"Corona, hah! Som en vanlig influensa!" Sakta i backarna - underskatta inte influensan!

“Ja men coronan, den är ju bara en influensa, liksom, vad är nu det att oroa sig för?” Så här har det låtit under det gångna året när coronaförnekarna har viftat bort pandemin och stämplat dem som går med munskydd som räddhågsna hysteriker.

"Corona, hah! Som en vanlig influensa!" Sakta i backarna - underskatta inte influensan!

32:31

För att de är rädda för en vanlig liten - influensa.

Ingenting kan vara mer uppåt väggarna fel. SARS-CoV-2, eller bara “coronan” bland kompisar, är inte ett influensavirus. Låt oss nu bara få det sagt här, en gång för alla. Coronavirusen och influensavirusen (ortomyxovirusen) är två helt olika virusfamiljer. Och det kan vara ett misstag att utgå från influensan som någon sorts symbol för en harmlös liten snuva.

Vi har blivit så vana vid att ha influensan som en årlig gäst, att vi tenderar att se den som något alldagligt och tämligen harmlöst. Men inget kan vara längre från sanningen.

Precis som coronaviruset, och alla andra virus, muterar influensaviruset. Mycket fortare än coronaviruset, dessutom. Det huserar i djuren på våra bondgårdar, i grisar och i fjäderfän. Förr eller senare uppstår en särskilt smittsam och dödlig mutation som har förmågan att hoppa till människor. Och sedan är det kokta fläsket stekt, som de säger.

Lite sådär som fallet med spanska sjukan 1918. Mellan 50 och 100 miljoner döda på mindre än två år. Fler dödsoffer än första och andra världskriget krävde, sammanlagt.

Temat för veckans Kvanthopp, och den här artikeln, är influensan. Vad är den för sjukdom? Hur farlig är den egentligen numera? Kan någonting i stil med Spanska sjukan hända igen? Och vad är A-viruset, som alltså orsakar influensa, för ett virus?

Virus: storleken är inte allt

Det är en hisnande tanke att någonting så litet kan orsaka sådant enormt kaos. Bakterier är små, det ryms 100 000 av dem på en kvadratcentimeter av din hud. Men bakterier är jättelika jämfört med ett genomsnittligt virus.

De flesta virus varierar i diameter från 20 nanometer (0.00002 millimeter) till 250-500 nm. Bara de allra största och mest komplexa virusen kan ses i ljusmikroskop med högsta möjliga upplösning. De mindre kräver elektronmikroskop för att framställas på bild.

Summa summarum: om ett virus skulle vara lika stort som du, skulle en bakterie vara stor som ett åtta våningars höghus. Faktum är att bakterier själva kan få virus.

Och samtliga coronavirus i världen, av den sort som orsakar Covid-19, skulle rymmas i ett snapsglas.

Men storleken är inte allt, som avundsjuka män brukar säga. Och precis som en stor del av alla mord begås av någon som offret är bekant med, så ska man inte heller underskatta gamla bekanta när det kommer till virus. Som influensan.

1918: Viruset kastar sig in i striden

Måndagen den 11 mars 1918 vaknade armékocken Albert Glitchell upp på militärbasen Camp Funston i Kansas. Han hade nästan 40 graders feber, frossa och en svår värk i hela kroppen. Hans svalg kändes som om det brann där nere.

Det tog inte länge för läkaren att konstatera att det här var mer än bara ett försök att slingra sig ur dagens potatisskalande. Albert Glitchell skulle gå till historien som det första registrerade fallet av 1918 års superinfluensa kallad spanska sjukan.

Från de amerikanska militärbaserna i mellanvästern spred smittan sig snabbt till den amerikanska östkusten. Därifrån tog den sig över Atlanten med soldaterna på väg över för att delta i den amerikanska krigsinsatsen. I mitten av april hade den redan nått västfronten.

Den sommaren insjuknar uppemot en halv miljon tyska soldater i spanska sjukan. När den tyska så kallade våroffensiven stagnerar - den hade börjat lovande för tyskarna - skyller det tyska överkommandot på den härjande farsoten.

Men om nu pandemin började i USA, varför kallar vi den då spanska sjukan? Tja, namnet kom sig helt enkelt av att Spanien var det land där pressen först började bevaka det hela.

