Kolumn: Målvaktskometerna Kaapo Kähkönen och Kevin Lankinen har etablerat sig i NHL – det kan de tacka Fru Fortuna för

Att knipa en permanent NHL-plats är inte lätt och särskilt svårt om man råkar vara en ung målvakt. Chicagos Kevin Lankinen och Minnesotas Kaapo Kähkönen lyckades ta klivet över den höga tröskeln i säsongsinledningen, men det kunde ha gått helt annorlunda.

Under hela 2010-talet hörde Tuukka Rask och Pekka Rinne till NHL:s bästa och profilstarkaste hockeymålvakter. Under 2020-talet kan det vara Kaapo Kähkönen och Kevin Lankinen som för Finlands starka målvaktstradition vidare.

Lankinen är 25 år gammal och Kähkönen 24 – ingen ålder alls för en målvakt. Där anfallsstjärnor når toppen av sina karriärer i 25-årsåldern, har blivande världsmålvakter i samma ålder knappt fått känna på en NHL-puck.

Att etablera sig som NHL-målvakt är sannerligen inte lätt. Att spela bra räcker inte, utan man ska befinna sig i rätt organisation i rätt tid och på något sätt lyckas rucka på den ofta helt cementerade hierarkin.

Det handlar om att först få chansen och direkt ta vara på den.

Fråga bara Miikka Kiprusoff, Finlands kanske bästa målvakt genom tiderna, hur svårt det kan vara. Han inledde sin NHL-karriär i San Joses organisation där det blev 47 NHL-matcher under fyra säsonger. Ryssen Jevgenij Nabokov fanns samtidigt i klubben, och då han skötte sig, fanns det inget att göra.

Kiprusoff var 29 år gammal då han säsongen 2005–06 för första gången spelade över hälften av grundseriematcherna och det i Calgarys tröja. Samma säsong vann han Vezina Trophy som delas ut till NHL:s bästa målvakt. Under sju raka säsonger, 2005–2012, spelade Kiprusoff sedan minst 70 matcher och gjorde sig odödlig i Calgary.

Genombrottet kom förvisso redan under den första säsongen i Calgary, 2003–04, även om det bara blev 38 grundseriematcher för den då 27-årige Kiprusoff. Finländaren värvades i november 2003 till klubben eftersom förstemålvakten Romen Turek åkt på en skada. I San Jose stod han då i skuggan av Nabokov och Vesa Toskala.

Under sin första säsong i Calgary, ett år före NHL-lockouten, tog Kiprusoff sitt Calgary till Stanley Cup-final där Tampa Bay vann den avgörande, sjunde matchen med 2–1. Sommaren 2004 var "Kipper" en av kandidaterna till Vezina.

Kontraktet avgör

Man kan tycka vad man vill, men i NHL är det alltså gamla meriter, men inte minst kontraktet, som har betydelse då målvaktsminuterna delas ut. Titta bara på Montreal. Klubbikonen Carey Price, som sitter på ett maffigt åttaårsavtal värt 10,5 miljoner dollar per säsong, har startat 65 procent av matcherna, trots att nyförvärvet och reserven Jake Allen varit en klass bättre.

Att ens temporärt degradera Price till målvaktstvåa vore en förödmjukelse. Inte bara för målvakten, utan även för klubbchefen och ägarna som i så fall skulle tvingas erkänna att deras häst inte levererar.

Det finns många andra exempel. Säsongen 2016–17 stod Antti Raanta på huvudet och var klart bättre än Henrik Lundqvist i New York Rangers, men inget kunde ännu då rubba på kung Henriks position på Manhattan. Raanta fick nöja sig med 30 matcher och var tvungen att flytta till Arizona för en förstaspade. Raanta levererade omgående och belönades därefter med ett treårskontrakt.

Lankinen och Kähkönen har i praktiken redan hunnit passera den höga och besvärliga, aningen osynliga tröskeln.

I nuläget är Lankinen given förstemålvakt i Chicago, förmodligen för gott och på sikt. I Minnesota är det en tidsfråga innan Kähkönen tar över förstaspaden. Det kan finländarna till stor del tacka Fru Fortuna för.

Vid rätt tid på rätt plats

För att förklara resonemanget behöver klockan vridas tillbaka några månader. I oktober 2020 meddelade Chicagos klubbchef Stan Bowman överraskande att det inte blir någon fortsättning för skadebenägna Corey Crawford, som under sitt decennium i klubben vann två Stanley Cup-titlar.

Lagkaptenen Jonathan Toews var sur och gav en kontroversiell intervju, adresserad klubbledningen, och påstod att Chicago gett upp på förhand då general manager Bowman gått in för att föryngra laget.

– Det är ledsamt. Jag är besviken. Framför allt "Crow" har gjort så mycket för det här laget. Han kunde absolut ha hjälpt oss att gå långt i slutspelet igen, röt Toews.

