”Det finns väl en plats för såna som oss också” – smärtsamt aktuella samiska berättelser om homosexualitet, rasism, tjuvjakt på renar och aktivt motstånd

Under senare år har de samiska författarna stigit fram på den litterära parnassen med besked – i Sverige har samiska författare som Ann-Helén Laestadius, Linnea Axelsson och Elin Anna Labba kammat hem Augustpris i olika kategorier med sina böcker, och i Finland har en författare som Niillas Holmberg varit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.

I vår är Ann-Helén Laestadius aktuell med sin första roman för vuxna, Stöld, och Niillas Holmberg debuterar likaså med en roman, Halla Helle, efter att ha gett ut ett flertal diktsamlingar.

Dessutom debuterar Moa Backe Åstot som författare med en roman för unga vuxna, Himlabrand.

Vilken bild av Sápmi är det som framträder i dessa tre romaner, vilka frågor med anknytning till det samiska livet och den samiska kulturen vill man lyfta fram?

Gemensamt för alla tre verk är nämligen att de bottnar väldigt starkt och djupt i den samiska verkligheten i dag med brännande frågor på agendan som slitningar mellan samer och icke-samer, konflikter mellan staten och samerna, rasism, tjuvjakt på renar, aktivism och motstånd, psykiskt illamående bland unga samer, homosexualitet och brott mot traditioner.

Och så har vi givetvis frågan om den ovissa framtiden för rennäringen i en värld där klimatförändringarna sätter tydliga spår i naturen i norr, och där ekonomiska intressen gång på gång hotar att köra över samiska rättigheter och samiska områden.

Illegal jakt på renar

När Elsa är 9 år gammal ser hon hur en man dödar hennes ren Nástegallu intill rengärdet och sedan avlägsnar sig på en skoter. Elsa känner igen mannen, men vägrar yppa hans namn i polisförhör – av rädsla för att själv falla offer för kniven.

Och eftersom ingen misstänkt kan knytas till fallet med den dödade Nástegallu-renen läggs förundersökningen ner. Men den döda renen och mannen som dödade den kommer att förfölja Elsa i många år framöver.

Ann-Helén Laestadius har tagit del av mer än hundra polisanmälningar som gjorts i svenska Sápmi om renar som hittats dödade – plågade, lemlästade, skändade, slaktade, styckade - utan att polisen lyckats ta fast gärningsmännen.

Att tjuvjaga och att döda någons ren anses inte vara ett brott större än en stöld, vilket på sin höjd renderar ett bötesstraff.

Allt som oftast har polisen dock varken tid eller möjlighet att åka ut för att bevittna och inspektera brottsplatsen – det finns helt enkelt för få poliser på ett alltför stort och vidsträckt område.

Tjuvjakten på renar är helt enkelt inte prio ett, och förundersökningarna läggs allt som oftast ner utan att man gjort någon nämnvärd ansträngning för att lösa fallet.

Frustrationen, ilskan och besvikelsen är givetvis stor över den nonchalans och det ointresse som detta vittnar om.

I en intervju för programmet ”Studio Ett” i Sveriges Radio (9.2.2021) konstaterar Ann-Helén Laestadius att det enda sättet att få bukt med denna illegala slakt av renar är att belägga brottet med ett fängelsestraff, att rubricera brottet som ett jaktbrott på samma sätt som när man skjuter älg och björn utan tillstånd.

Men enligt Ann-Helén Laestadius handlar den illegala jakten på renar egentligen om ett hat mot samer, och därmed skulle man kunna kategorisera brottet som ett hatbrott:

- Det här är ett angrepp mot renskötarna, och hela deras liv. För många av dem är renskötsel inte ett jobb, renarna är verkligen deras liv, som hon konstaterar i "Studio Ett".

Motsättningar och konflikter

I romanen Stöld skildrar Ann-Helén Laestadius de slitningar och motsättningar som råder mellan samer och icke-samer i en fiktiv by någonstans i svenska Norrbotten.

Sitt mest brutala uttryck får denna konflikt i den besinningslösa jakt på renar som beskrivs i romanen:

”Han tryckte hårt på gasen och accelererade över spåret. Renen gjorde ett nytt försök att hoppa åt sidan, att springa i den djupa snön. Den sjönk och den virvlade runt, sparkade, kämpade. Han gillade det. Han träffade bakbenen med en lagom hård stöt och nu kom knäcket. (---)

Renen blev liggande stilla med ögonen riktade mot himlen. Robert stannade men lät motorn gå på tomgång. Han gick fram och inspekterade benen som låg brutna och vinklade åt fel håll, han tog fram mobilen och filmade, från de trasiga benen till den darrande mulen. Blicken var inte längre skräckslagen, bara uppgiven. Han kanske skulle hugga av hornen medan den levde. Bara för att.”