Sjukdomen härjade i Frankrike, Storbritannien och Tyskland innan den kom till Spanien, men det rådde ju världskrig. Och de krigförande länderna valde att censurera nyheter om pandemin för att inte skada stridsmoralen bland vanligt folk. Så därför framstod Spanien orättvist nog som epidemins centrum.

I vilket fall som helst så skulle fler människor komma att dö av spanska sjukan än i första och andra världskriget sammanlagt. Första världskriget dödade 21 miljoner människor på fyra år. Spanska sjukan dödade lika många bara under sina första fyra månader.

Inalles krävde spanska sjukans tre vågor mellan 50 och 100 miljoner människoliv innan viruset försvann 1920, lika fort som det dök upp.

En tredjedel av mänskligheten smittades

Viruset, som alltså var ett influensavirus av typ A, var otroligt smittsamt. Man räknar med att ungefär en tredjedel av hela den dåvarande mänskligheten smittades. 500 miljoner av inalles en och en halv miljard. Det var också dödligt. Spanska sjukan hade en dödlighet på cirka 2,5 procent av de smittade. Jämför det här med sisådär 0,1 procent för en vanlig säsongsinfluensa.

Som jämförelse visar WHO:s siffror att Covid-19 har en dödlighet på 0,23%. Delvis beror det såklart på att sjukvården och hygienen är bättre numera, och att vi har antibiotika till att bekämpa de sekundära bakteriella infektionerna. I skrivande stund har inalles lite under 900 människor dött av Covid-19 i Finland.

I inbördeskrigets Finland 1918 dog omkring 20 000 människor av spanska sjukan. Min egen mormors mor, som jag minns mycket väl från min barndom, hade smittan och var riktigt illa däran. Men hon överlevde. Tur nog, för annars skulle jag inte sitta här idag och skriva det här.

Influensavirus typ A orsakade för övrigt två andra globala pandemier under 1900-talet. Den så kallade asiaten 1957, som min mormor hade ett och annat att berätta om, med en till fyra miljoner dödsoffer. Och hongkonginfluensan 1968-1969 som drabbade min mammas generation. Den krävde cirka en miljon liv.

Det var hur som helst länge något av ett mysterium, exakt vilket virus som låg bakom 1918 års pandemi. Faktum är att största delen av världen inte hade någon aning om vad ett virus var 1918. Ännu en bit in på 1930-talet utgick de flesta från att spanska sjukan orsakades av en bakterie, Haemophilus influenzae.

Nämnda bakterie var visserligen insyltad och skördade en mängd liv under pandemins lopp, men den var en sekundär infektion. Den var inte den primära orsaken till eländet.

Mördarens identitet klarnar

1998 tog patologen Johan Hultin tillvara prover med välbehållna virus från lungvävnaden i en kvinna som dog 1918. Hennes kropp hade bevarats i permafrosten i Alaska. Ett forskarlag i USA, lett av Jeffrey Taubenberger, lyckades sedan isolera viruset i ett av Hultins prover. År 2005 publicerades virusets fullständiga genuppsättning i Nature och Science.

Och vi vet som sagt numera att det var ett influensavirus typ A av subtypen H1N1. Viruset i fråga har, liksom cirka 60% av alla smittsamma sjukdomar, sitt ursprung i vilda djur. De vilda djuren smittar sedan ned tamdjuren, och så är karusellen igång.

H1N1 är ett fågelvirus, det härstammar ursprungligen från sjöfåglarna. Men det drabbar också vissa däggdjur. Inte minst grisar.

Svin råkar ha en otrevlig förmåga att kunna smittas av både fågelvirus och människospecifika virus. De fungerar som en vägkorsning där virusen möts och muteras och byter genetiskt material med varandra. Har vi otur så uppstår en variant som är särskilt farlig för människor.

Vi vet också numera att fågelvirusen inte alltid nödvändigtvis behöver ta omvägen via grisarna. De kan i vissa fall hoppa direkt till människor också.

Det är därför det lätt blir panikstämning och masslakt av höns när det upptäcks högpatogen fågelinfluensa bland fjäderfä på någon farm, ofta i Asien. I Hongkong smittades 18 personer av fågelviruset H5N1 1997. Sex av dem dog.

Exakt hur H1N1 gjorde entré i människopopulationen 1918 är inte helt klart, men det är ett faktum att det pågick en betydande epidemi av svininfluensa bland svinen på farmerna i Kansas våren 1918. Det dröjde länge innan någon kom på att dra paralleller mellan de här två smittorna, den som drabbade svinen och den som drabbade människorna.

