Här uppstår Tysklands största konstgjorda sjö – att fylla kolindustrins dagbrott fördröjs ändå av klimatförändringen och brist på vatten

I Tyskland kommer man att avstå från kolkraften fram till år 2038. I samband med avvecklingen kommer många av de dagbrott som ännu är i användning att fyllas med vatten och omvandlas till sjöar. Ett problem som redan har uppstått är den allt större bristen på vatten.

Egentligen borde det rinna betydligt mer vatten i den konstgjorda fåran, men trots att det är vår är mängden vatten ändå liten.

Vattnet kommer från den närliggande floden Spree och det rinner in i Cottbuser Ostee, ett tidigare dagbrott som nu ska bli en sjö.

– Bolaget LEAG som har hand om dagbrottet säger i sina optimistiska bedömningar att sjön ska vara fylld kring år 2026, men jag utgår från att vi nog får vänta längre än så, säger den gröne lokalpolitikern Martin Kühne som sitter i stadsfullmäktige i Cottbus

– Som en följd av klimatförändringen har vi mycket stora problem med vattendistributionen i regionen.

Kühne är meteorolog till utbildningen och han har redan länge befattat sig med dagbrotten kring Cottbus och i hela brunkolsregionen Lausitz på gränsen mot Polen.

För lite vatten från floden

Ostsee (Östersjön) uppstår i det som tidigare var dagbrottet Cottbus-Nord. Mellan åren 1981 och 2015 levererade dagbrottet brunkol till kraftverket Jänschwalde, som skymtar i horisonten.

Förutom några djupa vattenfyllda raviner ser den blivande sjön ut som ett vidsträckt torrt stäpplandskap. Ställvis är stäppen fylld av små tallar och nere i en av ravinerna står en del av träden redan till hälften täckta av vatten.

När sjön väl är färdig kommer den att vara 19 kvadratkilometer stor. Det här motsvarar över 2 700 fotbollsplaner och Cottbuser Ostee blir på så sätt Tysklands till ytan största konstgjorda sjö.

På sina djupaste ställen kommer sjön att vara 30 meter djup, men medeldjupet ligger på ungefär 2,5 meter. Dagbrotten och sjöarna i Lausitz är betydligt grundare än de som uppstår i brunkolsdistriktet väster om floden Rhen.

Två år efter att man började släppa in grundvatten och vatten från Spree är Östersjön ändå bara fylld till en tiondel.

– Meningen är att största delen av vattnet ska komma från floden, men på grund av de senaste årens extrema torka är nu bara hälften flodvatten. Den anda hälften är grundvatten som tidigare pumpades bort från dagbrottet, säger Kühne.

Prioritering för att vattnet ska räcka till

Enligt Martin Kühne är det visserligen bra att Cottbus nu får en ny sjö i stället för ett dammigt dagbrott, men samtidigt ser han också risker i projektet.

– Ostsee och de andra stora dagsbrottssjöarna bidrar till en stark avdunstning och det här kan få följder för grundvattennivån i en redan från början torr region.

Det här betyder att man i framtiden måste prioritera alltmer för att vattnet ska räcka till.

– Det stora problemet är att vi under de kommande 20 åren kommer att ha allt mindre vatten till vårt förfogande. Då hela Lausitzregionen genomgår en strukturomvandling när kolkraften nu avvecklas är meningen dessutom att locka hit ny industri, som ställer nya krav på vattenanvändningen, säger Kühne.

Mycket kommer enligt honom alltså att kretsa kring hur man i framtiden smart och rättvist kan fördela vattnet.

– I den här fördelningen ligger sjöar som vår redan nu på sista plats och därför tar fyllningen tid.

Vatten också för Berlin

De östra delarna av Tyskland har varit synnerligen hårt drabbade av de senaste årens torra somrar, samtidigt som regionen också spelar en viktig roll med tanke på vattenförsörjningen för huvudstaden Berlin.

– Tiden får utvisa om det går att tillfredsställa alla de behov av vatten som finns. Att säkra dricksvattnet för Berlin, både till mängd och kvalitet, har ändå mycket hög prioritet, säger Martin Kühne.

För sin hemstad Cottbus hoppas han i vilket fall som helst att den nya sjön ska ge ett uppsving. Vid sjön planerar man bland annat en helt ny stadsdel utgående från principer om ekologisk hållbarhet.

Att ta sig ett första dopp i den nya sjön lär ändå ännu dröja.

– År 2030 kan det eventuellt vara möjligt. Men samtidigt ska man vara lite försiktig med förhoppningarna, konstaterar Martin Kühne.