Casper Grönbloms pappa smittades av covid-19 på sjukhuset och dog utan att få träffa sina anhöriga: "Att ta avsked är tungt, men att inte få ta avsked känns ännu värre"

Casper Grönbloms pappa smittades av covid-19 då han låg på sjukhus för att återhämta sig efter ett planerat kirurgiskt ingrepp. Under de två månader han var inlagd fick de närstående inte besöka honom på grund av smittorisken. På avdelningen blev han sedan smittad av covid-19 och dog bara någon dag efter det utan någon anhörig vid sin sida.

Casper Grönbloms pappa hade varit sjuk under hösten så det inplanerade kirurgiska ingreppet senarelades.

Jul och nyår firade pappan därför hemma för att sedan i början av året tas in på Mejlans sjukhus i Helsingfors för ingreppet.

För att återhämta sig från operationen flyttades han till Dals sjukhus. Trots att det planerade ingreppet gick bra så förlängdes sjukhusvistelsen då en del mindre komplikationer uppstått.

Sjukhusvistelsen drog därför ut på tiden - januari blev till februari och ingen av de närstående fick träffa pappan på två månader på grund av risken för coronasmitta.

- Vi hade kontakt via patienttelefonen, men det gick inte alltid att komma fram där då personalen inte hade tid att föra dit telefonen, säger Grönblom.

Innan pappan blev smittad föreslog de anhöriga olika alternativ för personalen för att kunna besöka pappan som de alltså inte träffat på två månader.

De anhöriga vet inte hur hans sista tid blev, vad han tänkte, vad han sa och hur han mådde.

- Exempelvis att vi kunde träffa honom med full skyddsutrustning på, eller om man kunde köra ut honom i patientsängen så vi kunde ses utomhus på behörigt avstånd. Eller att bara få titta på honom bakom glasdörrarna på avdelningen och vinka till varandra.

I slutet av februari fick de anhöriga veta att pappan blivit covidsmittad på avdelningen. Efter det blev pappan snabbt sämre.

- Det kom så plötsligt. Vi trodde han var säker på avdelningen med så strikta restriktioner och högsta tänkbara hygienstandard.

Den andra mars i år dog slutligen pappan. Han blev aldrig vaccinerad för covid-19 och skulle fylla 79 senare i år.

Fick aldrig ett sista samtal

Efter att han smittats fick de anhöriga inte tala med honom i patienttelefonen längre, eftersom det ansågs vara för stor risk att gå in och ut med luren på avdelningen.

- Det var märkligt eftersom andra på hans avdelning ju redan var covidsmittade.

I det skedet upphörde alltså all kommunikation med pappan och de anhöriga vet inte hur hans sista tid blev, vad han tänkte, vad han sa och hur han mådde.

- Efter tre-fyra dagar kontaktades vi om att pappas sista dagar var räknade. Då fick vi närmaste gå in i hans rum och titta på honom i full skyddsmundering och en åt gången.

Det handlade uttryckligen om att titta på honom, för pappan var inte längre vid medvetande. De fick inte heller vidröra honom.

- I efterhand kan man ju alltid hoppas att han kände att vi var där, men några yttre tecken på det såg vi inte.

Respekterar restriktionerna

Grönblom konstaterar att det alltid är "vemodigt, eländigt och ledsamt med bortgång".

- Jag förstår att restriktionerna måste följas. Men det är svårt att tänka att vi uppoffrade kontakten och umgänget till honom för att skydda honom och så för någon för honom utomstående person in smittan på avdelningen.

Att ligga i en sjukhussäng och dö och ensam tvingas möta dödsångesten utan att ha sina nära vid sin sida måste vara en ganska omänsklig stund

Casper Grönblom

Sjukhuset har inte kommenterat saken desto närmare än att det på dödsattestet står att dödsorsaken var covid-19 och lunginflammation.

- Visst grubblar man på om det var en sköterska, en läkare, en annan patient? En städerska eller ett matbud?

Grönblom konstaterar ändå att inget svar kan ändra på slutresultatet och att han inte vill skuldbelägga personalen.

- Men via någon tog covidsmittan sig in på pappas avdelning och smittade ner honom. Jag hoppas verkligen att det inte var någon annan patients anhörig, eftersom vi själva höll oss så strikt till reglerna.

Enligt Valvira, alltså Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården, ska vården i livets slutskede enligt god medicinsk praxis på ett "individinriktat sätt stödja och vårda en döende människa och hans eller hennes närstående, på bästa möjliga sätt och med respekt för mänskliga värden".

Coronapandemin har utgjort en prövning för upprätthållandet av denna praxis.

Kyrkans roll i sorgen

Mikael Busck-Nielsen är församlingspastor i Johannes församling i Helsingfors och säger att det är sorgligt att tänka på hur många människor som inte kunnat ta avsked av en nära person under det år som gått.

Det här både vad gäller att besöka de nära på vårdavdelningar i livets slutskede och att inte få delta på begravningar.

- Vid en jordfästning ersätter vi bilder av lidande och sorg med bilder av frid och något som är meningsfullt. I bästa fall till och med lycka över att den här människan funnits och fått leva.

Om vi inte får gå igenom den här riten är risken stor för att vi stannar kvar i fel minnesbilder.

- Man stannar kvar i bilden av en sjuk och lidande människa och kommer inte vidare. Man får ingen closure, säger Busck-Nielsen.

För en åldersstigen patient som får covid-19 och lunginflammation så är det nog viktigt att få träffas fysiskt. Att se sina nära en sista gång.

Casper Grönblom

Det här har Busck-Nielsen själv bevittnat under det år som gått. Människor som inte får delta i en kär människas begravning kommer inte riktigt vidare i sin sorg.

- Jag märker det i samtal med människor. Det blir en kvardröjande oro som gör det svårt att gå vidare.

Både Busck-Nielsen och Grönblom tror att vi efter detta år bär på en slags kollektiv obearbetad sorg eftersom det är så många som inte kunnat närvara vid nära och käras begravningar.

- Jag har varit präst i många år och jag har aldrig upplevt att jag haft ett så jobbigt budskap i sorgesamtalen tidigare. Att säga till de sörjande att bara sex personer får delta i begravningen är det tyngsta jag tvingats säga, säger Busck-Nielsen.

Vikten av avsked i slutskedet

Casper Grönblom förstår att det är en svår balansgång inom vården gällande restriktionerna.

- Men för en åldersstigen patient som får covid-19 och lunginflammation så är det nog viktigt att få träffas fysiskt. Att se sina nära en sista gång.

Grönblom konstaterar att Finland ligger i absolut världsklass inom hälso- och sjukvård, men att "lite mera mjuka värden som berör patientens psykosociala välmående blir på sidan om".

- Att ligga i en sjukhussäng och dö och ensam tvingas möta dödsångesten utan att ha sina nära vid sin sida måste vara en ganska omänsklig stund för vem som helst.

Grönblom konstaterar att det är smärtsamt att tvingas ta avsked, men att inte få ta avsked är kanske ännu värre.

Eftersom de som stod Grönbloms pappa närmast inte fick ta ett ordentligt avsked medan han levde, fick jordfästningen i kyrkan en desto större betydelse för familjen.

- Det blev en mycket viktig händelse som avslutning på pappas liv. Ett sätt att ändå få ett avsked även om det på ett sätt var för sent.

I skrivande stund är de rapporterade dödsfallen i Finland som är relaterade till covid-19 868 till antalet, enligt Institutet för hälsa och välfärd THL.