Emma och Maritsa valde den romska kjolen – samtidigt steg de in i en värld där de möter fördomar och väktaren i butiken följer dem i hasorna

Maritsa och Emma bär den romska kjolen med stolthet. Men till kjolen hör också besvärliga kulturella regler och ständig diskriminering, framkommer det i Meri Lantelas artikel för Yle Uutiset.

Pucken slamrar i rinken i Kemijärvi ishall. Det ekar i hallen och de två kvinnorna i långa kjolar skrattar högt. Emma för pucken med vana rörelser. Maritsa står och håller i sig i rinkens kant. Det är länge sen de senast varit på isen.

– Var har du lärt dig att föra så där bra? frågar Maritsa.

– Jag började spela innebandy när jag var sex år, svarar Emma och skjuter mål.

Emmas innebandy tog slut när det blev för svårt att sporta i kjol och klackskor. Romska flickor börjar använda så kallade småkjolar i tonåren – en lätt men täckande kjol som sitter löst.

När flickorna växer upp och närmar sig vuxen ålder står de inför ett stort val – att bära den traditionella kjolen eller inte? Valet är bestående och det går inte att backa förutom av hälsoskäl. Den stora kjolen kläs på symboliskt för att täcka den orena kroppen.

Alla unga romer börjar ändå inte använda kjol. I vissa familjer finns det en starkare tradtion av att bära kjol. Vanligtvis är det ändå fritt att välja och föräldrarnas åsikt är inte den avgörande.

– Det är inte fråga om att ingen skulle våga bryta den här traditionen. I dagens värld är det ingen som tvingar dig att bära kjol, säger Emma.

Att få jobb eller bostad kan bli svårare med kjolen

– Föräldrarna ska bara godkänna valet. Jag har också sett att det finns de som inte bär de här kläderna men för vilka kulturen ändå är en hjärtesak. Det är inte plagget som som gör dig till rom, fortsätter Maritsa.

För både Emma och Maritsa var valet lätt. De ville båda ha kjol. Maritsa visste att hennes pappa också önskade att hon skulle välja kjolen. Emma i sin tur berättar att hennes mamma önskade att dottern skulle fundera på saken noga. Emmas mamma bär inte kjol.

– Min familj tyckte att jag helst inte skulle klä mig i kjol. Helt enkelt för att inte mina drömmar skulle gå i kras på grund av kjolen, säger Emma.

Att få jobb eller bostad kan bli svårare med kjolen. Emma är ändå säker på sitt val. Innan hon valde kjolen tog hon körkort och sökte in för att studera till merkonom.

– Vissa önskar att de skulle ha varit smartare när de var yngre och tänkt till ordentligt. Kanske de här människorna först senare i livet har förstått att de hellre skulle ha något annat jobb eller skulle ha följt drömmar som inte går att förverkliga i den romska kjolen, funderar Emma.

Att använda ordet zigenare om romer är för andra än romerna själva inte korrekt.

Att bära kjolen påverkar mångas yrkesval. De som valt att bära kjol kan inte visa sig i andra kläder inför äldre romer. Därför är det svårt att ha arbetskläder inom sjukvården till exempel.

Omöjligt är det inte – en rom som jobbar som sjukskötare på en hälsocentral kan gå åt sidan om det kommer andra romer till hälsocentralen.

En flicka måste veta hur hon beter sig

Att klä på sig kjolen innebär också annat än att bara byta ut sina vardagskläder mot den utsmyckade skjortan, den traditionella blusen (på finska röijy) och kjolen som väger mellan 8-10 kilo.

Att klä sig i kjolen är en viktig del i att bli vuxen. Senast då ska man känna till kulturens seder: man ska veta hur man pratar och beter sig i äldre romers sällskap. Som barn och ung blir man lättare förlåten för sina misstag.

– När man klär på sig den stora kjolen visar man med sitt beteende att den här flickan är nu vuxen och vet hur man för sig. Genom kläderna börjar vi på riktigt leva i den här respekten för äldre, säger Maritsa.

En äldre rom sitter, äter och talar först. En ung person kan prata om saker som har med kroppen att göra bara med jämnåriga. Att tala om kroppsliga saker inför äldre är respektlös och skamligt.

Till renlighetsuppfattningen hänför sig många regler. En romsk kvinna får inte vara i övre våningen om det finns äldre romer i våningen under. Då blir den nedre våningen oren.

I våningshus bor yngre romer inte ovanför äldre. Om det flyttar en äldre rom till en lägenhet längre ner, flyttar den yngre romen som bor ovanför bort.

– Själv tänker jag inte de här sakerna förrän någon utomstående frågar om det inte är svårt att leva så här. När du har vuxit upp med det här så tänker du inte att du kan göra på något annat sätt, säger Maritsa.