Sitt vardagsuttryck får konflikten på skolgården där barn från sameskolan och från den svenska skolan möts och glåporden och skymforden haglar – ord och tänkesätt som går i arv från vuxna till barn.

Motsättningar finns dock inte enbart mellan samer och icke-samer, utan också inom och mellan olika samesamfund kan det finnas missämja, och frågan om vem som är tillräckligt mycket same för att räknas som same är ständigt aktuell.

Renarna går i arv från far till son – ett arv som kan kännas nog så betungande för en son som kanske har andra drömmar, andra levnadsformer i tankarna.

Lika tungt kan det te sig för dottern som inget hellre vill än att stanna kvar på hemgården och ta över renskötseln – men som förväntas gifta sig med en renskötare till man och övergå i hans familj och hushåll.

Seder och bruk, gamla traditioner och cementerade könsroller sitter i och är svåra att utmana och rucka på.

Att vara same var att bära sin historia med sig, att stå inför den tunga ryggsäcken som barn och välja att bära den eller inte. Men hur skulle man våga välja annat än att bära sin släkts historia vidare?

ur Stöld

Kan man vara renskötare och homosexuell?

”Finns det homosexuella renskötare?” - rubriken på en diskussion i ett chattforum på nätet får Ánte att haja till.

Hur ska Ánte tolka sina känslor för Erik – barndomsvännen som han inte kan sluta tänka på.

Erik har flickvän men samtidigt finns det en påtaglig spänning mellan Ánte och Erik – hur skall Ánte tolka den?

Moa Backe Åstots debutroman Himlabrand utspelar sig i samma trakter som Ann-Helén Laestadius roman Stöld, det vill säga någonstans i närheten av Jokkmokk.

Här lever samefamiljerna tätt inpå varandra, samhörigheten liksom den sociala kontrollen är stark.

Om man skiljer sig ur mängden kan det vara svårt att stanna kvar i samebyn och leva i enlighet med samiska normer och värderingar, traditioner och sociala strukturer.

Ántes pappa och vänner håller inte inne med vad de tycker om homosexuella: ”Hade det funnits bögar i vår by hade jag vetat det. På femtiofem år har jag inte träffat en enda jävel.”

Hur ska Ánte våga ta steget ut ur skåpet – inför Erik, sin familj, sina vänner och hela byn?

En dag förväntas Ánte ju också ta över ansvaret för familjens renar, men kan man vara renskötare och homosexuell? Får man välja hur man vill leva sitt liv, kan man välja utan att man riskerar att bli utstött ur gemenskapen?

För Ánte står hela hans liv på spel.

När han tittar upp mot stjärnhimlen och polstjärnan som håller upp himlen kommer han att tänka på den samiska berättelsen om jägaren och älgen Sarvva:

”Det sades att om jägaren Fávdna hann ikapp älgen och sköt sin pil mot den, kunde han råka träffa polstjärnan och himlafästet. Då skulle himlen falla ner och krossa jorden. Världen skulle sättas i brand. Gå under, en gång för alla.”

Han hade rätt till det här livet, den här kulturen. Rötterna gick djupt ner i jorden och det här livet, den här kulturen. Rötterna gick djupt ner i jorden och han ville inte kapa dem. Oavsett vad andra tyckte så skulle han alltid höra hit. Ingen annan kunde bestämma vem han skulle vara. Bara han själv

ur Himlabrand

Moa Backe Åstots roman får mig att tänka på dokumentärfilmaren Suvi Wests dokumentär om hennes lillasyster Kaisa, Minä ja pikkusiskoni (2016) – en film som handlar om att vara minoritet i en minoritet.

Suvi och Kaisa har vuxit upp i en laestadiansk miljö i Utsjoki, men båda har flyttat bort från hemorten.

Kaisa är diakon och djupt religiös, hon lever tillsammans med en annan kvinna, något som man har svårt att acceptera i samiska sammanhang.

Kaisa känner dock en stark vilja att kunna och få vara en del av de samiska sammanhangen – rötterna, identiteten och kulturen finns ju där.

I Sápmi är homosexualitet i hög grad tabu och homofobin är vida utbredd. De som är homosexuella känner sig utanför, utstötta, utfrusna och skambelagda. Och de som kan väljer att flytta bort - för att slippa bli "personae non gratae".

Lyssna på Kulturpodden där vi bland annat diskuterar Moa Backe Åstots roman Himlabrand och Suvi Wests dokumentär:

Finns det homosexuella renskötare?

33:58

Mannen från söder i Utsjoki

I likhet med systrarna West kommer Niillas Holmberg från Utsjoki – han är poet, musiker, skådespelare och aktivist.

I bagaget har Holmberg bland annat sex diktsamlingar, men i vår är han aktuell med sin första roman Halla Helle.

Romanen Halla Helle utspelar sig i Niillas Holmbergs egna hemtrakter och är en brett upplagd roman där Holmberg bakar in många av de aktuella och brännande frågor som berör - och upprör - samesamfundet i dag.

