Analys: Pandemin slår hårt mot scenkonsten men den har samtidigt gett teaterfältet sammanhållning och en känsla för sitt eget värde

Det blir ett dråpslag för teatrarna om de klarar sig igenom pandemin bara för att mötas av hårda sparåtgärder. Situationen på fältet är allvarlig – men paneldiskussionen Kulturen bär gav ett smakprov på en samlad teaterbransch som ställde gemensamma krav.

Det blir ett dråpslag för teatrarna om de klarar sig igenom pandemin bara för att mötas av hårda sparåtgärder. Situationen på fältet är allvarlig – men onsdagens paneldiskussion Kulturen bär gav ett smakprov på en samlad teaterbransch som ställde gemensamma krav.

I onsdags strömmade Svenska Teatern och Nationalteatern diskussionstillfället [link:https://kulttuurikantaa.fi/;Kulturen bär – Kulttuuri kantaa;standard;] för att lyfta fram scenkonstfältets situation inför slutrakan av coronapandemin.

En som höjt rösten under våren var Svenska Teaterns chef Joachim Thibblin, som varnat för att många teatrar kan bli tvungna att stänga ifall fältet inte snart får besked om mer stöd.

Lyssna på Lasse Garoff och Hannah Norrena diskutera situationen för teaterfältet Vega Dag 18.3.202.

Diskussionskvällen samlade en bred panel från Nationalteaterns chef Mika Myllyaho och professorn vid Teaterhögskolan Elina Knihtilä, till studerande, frilansare och representanter för dans- och cirkusfältet.

Skådespelaren Elmer Bäck lyfte fram frilansskådisarnas katastrofala situation. Coronapandemin slog snabbt och hårt mot de frilansande teaterarbetarna vars inkomster och arbetsmöjligheter försvann i ett slag.

När restriktionerna lyfter kommer folks aptit på teater att vara större än någonsin.

Bäck varnade för att scenkonstfältet står inför en väldig hjärnflykt då upp till en tredjedel av hans frilanskolleger har bytt bransch, eller överväger att göra det. Teatrarna kanske står kvar men fältet urholkas inifrån.

Lyssna på Elmer Bäck diskutera frilansskådisarnas situation i Svenska Yles podd Sällskapet den 11.2.2021.

Nationalteaterns chef Mika Myllyaho instämde. Enligt honom har pandemin avslöjat hur svaga strukturerna inom teaterfältet är efter åratal av sparåtgärder.

Teaterhusen anställer allt färre scenkonstnärer – som exempel tog Myllyaho sin egen teater som då han tillträdde som chef 2010 hade 41 anställda skådespelare, men idag 25.

Istället har allt fler teaterarbetare tvingats ut i en osäker frilanstillvaro. När coronapandemin slog till blev det enligt Myllyaho tydligt hur osäkra deras arbetsvillkor har varit hela tiden.

Då pandemin sakta går mot sitt slut vänder den politiska diskussionen från stödåtgärder till sparåtgärder. Därtill är hela kultursektorn beroende av intäkterna från det statliga spelmonopolbolaget Veikkaus som har rasat under pandemin.

Frågan hur de medlen ska ersättas är under utredning.

För teaterfältet är den stora hotbilden att teatrarna skulle knäa sig igenom pandemin med stora skulder och budgetunderskott, och genast tvingas in i en hård sparkur.

Det skulle innebära en ny våg av uppsägningar och permitteringar vid teaterhusen. De skulle inte heller ha råd att anställa frilansare för sina produktioner, så den gruvliga situationen för frilansskådisarna skulle fortsätta, möjligen i flera år framöver.

Tuff men samlande upplevelse

Trots de dystra utsikterna som föranledde onsdagens diskussionstillfälle var tongångarna inte alls genomgående dystra. Tvärtom har pandemin på flera sätt visat vilken stor betydelse scenkonsten har för samhället. Det finns ett starkt engagemang och en stark efterfrågan på teater, opera, dans och cirkus.

Scenkonsten hade enligt Teaterinfo Finland över 4 miljoner åskådare och trenden var stigande tills pandemin slog till.

Ingenting förenar som gemensamma motgångar – förutom möjligen en gemensam känsla av orättvisa. Under pandemin har en molande känsla av styvmoderlig behandling vuxit sig allt starkare.

Tommi Saarikivi, verksamhetsledare för branschorganisationen Finlands Teatrar, konstaterade att teatern redan i åratal har tävlat med strömningstjänsterna och hemmasoffan, och klarat sig utmärkt i konkurrensen.

När restriktionerna lyfter kommer folks aptit på teater att vara större än någonsin, anser han.

Coronapandemin har även varit en stor gemensam upplevelse som berört hela fältet från direktörer till frilansare, från cirkus till opera.

Det har gjort denna bredd av väldigt olika aktörer medvetna om hur de alla hör samman och behöver dra åt samma håll. En sak som särskilt efterlystes på diskussionstillfället var en gemensam intressebevakning.

Snälla barn väntar och blir utan?

Scenkonstfältet i Finland består av väldigt olika aktörer, från de stora och anrika som operan och nationalscenerna till det fria fältets föränderliga teatergrupper och kollektiv.

Vissa har en rätt stor och pålitlig budget, andra lever från ansökan till ansökan. Deras väldigt olika verksamhetsförutsättningar har hindrat fältet från att tala med en samlad röst.

Inte sällan har aktörerna sett varandra snarast som konkurrenter om offentliga och privata understöd.

Men pandemin har haft en sällsynt samlande inverkan på scenkonstfältet. Ingenting förenar som gemensamma motgångar – förutom möjligen en gemensam känsla av orättvisa.

Under pandemin har en molande känsla av styvmoderlig behandling vuxit sig allt starkare.

Hårda begränsningar har lagts på kulturevenemang trots att de inte bidragit till smittospridningen i Finland. Överlag har teatrarna betett sig på ett ansvarsfullt sätt och klagat rätt lite.

Men de hårda och framför allt oförutsägbara begränsningarna har gjort det omöjligt för teatrar att planera sin verksamhet på ett ändamålsenligt sätt.

Otaliga produktioner har planerats och repeterats bara för att läggas ner utan att få spela en enda riktig föreställning.

Det känns orättvist att så mycket arbete och resurser går till spillo samtidigt som mildare regler har gällt för till exempel gym, köpcentrum och restauranger.

Trots att det enligt flera av panelisterna finns en bra dialog med beslutsfattare börjar mångas mått nu vara rågat. Nu cirkulerar till exempel en namninsamling som kräver att samma regler ska gälla för konstevenemang som för alla andra sammankomster.

I paneldebatten i onsdags var det ingen som använde denna exakta fras, men min personliga upplevelse var att scenkonstfältet upplever att ”snälla barn väntar och blir utan”.