men det sker också här i Norden, i Sverige.