I Mexikos Oscarsbidrag står Cholombianos i fokus – den utdöende mexikanska subkulturen som motsätter sig våld och gängkriminalitet

Hans svarta hår med bärnstensfärgade toppar rör sig nästan med en magisk rytm, kroppens rörelser är låga, ryggen är rak men i vinkel. Han låter fötterna göra sitt jobb, hans blick är alltid riktad nedåt. Takten är precis. Dansen är fullständig. Den totala friheten är närvarande.

Filmen Ya no estoy aquí (på svenska Jag är inte längre här) handlar om 17-åriga Ulises (Juan Daniel Garcia Treviño) som bor i Monterrey i norra Mexiko. Industristaden är ökänd för sina brutala kriminella gäng. Men också för en annan sak, nämligen manipulerad cumbiamusik.

Ulises och hans vänner är inte en del av den gängkriminalitet som präglar Monterrey. Tekniskt sett är deras lilla grupp också ett gäng – de kallar sig ”Los Terkos”. Men de är en motrörelse, en subkultur till alla de extremt våldsamma och kriminella gängen.

Handlar om håret, klädstilen och musiken

Ulises är stolt och envis, han representerar den lokala subkulturen “Cholombianos”, som passionerat ägnar sig åt att dansa.

Ulises imponerar inte bara med låga, taktfasta rörelser utan också med sitt sätt att alltid hålla huvudet högt och kallt. Det är hans förtjänst att hans gäng, håller sig borta från tyngre kriminalitet – även om det är lättare sagt än gjort i Mexikos kartellvärld.

Men så en dag går allt snett. Ulises blir vittne till en brutal händelse som kan verka som en slump – men är förstås inte det. För att skydda sig själv och sin familj tvingas han fly på egen hand, en flykt som bär till New York på obestämd tid.

Därmed går huvudpersonens resa från ett hustak till ett annat, från kåkstäderna i Monterrey till möjligheternas Queens, från begränsad frihet till bedräglig frihet.

Men när är Ulises egentligen fri? Är man mer fri i ett land där man känner sig instängd på grund av att man inte kan språket, kulturen eller koderna? Eller är man mer fri i ett land där man på riktigt riskerar att bli dödad varje dag utan orsak? Pistolmynningen är alltid riktad mot en.

Vad hjälper rörelsefrihet om man inte har ett sammanhang?

Cumbiamusikens väg till Monterrey

Hur den norra industristaden Monterrey blev Mexikos främsta stad för musikstilen cumbia är fortfarande omtvistat. En teori är att en grupp arbetare på 1960-talet bjöd in några colombianska kollegor att tillbringa jul i Monterrey. De tog med sig en massa cumbiaskivor hemifrån för att spela på festen.

En annan version, var att skivorna reste till Mexiko tillsammans med sändningar av kokain som var på väg till USA.

Den tråkigaste men förmodligen mest sannolika teorin är att lokala DJ:s helt enkelt köpte cumbiaskivor då de besökte Mexiko City för att sedan spela dem i Monterrey.

Varför är musiken nedsaktad?

Men den nedsaktade Cumbian då? Jo, den blev till av misstag. Gabriel Dueñez från Sonido Dueñez säger i en Vice-dokumentär från 2013 att det var han som uppfann den manipulerade musikstilen. På en fest som han spelade på råkade en av maskinerna i deras ljudsystem bli överhettat och RPM-slidern började fungera dåligt. De fortsatte att spela ändå och cumbia rebajada hade uppfunnits.

Det är av största vikt hurdana kläder man bär om man är "cholo chicano". Cholo betyder historiskt att man är av blandat ursprung och oftast har man tillhörighet med den mexikanska ursprungsbefolkningen. Cholos tillhör proletariatet. I dag är cholo också en benämning för en latinamerikansk subkultur. Chicano betyder att man är amerikansk medborgare men av mexikansk härkomst.

Kläderna och håret

Stilen som utmärker Cholombianos är en blandning av det mode cholos chicanos har i Los Angeles men med ett stänk av tropisk romantik från Colombia.

