“Jag har velat skriva så länge att jag bara spydde ur mig den här boken” – journalisten Elsa Kemppainen debuterar med bok om Berlin, gränslöshet och föräldraskap

Journalisten Elsa Kemppainen debuterar som författare med boken Riesling och mjölk. Den handlar om att vara osäker i tonåren, om att vara gränslös i Berlin då man är lite äldre för att slutligen handla om att bli förälder åt en för tidigt född bebis i Helsingfors.

Det blåser en iskall sydostlig vind som tar sig oinbjuden in under alla lager av vinterjackor, tröjor och stickade halsdukar. Det är en torsdag förmiddag i mars. Nya restriktioner har införts några dagar tidigare och vår träff på ett café i Berghäll i Helsingfors blir en flopp då cafét är stängt. Vi bestämmer oss för att gå hem till mig, jag bor bara runt hörnet.

Elsa Kemppainen sätter sig i soffan, vi har på oss våra munskydd och håller avstånd. Intervjun börjar. Fast först häller vi upp kaffe och det blir en liten utmaning i att dricka kaffe med munskyddet på.

Skriver hellre än pratar

Elsa Kemppainen urskuldar sig och säger att hon inte är så bra på att prata, att hon har svårt att hitta orden. Att hon hellre skriver.

– Jag har velat skriva den här boken så länge att när jag väl kom igång så spydde jag den bara ur mig. Berlinbiten gick som på räls, orden bara rann ur mig, också moderskapsdelen - det fick bli som bearbetning efter att ha fött barn på ett traumatiskt sätt. Det var som en slags terapi för mig efter min egen förlossning. Högstadietiden var kanske den knepigaste att skriva, med minst flow liksom, men nu gick det också.

Sätta egna gränser

I Elsa Kemppainens debutroman Riesling och mjölk får vi följa med jagberättaren Iris under tre livsskeden.

– Romanen handlar om att hitta och sätta sina egna gränser. Konkret handlar den om en ung kvinna som man får följa med på tre tidsplan i livet. Högstadietiden, Berlin år 2008 och så tio år senare följer vi henne i Helsingfors där hon precis fått en liten bebis.

Lyssna på intervjun med Elsa Kemppianen.

Elsa Kemppainen om Berlin, sexuella möten och om att bli förälder

9:59

Elsa Kemppainen tänker ibland på tiden då hon bodde i Berlin, vad det betydde för henne att bo där och vilka spår det satt i henne.

Men i dag är hennes livssituation helt annan. Hon trivs bra i stadsdelen Sumparn i Helsingfors där hon bott sedan en tid tillbaka tillsammans med sin sambo Jonas och deras treåriga dotter.

– Det är en helt mysig lägenhet och den känns som mitt första riktiga hem på många år. Jag har flyttat hemskt mycket den senaste tiden och bott på tiotals olika ställen. Det är mitt eget hem där jag kan bo i lugn och ro åtminstone i några år innan jag ska iväg någonstans igen, säger Kemppainen.

Bo kollektiv

Elsa Kemppainen har själv bott under två omgångar i Berlin. Båda gånger i ett kollektiv.

– Jag bodde i Berlin första gången kring år 2008 och sedan en gång till år 2014. Jag bodde i ett kollektiv som kallas “wohngemeinschaft”. Där bodde främst folk som flyttat till Berlin från andra länder, till exempel finländare. Man kunde bo ganska många människor tillsammans och dela en stor lägenhet och så byttes människorna ut med jämna mellanrum. Lägenheten hade en kollektiv stämning och man levde tillsammans med de här människorna. Så det var väldigt annorlunda från hur jag lever och bor i dag. Nu har jag en familj som jag lever med, men då var familjen i kollektivet väldigt starkt.

Berlin — den sista bohem-utopin

Konstvärldens medelpunkt Berlin har länge haft rykte om sig att vara världens konstmecka, den sista bohem-utopin, i den staden är man avantgarde på riktigt. Varför valde och väljer fortfarande så många unga att dra till Tysklands huvudstad?

– Det fanns en otrolig dragningskraft till den staden som inte jag hittade någon annanstans. För vissa handlar det om att skjuta upp det faktum att man ska bli vuxen och ta ansvar, men många 20-åringar åkte dit helt enkelt för att de var unga och äventyrslystna. Det var billigt, i varje fall då jag bodde där, man betalade typ 200 euro för sitt rum i kollektivet och maten och ölen var jättebillig. Det många tyckte om att göra var att gå på klubb på nätterna och leva ett friare liv som inte var möjligt i Finland.

Elsa Kemppainen understryker att hon talar på en allmän nivå om hur det var men att hon ändå tror att här finns en gemensam nämnare för människorna som drogs till Berlin. Som att ha ett gränslöst liv och kunna vara friare och speciellt konstnärer kunde leva och skapa sin konst utan att tvingas att skaffa sig ett så kallat “ riktigt jobb”.

Män har skildrat Berlin i litteraturen

Då det gäller att skildra Berlin i finlandssvensk litteratur har den varit rätt så mansdominerad. Thomas Brunell, Ralf Andtbacka och Tomas Jansson har alla skildrat denna stad i böcker och nu har även ung finlandssvensk kvinna gjort det. Men är Berlin en grabbig stad?

– Det kan nog ligga en viss grabbighet över stan, den berlinbilden många utlänningar målar upp för sig är en lite råbarkad och hårdhudad stad. Det är inte en känslig och poetisk stad utan den är sliten och hård. Jag tror att det är en del av grabbigheten. Berlin är inget poetiskt Paris.

Gränslös sex eller övergrepp?

Året i Berlin som Elsa Kemppainen skriver om i boken är år 2008. Det är före metoo och också före Johanna Koljonens prataomdet-kampanj. Det är mycket droger, alkohol och våldsamt sex, på gränsen till övergrepp.

– Boken är fiktion och allt det som händer huvudkaraktären har inte hänt mig, men kanske det har hänt någon vän till mig eller något som skulle ha kunnat hända mig. Men framför allt har det hänt romankaraktären. Hon lever i en tid innan metoo då man inte riktigt var medveten om sina egna gränser och vad man har för egenmakt att själv bestämma över sin kropp.

Det här är såsom Iris har upplevt det, jag vill inte ge några pekpinnar åt någon, fortsätter Kemppainen. Hon har försökt gestalta det så att om inte Iris är medveten om att hon blivit våldtagen så har Kemppainen inte skrivit ut det heller.

– Jag har själv tänkt att det kan vara ett bekräftelsebehov som får en att gå med på nästan vad som helst för man vill att folk ska tycka om en. Också har det varit svårt att definiera var gränsen mellan våldsamt sex och övergrepp går tror jag.

“Du får en utenatt i Berlin”

Kaffet är uppdrucket. Solen tittar fram. Sydosten pinar alltjämt på. Jag ger Elsa Kemppainen en imaginär present. Hon får en utenatt i Berlin, till exempel en inbjudan till mytomspunna technoklubben Berghain som det är ökänt svårt att komma in till. Skulle hon gå? Lockar klubblivet fortfarande?

– Om jag alla andra nätter ändå är med min familj skulle jag definitivt ta den där ena natten i Berlin. Men det förutsätter att det är väldigt lugnt där omkring den där ena natten. Att gå ut varje kväll just nu känns som en omöjlighet med den småbarnssömnskuld jag sitter på.