VM-guld oavsett väger inte särskilt tungt, om ens alls, i NHL-sammanhang

"Det väl bara att skicka in Lankinen?", tyckte säkert många i de finländska stugorna som fortfarande har den sensationella VM-våren 2019 i färskt minne.

I Nordamerika har ändå bara de mest insatta koll på att Lankinen vaktade de regerande världsmästarnas mål. Och de européer som känner till det nordamerikanska tankesättet vet att ett VM-guld oavsett inte väger särskilt tungt, om ens alls, i NHL-sammanhang.

Jämnt utgångsläge

Då NHL-säsongen skulle starta hade Chicago tre oprövade målvaktskort: Collin Delia, Malcolm Subban och Lankinen.

Att det var ett jämnt utgångsläge råder det konsensus om. Samtidigt var många NHL-experter eniga om att rangordningen inför säsongen var:

1. Collin Delia
2. Malcolm Subban
3. Kevin Lankinen

Och visst var det Lankinen som fick visa upp sig sist.

Chicago inledde säsongen med fyra raka förluster och släppte in fem mål i samtliga matcher. Ridå med tanke på att laget dessutom hade Toews, Kirby Dach och Brent Seabrook långtidsskadade.

Lankinen inledde sin NHL-karriär med att släppa in 5 av 30 skott mot Florida. Trots den blygsamma räddningsstatistiken fick han på nytt chansen i den femte matchen, där Chicagos spel plötsligt klaffade.

Varför fick han det? Orsak oklar, men kanske för att Lankinen ändå spelade okej i matchen där Chicago dessutom öppnade sitt poängkonto för säsongen.

I sin andra match räddade Lankinen 30 av 31 skott och Chicago kunde ta sin första seger för säsongen.

Därefter fortsatte Lankinen, men framför allt hela laget, att spela bra. Det skulle visa sig att den på förhand kanske starkaste målvaktskandidaten Delia hade sumpat sin chans efter en (!) misslyckad match bakom ett slarvigt försvarande Chicago.

Förstemålvakter har råd att misslyckas

Hur hade det gått om Delia fått förtroendet och levererat i den första segermatchen mot Detroit? Lankinen är den enda i målvaktstrion som inte var tvungen att passera transferlistan waivers för att förpassas till AHL.

Kanske hade Lankinen då fått nöja sig med ytterligare en hel säsong i AHL, medan Delia och Subban delat på ansvaret i Chicago, som efter den svaga inledningen spelade upp sig och tidvis stod för propagandahockey.

Till skillnad från målvaktsreserver har förstemålvakter råd med sporadiska misslyckanden

Marginalerna är små. Utan att förringa Lankinens eminenta rookiesäsong har han efter den vassa starten nu som då darrat på manschetten.

Den starka inledningen resulterade ändå i att Lankinen snabbt cementerade sin plats som tveklös målvaktsetta i laget. Och till skillnad från reserver har förstemålvakter råd med sporadiska misslyckanden.

Kähkönen kan tacka coronan

I Minnesota var Kähkönen tilltänkt målvaktstrea. På klarspråk betyder det att han kunde räkna med en tredje säsong i farmarligan AHL.

Minnesota hade nämligen plockat in Cam Talbot från Calgary som lösning på målvaktsproblemen och den relativt nye klubbchefen Bill Guerin hade investerat såväl miljoner som prestige i treårskontraktet. Dessutom hade Alex Stalock, som säsongen 2019–20 petade Devan Dubnyk som målvaktsetta, två år kvar på sitt kontrakt.

Att skicka Kähkönen, som inte behövde passera waivers, till farmen kändes på förhand som det givna alternativet. Både på grund av att Minnesota inte löpte risk att förlora honom och för att han där kunde få spela många matcher.

Det gick ändå inte som planerat då Stalock, som träffades av covid-19 i vintras, missade säsongsinledningen. Talbot hann bara med sex matcher innan coronan träffade honom och 33-åringen var borta i nästan hela februari.

I Stalocks och Talbots frånvaro tog Kähkönen vara på chansen. Mellan den 20 februari och 17 mars radade han upp nio raka segrar. I slutet av februari vågade Minnesota placera Stalock på transferlistan och Edmonton lade nyporna på den rutinerade målvakten som därmed gick förlorad.

När – inte om

Efter det hade Minnesota inga andra alternativ än att göra Kähkönen till en permanent NHL-målvakt. Talbot har varit vass på sistone, och är för tillfället snäppet före Kähkönen i målvaktshierarkin.

Den 33-årige Talbot har två år kvar på sitt kontrakt med Minnesota och kommer mot slutet att lyfta lön för att agera mentor åt den nu 24-årige Kähkönen.

I Lankinen och Kähkönen har Finland nu två blivande målvaktsstjärnor som lyckats etablera sig i NHL sällsynt tidigt. I yngre ålder än målvaktslegendarer som Niklas Bäckström, Miikka Kiprusoff och Pekka Rinne.