Bokrecension: Peter Mickwitz undersöker självrannsakan som politisk praktik: “Just där vi är som mest hemma är också det som är farligast i oss”

I sin nya bok Bo i ett hus som ligger i mörkret fortsätter Peter Mickwitz sitt värv med en politiskt och även existentiellt berikande litterär intervention bestående av en lång självrannsakande dikt och en essä där Franz Kafkas novell Boet får en framträdande plats.

Frestelsen att spegla boken mot Sannfinländarnas valframgång år 2019 är stor, det står ju i förlagets katalog att den utspelar sig dagarna efter riksdagsvalet. Jag tror ändå att denna aspekt med fördel kan betraktas som en parentes.

Om man primärt speglar verket Bo i ett hus som ligger i mörkret mot partipolitiska högersvängar bortser man oaktat från att boken behandlar former av exkludering, ångest och sinnesstämningar som kan äga rum i socialdemokratiska välfärdsstater eller liberala demokratier oavsett vilka som toppar väljarstatistiken.

Öppnar upp för en förändring

Den långa dikten som inleder boken är uppdelad i sex delar. Redan i den första delen ”i landet som inte ville vara” (en titel lånad av Edith Södergran) blir det tydligt att den bärande tematiken är en självrannsakan i en utmanande tid:

Jag kan inte ha rätt, jag tvekar / mig fram med fel. Jag tvekar, / jag är långsam, jag / är osäker. Jag förstår.

Självrannsakan är ingen neutral aktivitet – tvärtom öppnar den för en förändring av jaget och i längden även för nya livsformer.

I den andra delen av dikten, ”en serie av obesvarade var”, går diktjaget sakta genom en mörk skog när vägen upphör vid en kant, ”framkomligheten inte världen / tar slut”.

Här kan en öppen och oskriven framtid anas, ett framtidsbegär som vägrar rätta sig enligt appeller om historiens slut. Snarare verkar dikten alliera sig med idén om slutet på slutet av historien:

bortom ligger bortom / denna kant / tro inte dem / som säger att de / vet vad där finns.

Skillnader i tilltal

Jag läser boken parallellt med Mickwitz tidiga bok om från 1993. Skillnaden i böckernas tilltal är slående: medan den tidiga boken frekvent tilltalar ett ”du” som genomgår metamorfoser från människa till djur som ”plötsligt faller ner i Vanda å”, tar den aktuella dikten avstamp i jaget, men utan att stanna där.

Metodologiskt påminner det om det spanska feministiska kollektivet Precarias a la deriva som i boken A la deriva por los circuitos de la precariedad femenina (översatt till finska som ”Hoivaajien kapina”) har som målsättning att ”utgå från oss själva för att inte fastna i oss själva”.

Hållningen är framträdande även i essän som granskar jaget, platsen, nationen och poesi som livsform med utgångspunkt i Kafkas novell Boet.

I novellen har en varelse vi inte får veta mycket om byggt ett underjordiskt bo med gångar invecklade som rhizomer. Varje ljud som hörs in i boet är en varningssignal.

I essäns Kafkatolkning står boet för den slutna nationen. Kafkas produktion tillåter oss inte att bekvämt identifiera oss med dem. Tvärtom avslöjar Kafkas tokiga varelser det som inte är bra i oss – det som söndrar oss. ”Och om vi vet vad som är farligt i oss kanske vi blir mindre farliga för andra?”.

Det värdefulla i Mickwitz essä är den implicita uppmaningen att konfrontera jaget och de redskap för denna praktik som essän erbjuder.

Mina tankar går till den finlandssvenska skriftställaren Hanna Hurr, uppvuxen i Vasa och bosatt i Brooklyn, som i essän "Surprise Us" i Mask Magazine skriver hur ”paranoia, cynism och rädsla matar varandra. Världen vi lever i löper igenom oss, och vi måste konfrontera oss själva för att bygga något annat. Vi kan inte bräcka världen om vi inte först bräcker oss själva”.

Istället för att lyfta fram det liberala jagets förträfflighet i relation till motstånd mot främlingsfientlighet i samhället väljer Mickwitz att i dikten ifrågasätta de punkter och platser där jaget är som tryggast – och kanske farligast just därför.