Cholmbianos klär sig som hiphopartister klär sig i dag. Allting är oversized. Ta Silvana Imam eller Billie Eilish men med mycket coolare hår. Det är basketkängor, baggy outfits, gärna i rutigt eller tropiskt tryck och med väldigt avvikande hårkreationer som främsta kännetecken.

Cholombiano-stilen är känd för att starkt symbolisera anti-etablissemang och vill gärna skapa en atmosfär av avslappnat preppy.

Hårfrisyrerna är viktigast för männen i den här subkulturen, för kvinnorna i mycket mindre grad. Stilen går ut på att man ramar in kinderna med långa polisonger dränkta i gel så de är helt stela. Det påminner till viss grad om punkfrisyrer.

Håret är perfekt slickat bakåt, gelat nedåt, lockar, sideburns och rakade mönster i skallen. Krullat och rakat på en och samma gång. På baksidan av huvudet finns ofta en rektangulär helt helrakad hårfläck. Ibland finns det spikar som står rakt upp, ibland pannlugg som är uppdelad i små sektioner så det ser ut som en kam.

Det är som ett tidskrävande test av tålamod och konst. Några använder ofta också en keps eller hatt som ska balansera lite snett och obekvämt på toppen av den fantastiska hårkreationen.

Huvudpersonen Ulises har helt kortklippt i nacken men långa polisonger som ramar in hans ansikte. Håret är blekt och har fått en bärnstensfärg i topparna.

Subkulturen Cholombianos försvinner framför ögonen på en

I en intervju i Vulture förklarade regissören Fernando Frías att allt offentligt liv i Monterrey påverkades av den strategi som regeringen tog mot att bekämpad drogkartellerna 2010-talet.

Så filmmakarna var tvungna att återskapa allt när de gjorde filmen. Och barnen, eller ungdomarna som är med i filmen (nästan alla är amatörskådespelare) levde inte i rörelsen som fanns då. De var så unga att de inte kommer ihåg det.

I en Vice-dokumentär från 2012 intervjuades en cholombiano som sade att de av hans vänner i subkulturen som har en speciell hårstil vet också om att den dagen de väljer att fixa sina frisyrer blir de alltid stoppade av polisen.

“Du ser misstänksam ut” är alltid förklaringen. “På trottoaren byter folk sida då jag kommer emot dem, de är rädda helt enkelt. I bussen sitter ingen bredvid mig. De tror jag tillhör nåt kriminellt gäng.”

Det kan löna sig att upprepa att just den här subkulturen är helt och hållet emot våld gängkriminalitet. De fokuserar på annat, på det yttre och det inre landskapet.

Långsam cumbia ger mer tid

Personer som korsar landsgränser tycks, rimligt nog, bli en allt vanligare utgångspunkt inom fiktionen. Och det är positivt att vi lär oss mer. Det här aktualiseras av att det igen rör sig stora folkmängder migranter från Centralamerika mot USA:s gräns.

Kärnan i filmen är att den långsamma cumbian spelar en parallell till idén om att inte ha möjligheter eller social rörlighet uppåt i ett samhälle som i Mexiko, påpekar regissören Fernando Frias. Bristen på möjligheter är normen, generation efter generation.

Genom att sakta ner cumbian som ursprungligen skulle vara 5 minuter lång och förlänga den till 12 eller 15 minuter gör att du kan hålla fast vid ett ögonblick lite längre.

Ulises säger också i filmen att “långsamt är bättre”, eftersom du vet att det inte kommer något bättre efter det. Man vill bara fortsätta dansa. Man vill bara hålla fast vid det gyllene ögonblicket en liten stund till.

Källor: Wikipedia, Vice, Vulture, Variety.

I senaste avsnittet av kulturpodden Sällskapet samtalar Kia Svaetichin med Ellen Strömberg och Biffen Ahonen om bland annat Cholombianos.

Allt du behöver veta om House Of Gucci, Cholombianos och Vaporwave

50:53