Kommentar: EU-ledare lekte hela havet stormar hos Erdoğan – pinsamt när Ursula von der Leyen fick sitta i soffan

EU-ledarnas möte med Turkiets president Erdoğan sågs på förhand som en laddad affär. Men det var knappast någon som väntade sig att placeringen av dignitärerna Charles Michel och Ursula von der Leyen skulle bli det stora samtalsämnet vid mötet, skriver Svenska Yles EU-korrespondent Rikhard Husu.

Hela havet stormar kallas den lek som blivit populär på barnkalas runtom i världen. Principen är enkel: då musiken slutar gäller det att snabbt sätta sig på en av de lediga stolar som lagts fram.

Det gäller att vara snabb, eftersom det finns färre stolar än deltagare. Den som blir utan blir utslagen.

I tisdags kunde man bevittna en stollek på hög nivå då Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan stod värd för Europeiska rådets ordförande Charles Michel och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.

Bilder där Michel tar plats bredvid Erdoğan medan Ursula von der Leyen, uppenbart förnärmad, får sätta sig på en soffa intill spred sig över världen och har väckt starka reaktioner.

"Det här är smärtsamma bilder. Jag ville inte att Europa ska vara naivt. Vi har att göra med en samtalspart som känner betydelsen av symboler", sa Frankrikes vice EU-minister Clément Beaune i en tv-intervju.

Vems fel var "sofagate"?

Efterspelet har handlat om vems fel den diplomatiska fadäsen som på sociala medier kommit att kallas "sofagate" var.

- Ordföranden borde ha placerats på motsvarande sätt som Europeiska rådets ordförande och Turkiets president, sa kommissionens talesperson Eric Mamer i går, onsdag.

Europeiska rådets ordförande Michel skriver på Facebook att det var den strikta tolkningen av protokollet hos de turkiska värdarna som dikterade sittordningen.

Den "beklämmande" och rent av "förminskande" behandlingen som von der Leyen utsattes för är inget Michel enligt egen utsago skriver under.

Turkiet viftar i sin tur ifrån sig beskyllningarna och hänvisar till att arrangemangen skedde i linje med EU:s önskemål.

Var sittordningen en markering?

Ett faktum är att Europeiska rådets permanenta ordförande placerar sig ett pinnhål ovanför EU-kommissionens ordförande i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor.

Samtidigt finns det gott om bildmaterial från tidigare möten mellan Erdoğan och de tidigare EU-ledarna Jean-Claude Juncker och Donald Tusk där det minsann inte varit svårt att hitta stolar för samtliga medverkande.

Var alltså sittordningen trots allt en markering från Turkiets värdekonservativa president? Och spelade EU-ledarna Erdoğan i händerna genom att finna sig i arrangemangen?

Kunde Europeiska rådets ordförande ha gjort en tydligare markering för jämställdhet genom att ha erbjudit von der Leyen sin plats? Eller borde han ha tagit plats på soffan bredvid henne?

Kanske var en plats i strålkastarljuset trots allt inte oäven för Michel, som anses ha högre utrikespolitiska ambitioner än sina föregångare?

Enligt kommissionen var det ett medvetet val att inte göra ett stort nummer av placeringen i Ankara. I stället valde man att i sak konfrontera Erdoğan om Turkiets beslut att dra sig ur Istanbulkonventionen mot kvinnovåld.

Bilderna har betydelse

Den bild som förmedlas av EU-ledarnas internationella möten är ändå på inga sätt irrelevant med tanke på den politik man vill befrämja.

Det här kom med önskvärd tydlighet fram då Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov höll låda inför EU:s utrikesrepresentant Josep Borrell vid dennes besök i Moskva i början av februari.

Ett allmänt intryck var att Borrell var dåligt förberedd och inte klarade av att värja sig mot Lavrovs verbala attacker. Många såg att mötet snarare försvagade än förstärkte EU:s position i förhållande till Ryssland.

Mötet i Ankara blottlade EU:s institutionella sprickor i ett läge där unionen borde ha klarat av att tala i klartext till president Erdoğan.

"Ordförandena lyckades inte stå enade då det krävdes av dem", säger ledaren för EU-parlamentets största grupp EPP Manfred Weber till nyhetssajten Politico.

Samtidigt kom stolleken att överskugga de substansfrågor som var den egentliga upprinnelsen till mötet.

Det handlar till exempel om huruvida EU kan fortsätta att utlokalisera ansvaret för flyktingmottagandet från Syrien på Turkiet och dess president som under sin tid vid makten fört landet i en mer auktoritär riktning.