Vems nationalepos? Karelare i Finland och Ryssland reflekterar kring språket, kulturen och identiteten på Kalevaladagen

De av Elias Lönnrot bearbetade karelska dikterna gav upphov till en av den finska kulturens grundstenar, Kalevala. Hur står det till med Kalevala-dikternas upphovsfolk i dag och vad tycker de om Lönnrots epos?

Den finländska offentligheten har lärt sig att betrakta karelarna endast som en stam av det finländska folket. För en genomsnittlig finländare är karelare högst en regional identitet, precis som savolaxare eller österbottningar.

Vidarebosättningarna av Finlands karelska befolkning under 1940-talet bidrog dramatiskt till karelarnas assimilering. Endast en bråkdel av de finländska karelarna har lyckats behålla sin identitet.

En av dem är Maura Häkki som bor i Joensuu.

– Karelare är sitt eget folk som bor i både Finland och Ryssland, säger Häkki.

Hen är en av de allt fler unga karelare som återfinner glädje och stolthet i det karelska.

Häkki gör populära TikToks där hen behandlar olika stereotyper och myter om karelarna, samt andra ämnen relaterade till minoriteter.

Häkkis syn på karelarnas egenart delas även av Andrej Ponomarjov. Han är en karelsk folkmusikentusiast från Koštamuš i Ryssland.

– Vi och finländare är förstås närbesläktade folk och har mycket gemensamt, tillägger han.

Språket spelar en central roll i karelarnas särart.

– Vårt språk har tre dialekter som kan vara svåra att förstå för finskspråkiga. Den sydliga kan vara nästan obegriplig, framhäver Julia Filippova.

Hon är föreståndaren för byahuset i Vuokkiniemi, ett av de viktigaste centren för det karelska i Ryssland.

– Karelarnas egenartade kultur präglas av en syntes mellan ortodoxin och hedendomen, säger Aleksandra Lesonen.

Hon är aktiv i det karelska kultursällskapet Viena baserat i Koštamuš.

– Just i dessa trakter vid Finlands gräns samlade Elias Lönnrot in den största delen av Kalevaladikterna, påpekar hon.

Statsgränser tvärs igenom Karelen

Gränsen mellan olika statsbildningar har splittrat Karelen och karelarna allt sedan medeltiden. Kontakterna mellan bägge sidorna har överlevt flera utmaningar och mår bra än i dag.

– Vi på kultursällskapet Viena uppskattar högt vår vänskap med Karjalan sivistysseura i Helsingfors, framhäver Lesonen.

Pandemirelaterade åtgärder känns därför särskilt hårda även i denna gränstrakt.

– Vi och våra vänner i Finland saknar umgänge och besök hos varandra.

De intervjuade upplever sitt land som en helhet oavsett nationalstaternas gränser.

– Finländare brukar klaga på att de berövades Karelen, men det försvann ingenstans. Karelen finns kvar för oss, säger Häkki.

Hen umgås huvudsakligen med Finlands karelare, men vill gärna se aktivare kontakter även med dem i Ryssland.

– Jag hoppas att vi samarbetar mera över gränsen i framtiden.

Språket ger vingar och framtidstro

De som intervjuats i den här artikeln hör till de karelare som lärt sig språket först som vuxna, med undantag för Filippova. Fastän karelska talades i familjerna lärde de andra sig bara ryska eller finska som barn.

– Nu lär jag mig min släkts dialekt, den sydliga. Jag talar den med min farfar, säger Ponomarjov.

Precis som de han intervjuar i sina inlägg hoppas Ponomarjov att karelskan återhämtar sig som samhällsbärande språk. Häkki anser att språket borde få en officiell status i Finlands grundlag.

– Karelskans revitalisering är just nu den mest ambitiösa framtidsvision jag kan tänka mig, säger Häkki.

– Finns karelskan finns det även karelare, instämmer Lesonen.

Karelska är mera än ett kommunikationsmedel. Folkdiktningens språk väcker poetiska associationer hos dess talare.

– När jag talar och sjunger på karelska, känner jag mig annorlunda. Jag kallar detta tillstånd havulintu, barrskogsfågel, säger Lesonen.

Egen mångsidig kultur

Språket och kulturen går hand i hand. Filippova lyfter fram gästfrihet som ett av karelskhetens främsta drag.

– Man besöker varandra när som helst och bjuder sina gäster på den allra godaste mat som en har.

Både Lesonen och Ponomarjov uppmärksammar även karelarens förhållande till naturen.

– En äkta karelare uppskattar och tar hand om sin miljö, påstår Ponomarjov.

Han är också en passionerad entusiast när det gäller instrumenten kantele och jouhikko (stråkharpa). Ponomarjov tillverkar dessa karelska folkmusikinstrument själv och spelar också på dem.

Precis som språk, musik och poesi är religionen den röda tråden som följt karelskheten från hednisk medeltid till våra dagar.

Syntesen av ortodoxin och hedendomen återspeglas även i den så kallade gammaltron som fortfarande utövas av några karelare.

– Det är en sluten tro som sakkunniga karelare inte vill dela med utomstående, säger Häkki.

Karelskt är stiligt

Oavsett detta har karelsk kultur aldrig varit helt sluten eller inåtvänd.

Anita Gundyreva är en ung karelsk designer från Koštamuš. I fjol prisbelönades hon för bästa karelskt internetprojekt.

Genom projektet Havumeččä (Barrskog) uttrycker hon sin kärlek för det karelska och populariserar språket och kulturen.

– Jag vill bevara vår kultur och visa världen dess rikedom i all glans.

Vems är Kalevala?

Folkdiktningen är en av dessa skatter. Den gav upphov till det världsberömda Kalevala.

Kalevala har lämnat ett enormt spår i den globala populära kulturen. Bland annat hämtade J.R.R. Tolkien inspiration för sin litterära värld i det här eposet och dess språk.

Efter att ha förmedlat sina dikter till Elias Lönnrot förblev karelarna själva för det mesta i skuggan av författaren och hans verk.

För Häkki står Kalevala främst för appropriering och exploatering av den karelska kulturen. Enligt hen förstörde Lönnrots bearbetning folkdikternas ursprungliga väsen och betydelse.

– Kalevala är en sagobok som har litet att göra med det äkta karelska. Finländarna får gärna behålla det som sitt epos.

Häkki anser att Kalevala borde studeras ur ett mer kritiskt perspektiv i skolan .

Ponomarjov betraktar i sin tur Kalevala som ett i grunden karelskt epos som endast sammanställdes av Lönnrot.

– Det är hans stora arbete som gör Kalevala till vårt gemensamma arv.

Det finns flera positiva aspekter med Lönnrots bearbetning.

– Det kan hända att Lönnrot förvrängde meningen av eller rentav hittade på några saker. Trots det bevarade han folkdikternas väsen för efterkommande generationer, anser Lesonen.

Mellan liv och glömskan är det bättre att välja det tidigare, tillägger hon.

– Låt oss medge och respektera varandras skilnader, men även vara stolta över vårt gemensamma arv.