Kolumn: Det våras för de äldre på film - men det gäller att bli gammal på rätt sätt
Griniga gubbar, gnälliga kärringar, glada tanter och gulliga farbröder. Nej, stereotypierna växer inte bort med åren, de bara mognar. Och blir kanske svårare att upptäcka.
Jag vet inte exakt när pensionärer blev pop på bio - men jag väljer att sätta ner foten år 2010.
Då samlade Sylvester Stallone ihop ett gäng machoveteraner i The Expendables samtidigt som Bruce Willis och Helen Mirren slog ihop sina seniornävar i RED.
Året därpå checkade bland andra Judi Dench och Bill Nighy in på The Best Exotic Marigold Hotel och 2013 åkte Michael Douglas, Morgan Freeman och Robert De Niro på en gemensam resa i Last Vegas.
År 2018 grundade Diane Keaton en Book Club med Jane Fonda - bara för att ett år senare satsa på cheerleading med Jacki Weaver i Poms.
Och jo - långt innan allt detta hade Jack Nicholson och Morgan Freeman varit trendsättare för gamla gubbars tonårsdrömmar i filmen The Bucket List (2007).
Så vad kan man dra för slutsats av det här? Möjligen att åldrandet inte längre tillåts vara något som bara sker - det är en prestation som mäts och vägs precis som alla andra faser i livet.
Åtminstone i Hollywood. Där kommer man inte långt med att sätta sig tillrätta i gungstolen för att lösa korsord, mata katten och lyssna på En gåva i toner.
Åldrandets två ansikten
Ingen kan väl förneka att det är fint att det dyker upp allt fler filmer och tv-serier uppbyggda kring rollkaraktärer som gått i pension.
Rollkaraktärer som står i centrum av handlingen eller till och med utgör kraften som driver densamma framåt.
Samtidigt är det uppenbart att den här typen av storyn ofta låter sig indelas i två huvudgrupper; de som fokuserar på sjukdom och allmän utsatthet (smala dramer) och de som skildrar åldrandet som en slags förlängd ungdom (breda mainstreamprodukter).
En intressant subgenre utgör berättelserna om tanter och farbröder som tröttnar på tristess och/eller taskig ekonomi och slår in på oväntade banor. Med humoristiska undertoner.
Det kan handla om allt från att posera naken (Calendar Girls, 2003) eller bege sig ut på en road trip (Teräsleidit, 2020) till att råna en bank (tv-serien Enkelstöten, 2017-19).
Och så har vi de riktigt kriminella åldringarna, de som uppnått seniorställning i en maffiafamij. Men då är tonfallet förstås ett annat. Capice!
Sjuk och trött eller glad och pigg
Vid sidan av den aktiva ålderdomen har vi den som tynar bort, blir skröplig, andas avsked.
Här dominerar olika varianter av minnessjukdomar. Dem vi sett prov på i allt från En sång för Martin (2001) till The Leisure Seeker(2017).
Eller i den kommande premiären Falling om en son som desperat försöker nå någon form av försoning med sin dementa far.
Och bland de aktuella Oscarskandiaterna hittar vi både far- och dotterdramat The Father och semidokumentären The Mole Agent (Infiltratören).
Det chilenska bidraget till Oscarskampen handlar om 80-plussaren Sergio som får i uppgift att infiltrera ett äldreboende där man misstänker vanvård.
För boendets minneströtta och ensamma damer framstår nykomlingen som en riktig drömprins. Skärpt, men ändå varm och mjuk.
När det gäller fiktiva åldringar vars sinnen bara skärps med åren är det lätt att nämna vissa skådespelare som formligen personifierar den kategorin. Eller vad sägs om Maggie Smith som gammelfarmor i Downton Abbey?
Visst framstår hon som själva definitionen av åldrandet som en pikant krydda? En blandning av humor, ironi och intellektuell skärpa.
Men alla andra då?
I en tid då man talar om mångfald och behovet av olika sorters förebilder och bekräftelsemodeller för unga kan jag tycka att det skulle vara på sin plats att ägna de äldre samma omtanke.
För precis som när det gäller stereotypierna i romcomgenren är motsvarande mönster slitstarkt när det gäller rolllkaraktärer över 65 - oberoende av genre.
Påfallande ofta rör vi oss bland vita, heterosexuella, intellektuella medelklassåldringar.
De vars ekonomiska realiteter handlar om att sälja ett hus som blivit för stort. De vars utsatthet skildras mot bakgrunden av oroade närstående. De vars ensamhet på sin höjd tvingar fram medlemskap i nya hobbygrupper.
Mera sällan handlar det om arbetaren vars händer plötsligt är sysslolösa medan matkassan sinar och avsaknaden av anhöriga vrålar i tystnaden.
Den typ av ensamhet som saknar ord eller symboliska undertoner. Den som bara är.
En ljusnande framtid
Eftersom jag i grunden är väldigt glad över att äldre personer ges mera plats på scenen vågar jag hoppas på att de barnsjukdomar trenden ännu lider av är övergående.
Att detta att vara äldre inte för evigt skall behöva innebära problemcentrering eller fungera som en kul detalj.
Det har ju blivit bättre även på andra håll. Homosexuella rollkaraktärers främsta egenskap behöver inte längre vara att vara homosexuella.
Lika lite som svarta skådisar automatiskt förväntas spela den humoristiska sidekicken som pratar snabbare än alla andra.
Snart är det kanske helt okej för en äldre rollkaraktär att bara vara … tja, äldre. Utan krav på att vara vis som Gandalf, cool som Clintan, vig som Jane Fonda eller smart som miss Marple.
Hör mera om bland annat The Mole Agent och Nothing Like A Dame i veckans upplaga av Kulturpodden.
' /%3E%3C/svg%3E)
