Jonas Jungar: Trump och hans förakt för medierna har inte försvunnit någonstans – det smittar tyvärr av sig också på Finland
Visst blev det plötsligt förvånansvärt tyst efter att Trump lämnade scenen (och Twitter)? Från ett läge där omvärlden varje morgon i fyra års tid oroat undrade vad han skulle hitta på till näst, är USA tillbaka i något som nästan liknar något slags normalitet.
Eller nej, snarare ett slags abnormal normalitet, i den djupt polariserade amerikanska politiken. Över hälften av republikanerna tror fortfarande i dag på Trumps grundlösa påståenden om att valet var "stulet".
Det kan tyckas avlägset det hela, som en grotesk politisk show fjärran från vardagslunket här hemma.
Men alla samhällstrender tenderar att nå också Finland, om än med en viss fördröjning. Låtom oss inte vara naiva på den punkten.
Måtte det som nu sker i USA fungera som en jättelik väckarklocka för hur det går när tilliten till centrala samhälleliga institutioner eroderar, samtidigt som politikerna själva och en stor del av väljarkåren ivrigt hejar på.
Måtte det som nu sker i USA fungera som en jättelik väckarklocka för hur det går när tilliten till centrala samhälleliga institutioner eroderar
Det är en bekymmersam utveckling, vars svallvågor nått också Finland. Det är anmärkningsvärt att en av av vårt lands högsta laglighetsövervakare nu ser sig tvungen att varna för det.
Högsta förvaltningsdomstolens president Kari Kuusiniemi slår larm - i en intervju i HS - om att Finland borde se över sin lagstiftning för att förhindra att antidemokratiska krafter kunde äventyra domstolarnas oberoende (d.v.s. det som är en av grundbultarna i en rättsstat).
Smaka på det uttalandet en gång till: HFD:s president - en av de tungviktare som man ju aldrig annars hör i den samhälleliga debatten - vill att Finland för säkerhets skull garderar sig mot antidemokratiska försök att påverka domstolarnas arbete.
“Om det kan hända i USA, borde inte vi också förbereda oss på det”, undrar Kuusiniemi. “Vi är inte immuna mot något liknande”, säger han.
“Gör vi det senare kan det vara för sent”, konstaterar han vidare.
Det är en kall fläkt som borde väcka vem som helst till eftertanke om den tidsanda som råder.
Smaka på det uttalandet en gång till: HFD:s president vill att Finland garderar sig mot antidemokratiska försök att påverka domstolarnas arbete
Var kommer då journalistiken in i bilden?
Det är viktigt att komma ihåg att misstro mot makten och myndigheterna alltid går hand i hand med en misstro mot medier. Är man misstänksam mot politiken tenderar man att bunta ihop journalisterna i samma kategori.
Medierna blir då en del av samma förmenta “etablissemang” och “elit”.
Det var också ett av Trumps främsta modus operandi: hamra ständigt in budskapet om att den seriösa, etablerade journalistiken är fake news, och i något skede blir det “sanning” för väldigt många.
Det är för övrigt ett skolboksexempel på hur populister argumenterar, och som alltid följer ungefär följande grundmönster:
1) allting är ruttet
2) folket är genuint och obefläckat
3) jag är folket
I det bekväma sättet att porträttera verkligheten är medierna förstås en del av allt som är ruttet. Och en bedrägligt lockande beskrivning.
Bara man hittar lämpliga syndabockar, inordnar sig resten ganska enkelt.
I det bekväma sättet att porträttera verkligheten är medierna förstås en del av allt som är ruttet
I USA verkar det här redan skena utom all kontroll - där talar forskare redan om att anti-media har blivit en väsentlig del av många republikaners politiska identitet.
Att öppet hysa misstro mot journalister har alltså blivit ett slags markör för ens sociala hemvist, ett sätt att visa vilken “stam” man anser sig tillhöra.
Det förgiftar snabbt den samhälleliga klimatet och förstör det som är en förutsättning för att alls kunna föra en vettig diskussion, nämligen en gemensam verklighetsuppfattning.
I en värld där allting är möjligt, men ingenting är sant går det till slut inte att föra ett enda förnuftigt samtal. Det blir en kakafoni och ett skyttegravskrig där alla förlorar.
I en värld där allting är möjligt, men ingenting är sant går det till slut inte att föra ett enda förnuftigt samtal
Finns det samma tendenser här hos oss?
Finland kan skatta sig lyckligt över att ha rekordhöga förtroendesiffror vad gäller folks inställning till etablerade medier.
Men visst pågår också här på många håll ett mullvadsarbete - medvetet eller omedvetet - i syfte att undergräva den seriösa journalistiken och dess arbetsmetoder.
Det är en välbekant jargong full av importerade skällsord från utlandet (PK-media, MSM, gammelmedia, systemmedia, liberalmedia etc.).
Den kritiken ger sig ofta ut för att vara något slags omsorg om “objektivitet” och “opartiskhet”, men har nog sällan så ädla eller välmenande ambitioner.
Kontentan riskerar snarare att bli: man kan inte lita på någonting överhuvudtaget.
Och så är det förstås inte. Det finns mer ansvarsfull informationsförmedling som följer vissa principer och det finns mindre ansvarsfull sådan. Så är det bara.
Nej, jag säger definitivt inte att vi journalister är felfria. Jo, vi klåpar ibland. Och jo, vi har anledning att självkritiskt fundera på hur vi använder den opinionsbildande makt som vi har.
Men om det är något som USA visat, så är det hur sårbart ett samhälle är då de strukturer som kännetecknar en sund demokrati börjar ifrågasättas på bred front.
Till de strukturerna hör faktiskt också trovärdiga, livskraftiga medier och en allmän tillit till pressen.
Finland är oerhört priviligierat också på den punkten. Och det kan aldrig vara endast journalisternas sak att värna om det privilegiet.
Skribenten är Svenska Yles innehållschef med ansvar för journalistik och etik