Författaren Christer Kihlman död

Författaren Christer Kihlman har avlidit, uppger en anhörig för Yle. Han dog i Helsingfors i en ålder av 90 år.

På 1950-talet välsignades den finlandssvenska litteraturen med ett flertal författarskap som skulle komma att bli betydelsefulla och betydelsebärande för decennier framöver.

Inte minst i Österbotten där man kan tala om ett litterärt uppvaknande på bred front med grundandet av Svenska Österbottens litteraturförening 1950 som själva startskottet följt av debuterande författare som Gösta Ågren, Lars Huldén, Inga-Britt Wik och Wava Stürmer.

Det rörde också på sig i de nyländska litteraturkretsarna under detta decennium. Sina första steg på den litterära parnassen tog bland annat Jörn Donner, Peter Sandelin och Christer Kihlman som debuterade som lyriker år 1951 med diktsamlingen Rummen vid havet.

Samma år, 1951, grundade Jörn Donner den tvåspråkiga kulturtidskriften Arena med syfte att bryta ner gränser mellan konsten och samhällsdebatten. Eftersom Donner inte var myndig utsågs Christer Kihlman till ansvarig utgivare, men Kihlmans publicistiska medverkan i tidskriften förblev rätt ringa.

Bland skribenterna i Arena återfanns författare och skribenter som Bo Carpelan, Kai Laitinen och Thomas Warburton. Tidskriften utkom under några år innan den tynade bort, eventuellt eftersom tiden inte var gynnsam för trosvissa fanfarer av det slag som uttrycktes i Arenas spalter, för att citera Nils-Börje Stormbom i Hufvudstadsbladet i april 1954 när sista numret av tidskriften utkommit.

Christer Kihlman skrev också litteraturkritik i Nya Pressen mellan år 1952 och år 1960.

Vid sidan av sitt skönlitterära författarskap kom Christer Kihlman under årens lopp även att publicera kolumner och artiklar i ett flertal tidningar och tidskrifter, bland dem FBT, Hufvudstadsbladet, Helsingin Sanomat och Ny Tid samt Dagens Nyheter, BLM och Expressen.

En provokatör i den finlandssvenska konjakskupan

Efter den lyriska debuten som författare gav Christer Kihlman ut ytterligare en diktsamling, Munkmonologer (1958), för att därefter övergå till att skriva prosa och dramatik.

I Åttio år finlandssvensk litteratur (1984) skriver Thomas Warburton att revolten mot borgerligheten, eller borgerlighetens revolt mot sig själv, fick ett första litterärt språkrör i Arena och sin första litterära talesman i Christer Kihlman.

Enligt Warburton kunde ingen tyda tecken på vad som skulle ske utifrån Kihlmans två diktsamlingar som så tydligt var inspirerade av 1940-talismens modernistiska diktning med Rabbe Enckell som den tydligaste litterära inspiratören.

Christer Kihlmans omsusade prosadebut skedde år 1960 med romanen Se upp Salige! som utspelar sig i den fiktiva staden Lexå, som bär tydliga drag av den östnyländska staden Borgå där Kihlman bodde vid den här tiden.

“Och en bok fordrar att man upprättar kontakt med den för att ge behållning. Som en älskarinna ungefär. Att läsa i bussar är som att älska en kvinna i det skrikiga folkvimlet dold bland stånden på en marknad. Som du läser så älskar du!” - ur Se upp Salige! (1960)

I romanen får vi lära känna staden och dess invånare via Karl-Henrik Randgren som är chefredaktör för den högerliberala tidningen “Lexå Nyheter”.

Under berättelsens gång genomgår Karl-Henrik Randgren kriser av olika slag - en moralisk kris när han blir förälskad i den 14-åriga skolflickan Annika, en personlig kris när han oväntat får vårdnaden om sin 15-åriga son Gus och en politisk kris när han börjar skriva vänsterradikala ledare i den konservativa småstadstidningen.

I Från Lexå till Glitterscenen. Finlandssvenska tidsbilder, läsningar, författarporträtt 1960-2013 skriver Tuva Korsström att Se upp Salige! visade sig innehålla sprängstoffet för sextiotalets litterära och politiska revolt, och att Kihlmans roman kom att fungera som en skandalös attack mot den finlandssvenska borgerligheten.

Christer Kihlman kom snabbt att bli en omdebatterad författare som inte drog sig för att avslöja förljugenheter och hemligheter i den finlandssvenska konjakskupan.

Under de därpå följande decenniernas lopp framstod Christer Kihlman allt mer som en provokatör som i hög grad utgick från och gick i polemik mot sin egen högborgerliga bakgrund.

Själv har Christer Kihlman vittnat om hur han som nygift upplevde en plötslig och skuldbelagd förälskelse i en blott 13-årig flicka. Denna händelse kom att få stora konsekvenser för Kihlmans kommande författarskap - inte minst som en dragning till att skriva om mer eller mindre förbjudna sidor hos honom själv och andra.