Hela innebörden av sederna är svår att förklara för någon som inte lever samma liv. Maritsa berättar, att det finns mycket som påminner om hur vi alla levde förut.

I den romska kulturen gäller vanligtvis de traditionella könsrollerna

– Inte hade flickorna byxor förr i världen. De använde kjolar och klänningar. Vi var anständiga och svor inte inför våra föräldrar och om föräldrarna sa nej, så var det nej! Jag förstår att världen har förändrats, men jag tycker om att tillvaron har förblivit som den är hos oss.

Många av sederna som har med skam och renlighet att göra är tabu inom de romska samfundet. Man pratar inte om dem, särskilt inte offentligt. Därför vet majoritetsbefolkningen väldigt lite om de här sederna.

I den romska kulturen gäller vanligtvis de traditionella könsrollerna. Mannen hämtar hem brödet på bordet och kvinnan tar under tiden hand om hemmet.

Hemmet är kvinnans hjärta

På kvinnans ansvar är också att hjälpa de släktingar som bor nära och behöver hjälp. Mannen bestämmer dagens gång och kvinnan fogar sig. Den huvudsakliga rätten att tala tillhör mannen.

– Det finns en viss sorts jämställdhet, man respekterar en mansperson. Så klart respekterar man också kvinnor men det finns en skillnad där. Den är liten men den finns, säger Maritsa.

Man tillämpar sederna olika inom olika släkter och familjer – i vissa släkter är de traditionella könsrollerna striktare än i andra.

I både Emmas och Maritsas vänskapskrets ingår kvinnor som tillhör majoritetsbefolkningen, vars liv skiljer sig från deras.

– Jag har sett hur majoriteten lever sina liv men jag är nöjd med min roll. Hemmet är kvinnans hjärta. Det är kvinnans arbete, jag upplever det helt enkelt på det sättet. Jag kan inte tänka mig att som kvinna sitta och titta på när en man städar, säger Maritsa.

“Jag är bilden av alla romer”

När en romsk kvinna klär på sig kjolen utsätter hon sig också samtidigt för ständigt pågående diskriminering och rasism. Emma är frustrerad över att kjolen förknippas med stöld.

Man blir avtrubbad av diskrimineringen

– Kjolen är tung som den är, het på sommaren och kall på vintern. Varför skulle vi göra ett livslångt val för att vi skulle få stjäla? Det låter helt vettlöst. Jag tänker ändå inte att alla jag möter ser mig som en tjuv, säger Emma.

En rom är inte värd någonting alls. Det har jag också upplevt.
– Maritsa

Två veckor efter att Emma klätt på sig den traditionella kjolen, alarmerade butiksbiträdet vakterna när Emma och hennes vänner kom in i butiken. Kjolen misstänkliggjorde den bekanta kunden. Emma skrev om händelsen på sociala medier och fick två sorters svar.

– En del skrev att fint Emma, att du har valt att bära dräkten. Andra skrev att hur gick det måntro till på riktigt.

Jag svarade att det gick just som jag beskrev det, för jag var ju där. Men tanken är att för att jag är rom, så ljuger jag.

Emma brukar inte bry sig om att någon vakt följer efter henne i butiken. Det har blivit så vanligt att hon inte ens märker det längre om inte någon påpekar det.

Man blir avtrubbad av diskrimineringen.

Men om Emma har bråttom eller en dålig dag eller om väktaren är ovanligt ihärdig eller störande nära, kan Emma bli irriterad. Då andas hon djupt och försöker att behärska sig. Om man reagerar högljutt i en diskrimineringssituation, blir fördomarna bara värre.

Emma vill bara vara Emma. I stället har hon en tung roll att bära.

– Jag är bilden av alla romer. Alla av oss är det. Om jag föregår med dåligt exempel så lider följande rom av det. Därför är det ibland svårt att försvara sig, säger Emma.

– En rom är inte värd någonting alls. Det har jag också upplevt. Allt ont som någon rom någonsin har gjort, ser människor i mig, fortsätter Maritsa.

Maritsa blir inte överraskad om någon berättar för henne att den inte tycker om romer. Hennes självförtroende är numera stabilt. Fördomarna bleknar inte ens när personen i fråga har blivit bekant med Maritsa.

Då får hon i stället höra att hon inte är som de andra romerna.

På det svarar Maritsa alltid med samma fråga: Hur många romer har du träffat?

Den här artikeln är en översättning av Emma, 23, ja Maritsa, 26, valitsivat romanihameen – samalla he astuivat maailmaan, jossa esineiden päältä ei voi kävellä ja kaupan vartija seuraa kannoilla.
Översatt av Charlotte Lindroos.