Kolumn: Finland väljer frivilligt att vaska guld när det bara finns sand i truppen – det är faktiskt obegripligt
Det här fotbollslandslaget är byggt av stål, det höll en VM-dröm vid liv. Men ursäkta frågan, är det inte dags att lufta den tråkiga och trygga fyrbackslinjen?
Märkligt det här med kvalfotboll och tabellmatematik.
Två poäng kan kännas sämre än tre poäng, men två poäng kan likafullt vara tyngre än tre poäng.
Finland hade en olustig, lurig VM-kvalstart. Det fanns verkligen ingen risk att snava i blåbärsriset mot motståndare av Bosnien-Hercegovinas och Ukrainas kvalitativa kaliber, men det fanns en dröm som brutalt kunde krossas redan under första kvalveckan.
Finland kan allt om det där.
Kval efter kval har runnit ut i ett stort, grått ingenting – och här stod vi med 88 på klockan och såg VM-kvalet vika åt helt fel håll.
Nu blev det inget ukrainskt ryck på första sträckan (tack, Vitalij Mykolenko). Finland står samlat med sina huvudmotståndare två matcher in i det här getingboet till kvalgrupp, och i september är det omstart på ruta ett efter ett EM som delar in landslagsåret i ett före och ett efter.
Simulation av EM
Det är ofrånkomligt, EM-slutspelet har präglat den här samlingen. Mästerskapsdebuten är en så monumental milstolpe för landslaget att de kan prata hur mycket som helst om VM-kvalets tyngd – EM äts till morgon, middag och kväll.
Tre tuffa matcher på åtta dagar är en simulation av hur det blir i sommar, resultaten säger mycket om att det finns visst fog för optimism, berättelsen bakom kryssen vittnar om att mycket är precis som det vi har vant oss vid.
Det här fotbollslandslaget är byggt av stål, det höll en VM-dröm vid liv och det är inte så långsökt om man tror att ett kryss i Kiev ger råg i ryggen inför sommaren.
– Resultaten som vi har haft gör oss mentalt starka. Alla köper spelsättet och tar sig an sin uppgift med fullt fokus oavsett spelsystem, säger Rasmus Schüller.
Markku Kanerva har lagt till sidor i sin manual. 4–4–2 är allt oftare 3–5–2 eller 5–3–2. Många skulle påstå att det är en ren lek med siffror och Kanerva poängterar att landslaget måste vara mångsidigt – men är det verkligen så bra?
Mest krävande positionen
Om man tittar på Finlands färd mot stjärnorna satte Kanerva tidigt en 4–4–2-prägel. Det är en uppställning som spelarna är bekväma med.
Fyra, fyra, två.
Framför allt: en fyrbackslinje.
Jag kan sitta och sakna den allt oftare när Finland spelar fotboll. Anledningen strålar samman med landslagets begränsningar i truppen.
Finland har exakt en ytterback som kan hantera rollen som wingback och täcka en hel kant från kortlinje till kortlinje som ett pendeltåg – och Jere Uronen var inte ens med nu.
Jag kan inte komma på en spelarroll som är mer krävande än wingback-positionen när det gäller fysik och mångsidighet. Varför väljer Finland frivilligt att försöka vaska fram guld när det bara finns sand i truppen?
Det är faktiskt obegripligt.
Magplasket mot Bosnien
Visst, det behövs spännvidd och flexibilitet.
Men nu är fyrbackslinjen bortprioriterad i matcher mot landslag som är lika bra eller bättre än Finland.
Många pekar på magplasket i Zenica – Bosnien-Hercegovinas bombardemang av ett blekt Finland hösten 2019. Då haltade Paulus Arajuuri sig genom en halvtimme, Finland tappade in 2–0 på straff och rasade ihop som ett korthus med en fyrbackslinje.
Sedan dess har Kanerva inventerat repertoaren. Försämrat den?
Faktum är att Finland inte har spelat ”bra fotboll” så speciellt ofta på rätt länge. Bosnien och Armenien hemma 2019, Irland borta 2020, men så mycket mer är svårt att gräva fram ur närminnet.
Kravbilden är justerad, men resultaten kommer fortfarande och det är det enda som egentligen är viktigt att förhålla sig till. Man kan tycka vad man vill om ”bra fotboll” och hundra romantiska drömmar om ett flödande finländskt anfallsspel.
Men en rak, trygg, tråkig fyrbackslinje? Är det för mycket begärt?
' /%3E%3C/svg%3E)