Enligt Thomas Warburton kan man se Se upp Salige! som en prolog till romanen Den blå modern som utkom år 1963. I likhet med Se upp Salige! utspelar sig Den blå modern i Lexå och handlar om generationsskillnader och om människor som inom sig bär “ett område som är livlöst och tomt, som är dött och förkalkat och som nödvändigt hade behövts för kärlek”.

Den litterära protagonisten i Christer Kihlmans böcker befinner sig ofta i kris, han pendlar mellan svek och splittring, han befinner sig i såväl inre som yttre sammanfall. Han är en självförstörare som står i konflikt med sin omgivning och sitt samvete. Han upplever kontaktlöshet, maktlöshet och otillräcklighet, och allt som ofta genomgår han uppslitande äktenskapskriser.

“Det fanns böcker omkring mig hela tiden ända från det ögonblicket då jag blev medveten om det. Det talades om böcker, alla vänner läste böcker - allting kretsade kort sagt kring böcker, vilket givetvis påverkade mig oerhört starkt. Hur man blir författare är förvisso en fråga varom de lärda tvista, men för mig stod det tidigt klart att det var detta som man sysslade med. Så här gjorde människan. Hon ägnade sig åt att skriva.” - ur Om hopplöshetens möjligheter - en samtalsbok (2000)

I samtalsboken Om hopplöshetens möjligheter (2000) där Christer Kihlman diskuterar liv och författarskap tillsammans med Mårten Westö konstaterar Kihlman själv att det finns ett mönster i allt han skrivit, och att detta mönster bestått av en längtan in i ett sammanhang:

“Det bottnar i en känsla av att man inte hör hemma i sin ursprungliga miljö. Jag kände till exempel mycket starkt att jag inte hörde hemma i den borgerliga familjen, det borgerliga samhället, den borgerliga gemenskapen. Jag kunde inte vara där! Efter denna insikt gällde det för mig att hitta ett annat sammanhang. Hela mitt liv har varit ett enda långt sökande efter detta sammanhang, ett sökande som innefattat allt från socialdemokrati, alkoholism - jo, det är också ett slags sammanhang - till homosexualitet. Men jag har aldrig kunnat räkna in mig bland ‘de homosexuella’ heller … Det är komiskt.”

Utmanande självbekännelselitteratur

Många av Kihlmans verk kan karakteriseras som ett slags självbekännelselitteratur, och en del böcker är också uttalat självbiografiska.

I Människan som skalv (1971) med underrubriken “En bok om det oväsentliga” skriver Kihlman öppet om sitt komplicerade förhållande till såväl alkohol som homosexualitet och till sitt äktenskap - en skildring som inte väjer för skam och skuld, självrannsakan och självförakt.

Boken blev en skandalsuccé och Kihlmans svenska förlag ville att hustrun Selinda skulle underteckna en försäkran om att hon inte skulle komma att stämma utgivaren.

I ett öppet brev som publicerades i Dagens Nyheter frågade sig Christer Kihlman om uppriktighet var brottsligt. Debatten gick på högvarv, och många undrade om man faktiskt får lämna ut sig själv och sina närstående på detta sätt. En diskussion som klingar bekant i skenet av de senaste årens stora genomslag för autofiktionen som genre.

Människan som skalv fick ett positivt mottagande såväl i Finland som i Sverige där boken dessutom belönades med Stora romanpriset.

“Mitt enda verkliga fosterland är mitt författarskap. Inför författarskapets krav måste allt annat vika.” - ur Alla mina söner (1980)

Homosexualitet och bisexualtet var teman som Christer Kihlman återvände till gång på gång, inte minst i Alla mina söner (1980) och Livsdrömmen rena (1982) där Kihlman oförblommerat skildrar sina erotiska eskapader och erfarenheter tillsammans med Juan och José, två unga latinamerikanska prostituerade.

I dessa tvillingböcker från en roadtrip till Argentina-Uruguay utmanade Kihlman på ett alldeles nytt och kanske mera svårbemästrat sätt opinionen, konstaterar Tuva Korsström i Från Lexå till Glitterscenen. Finlandssvenska tidsbilder, läsningar, författarporträtt 1960-2013 i och med att han “gled in i en värld av idealiserad homosexuell kärlek, kriminalitet, prostitution och u-landsmisär.”

Kihlman & Tikkanen-fenomenet

I en del av Christers Kihlmans böcker återkommer personer eller släkter från tidigare verk. Så är till exempel fallet med den framgångsrika affärssläkten Blaadh/Bladh.

I romanen Dyre prins (1975) stiftar vi bekantskap med Donald Blaadh, arbetarkillen som medvetet och envetet arbetat sig uppåt på samhällsstegen och blivit en del av den finlandssvenska högborgerligheten.

Efternamnet Blaadh baserar sig på en utdöd släktgren till familjen Kihlman. I mitten av 1970-talet reste Christer Kihlman till Argentina med avsikt att forska i sin farmors farbror Carl Edvard Bladhs livsöde och skriva en uppföljare till Dyre prins.