I berättelsens centrum har vi Samu, en psykologistuderande från Tammerfors som har en fascination för Lappland.

Samus pappa är präst, och tillsammans har de rest runt en del i Lappland, fiskat och campat, och läst in sig på (för att inte säga förläst sig på) olika skildringar av Lappland – framför allt författade av kringresande präster som Jaakko Fellman, Anders Andelin, Tuomo Itkonen och Arvi Järventaus.

Samu har också studerat nordsamiska i Enare.

Under ett besök på en konstutställning får Samu syn på ett konstverk av Elle, Finlands mest hajpade ITE-konstnär, eller Outsiderkonstnär, bosatt i Utsjoki. Ett konstverk som föreställer en naken kvinna i strandvattnet – kvinnans kropp glänser som kristall och hennes huvud är en grodas huvud.

Samu blir helt begeistrad av målningen – och av Elle. När det utlyses en tjänst som biblioteksbiträde i Utsjoki är han inte sen att ta chansen att få komma henne nära.

Berättelsen kretsar i hög grad kring Elle och hennes konstnärsskap som gått i stå – hon kan inte måla längre: ”Minussa ei ole liikettä” (Det finns ingen rörelse i mig).

Hon isolerar sig i en fjällstuga där hon försöker återskapa kontakten till sitt jag och sin samiskhet genom att lära sig leva enligt naturens egen livscykel och årstidernas växlingar.

När hon väl hittar tillbaka till sina rötter, när de gamla traditionerna, myterna och legenderna blir levande i henne känner hon att hon kan bottna i sig själv igen.

Ett folk som förlorat kontakten till sina berättelser är vilse, konstaterar en man i berättelsen:

”Ett av laestadianismens största brott är att vi inte längre använder oss av våra symboler. Längre söderut och på koltsamernas områden där laestadianismen inte var så stark förekommer mycket mer traditionell symbolik.” (red. övers.)

Om att bevara det gamla i nya tider

I Utsjoki lär Samu också känna Elles vänner – en grupp unga sameaktivister som vill ta tillbaka makten över samernas liv, samernas marker och samernas möjligheter att själva påverka sin framtid.

Vid sidan av tvister om jakt- och fiskelov, diskussioner om gruvdriftens, vindkraftverkens och klimatförändringens inverkan på miljön och på rennäringen, får Samu lära sig en hel del om samisk mytologi och kultur, om seder och bruk, om verkligheten och vardagslivet i en sameby.

Om utmaningen med att bevara det gamla i nya tider – som kunskap och traditioner, traditionella näringar, språk och värderingar.

Om strukturell kolonialism och rasism, om förtryck och maktmissbruk - och om aktivt motstånd och dekolonisering.

Samu är lyhörd, nyfiken och intresserad – men han drar sig inte heller för att ifrågasätta eller för att utmana, för att ställa sina nya vänner mot väggen:

Varför står naturvårdarnas och samernas intressen så ofta i konflikt med varandra – som ifråga om markanvändningen och laxfisket till exempel?

Turister välkomnas för att hålla liv i resenäringen och för att ge folk en utkomst – men samtidigt motsätter man sig sportfiske, hur hänger det ihop?

Samerna pratar hela tiden om vikten av att leva i enlighet med naturen – men själva skurrar de minsann runt i skotrar härs och tvärs över fjället, är inte det lite motsägelsefullt?

Och hur är det med gamla trosföreställningar - lever och andas den samiska mytologin än i dag:

”finns den kvar som något mer än de gudabilder man kopierat från dokument i museiarkiven och sedan låtit trycka upp på gardiner och soffkuddar på hotellen”? (red. övers.)

Varför är det så viktigt att kunna definiera vem som är same?

Samu blir ett slags ställföreträdande läsare – den intresserade, men inte så insatta ”vanliga” finländaren.

I en intervju för programmet ”Luomiskertomus” på Yle Radio 1 konstaterar Niillas Holmberg att utgångspunkten för hela berättelsen var att berätta historien ur en ung finländsk mans synvinkel – på så sätt kom han åt att berätta om olika frågeställningar på ett annat sätt än om infallsvinkeln varit den samiska:

– På det här sättet kan jag ge utlopp för en del felaktiga uppfattningar och fördomar som finns om oss samer. Tack vare Samu kan jag ställa mig i hans stövlar och se på världen ur hans synvinkel. Det har varit mycket lärorikt också för mig att byta perspektiv och att försöka förstå vad olika missuppfattningar egentligen handlar om.

Lyssna på intervjun med Niillas Holmberg om romanen Halla Helle (på finska):

Saamelaiskirjailija Niillas Holmberg: “Suomeksi kirjoittamalla kommunikoin valtaväestön kanssa”

24:26

Lyssna på Kulturpodden om bl.a. Moa Backe Åstots roman:

Finns det homosexuella renskötare?

33:58