Under början av 1800-talet bodde Carl Edvard Bladh i olika delar av Sydamerika där han bland annat samlade uppgifter om ländernas historia, om zoologi och botanik. Sina äventyr har Kihlmans farmors farbror också redogjort för i två böcker.

Det dröjde dock till år 1987 innan Christer Kihlman återvände till släkten Bladh i romanen Gerdt Bladhs undergång, där Kihlman än en gång anknyter till många centrala teman i sitt tidigare författarskap, så som otrohet och svek, ett äktenskap i kris samt ansträngda och komplicerade familjerelationer.

Christer Kihlmans Dyre prins och Henrik Tikkanens första adressbok Brändövägen 8 utkom båda hösten 1975 och dessa romaner kom att sätta igång den debatt som sedermera kommit att kallas för “Kihlman-och-Tikkanen-fejden” eller “KihlmanåTikkanenfenomenet”.

Båda böckerna utspelar sig i en högborgerlig finlandssvensk miljö där den respektabla yttre fasaden döljer en bakomliggande motbjudande verklighet präglad av “patriarkalt förtryck, psykisk brutalitet, egennytta, njutningsbegär, missbruk, falskhet och svek” så som Johan Wrede sammanfattar det i boken Tikkanens blick. En essä om Henrik Tikkanens författarskap, livsöde och personlighet (2012).

Debatten kring författarkollegerna Kihlmans och Tikkanens verk exploderade när författarna gästade redaktören Timo Hämäläinen i programmet “Kulttuuriraportti” på tv i januari 1976. I programmet yttrade sig författarna kritiskt om den finlandssvenska småborgerligheten, liksom om Svenska folkpartiet och Hufvudstadsbladet.

De därpå följande diskussionerna kom i hög grad att handla om vilken bild (underförstått skev, vilseledande och icke särdeles smickrande eller fördelaktig) som Kihlman & Tikkanen gav av finlandssvenskheten till såväl en finsk som en svensk publik.

Den intensiva och hetsiga debatten som uppstod utgående från Dyre prins och Brändövägen 8 medförde att läsare på båda sidor om Bottenviken med skräckblandad förtjusning emotsåg varje nytt alster där de skandalösa och skabrösa författarna kackade i den finlandssvenska ankdammen i egenskap av “föraktliga fyllbultar, hänsynslösa hustruplågare, dekadenta pederaster, liderliga horbockar, urspårade uslingar och svin i största allmänhet” som Christer Kihlman uttryckte sig i minnesboken Henrik (1985).

Ett mångfalt prisbelönt författarskap

På 1970-talet skrev Christer Kihlman en del dramatik för Lilla teatern tillsammans med Wava Stürmer - bland annat den erotiska kabarén “Kyss själv” (1972) och uppfostringskabarén “Det skall böjas i tid” (1973) samt moraliteten “Hundarna i Casablanca” (1976) som Kihlman skrev på egen hand.

År 1999 sattes Christer Kihlmans civilisationskritiska och kulturpessimistiska teatermonolog “Svaret är nej” upp på finska på Helsingfors stadsteater och på svenska på Klockriketeatern.

Klockriketeatern gjorde en hörspelsversion av "Svaret är nej!" år 2020, och den är tillgänglig på Klockriketeaterns webbplats.

När samtalsboken Om hopplöshetens möjligheter utkom år 2000, lagom till Christer Kihlmans 70-årsdag, publicerades monologen som en efterskrift i boken.

Apropå “Svaret är nej” framhåller Christer Kihlman att många unga skribenter tycker att han skriver i en orgie av cynism och människohat, medan han själv anser sig ägna sig åt att skriva om “ett rättvist samhälle, att erkänna mångfalden, att försöka förstå det som är annorlunda.”

Från år 1993 fram till våren 2017 var Christer Kihlman bosatt i Diktarhemmet i Borgå, som sedan år 1921 varit en hedersbostad för finlandssvenska författare.

Christer Kihlman innehade titeln konstnärsprofessor åren 1975–1980 och under årens lopp belönades han för sitt författarskap med bl.a. Litteraturfrämjandets stora romanpris år 1972, finländska statens litteraturpris år 1976, Tack för boken-medaljen åren 1972 och 1976, Svenska litteratursällskapets pris åren 1976 och 1983, Svenska Akademiens Finlandspris åren 1976 och 2008, Längmanska kulturfondens pris år 1986, Tollanderska priset åren 1966 och 1988, Artium Cultori–priset år 2000 samt Pro Finlandia-medaljen 2003.

Marit Lindqvist om Christer Kihlmans författarskap i Vega Dag 9.3.2021:

Christer Kihlman in memoriam

8:26

Artikeln uppdaterad 9.3.2021 kl. 06:15 med att hörspelet "Svaret är nej!" går att lyssna på på Klockriketeaterns webbplats.