En gammal fasa gör comeback

Hur som helst kanske vi ska ha förståelse med att världshälsoorganisationen WHO blev lite skraj då det började dö folk i Mexiko 2009 och det blev klart att skurken hette H1N1. “svininfluensan” fick smittan heta. Japp, en “uppdaterad” variant av samma A-virus som orsakade spanska sjukan 1918.

Lite efter att allt det här utspelade sig var jag i Prag. 2010 var året. Där snackade jag med biokemisten och virusforskaren, dr. Jan Konvalinka. Han menade att världshälsoorganisationen WHO gjorde helt rätt i att slå larm snabbt och beslutsamt.

- Faran var verklig, inget tvivel om saken. Allting tydde på att vi stod inför någonting med samma potential som 1918 års pandemi, sade Konvalinka. Vi hade all orsak att vara rädda.

Precis som 1918 var de som drabbades hårdast under pandemin 2009 inte åldringar utan unga, friska människor. Äldre hade ett visst skydd i och med att många hunnit ha en och annan besläktad influensa. Därmed hade de byggt upp motståndskraft mot viruset.

I motsats till 1918 blev svininfluensan när det kommer till kritan inte mer än ett skrämskott. Den slutgiltiga dödssiffran från 2009 års pandemi har uppskattats till mellan 280 000 och drygt en halv miljon, globalt. Det här är sist och slutligen ganska nära den dödlighet som den vanliga säsongsinfluensan har under ett genomsnittligt år.

Det här har många olika orsaker. Ett vaccin togs fram och slussades ut i rasande fart. Folk lyssnade på varningarna. Världens regeringar vidtog åtgärder. Karantäner utlystes. Det här bidrog till att pandemin klingade ut. Men vi hade nog en del tur också, tror Jan Konvalinka:

Bara en fråga om tid

- Ingen idé att inbilla sig något annat, säger Konvalinka – förr eller senare dyker ett riktigt elakt influensavirus upp, som tar oss alla på säng. Det kan komma via grisarna eller direkt från fåglarna, men det är hur som helst en mutation som vårt immunförsvar inte känner igen, och då är pandemin ett faktum.

Såhär i efterskott, mer än tio år senare, känns Konvalinkas varning spöklikt träffande. Han förutspådde då att nästa gång WHO slår larm om en ny pandemi kommer många att vifta bort det hela som en komplott från läkemedelsföretagens sida, “för de vill ju sälja mer medicin och vacciner”.

Konvalinka menade att lyckade motåtgärder, så som under svininfluensan 2009, kan få folk att inte vara lika benägna att lyssna nästa gång smittan är i faggorna. Vissa ser det hela lite som den där sagan om pojken som ropade “vargen kommer”.

Nu fanns det ju faktiskt en “varg” i knutarna 2009, men att så få sist och slutligen blev uppätna kan ha lett till att många slog dövörat till nästa gång WHO ringde i alarmklockan. Det vill säga i fjol när coronapandemin utlystes. “För inte hände det ju någonting förra gången heller.”

Och så gick det ju sedan, att ingen mindre än presidenten för världens mäktigaste stormakt ägnade mer eller mindre ett halvår av fjolåret åt att förringa faran.

“Lugna puckar, den försvinner av sig själv när som helst nu, som av ett trollslag”.

Nå, så gick det ju som det gick i USA sedan. Mer än en halv miljon döda internt, medan närmare tre miljoner har strukit med globalt. Och det hela är inte över ännu. Dessutom, ju mer pandemiförnekarna och vaccinskeptikerna bråkar, desto längre kommer det att dra ut på tiden.

Coronaviruset, en svart häst

Coronaviruset var alltså litet av en svart häst när det kommer till pandemivirus. De flesta hade tippat på att nästa stora smitta uttryckligen kommer att vara ett influensavirus. Jan Konvalinka trodde också så här när jag talade med honom 2010. Det finns goda historiska skäl till det antagandet.

Frågar man forskare vilket som är det farligaste viruset så brukar rösten falla på influensan, A-viruset. Också i sin vardagliga skepnad, som vanlig säsongsinfluensa dödar den 250 000 - 500 000 människor varje år. Och den dödliga potentialen är, som Spanska sjukan visade, enorm.

Smittkopporna, eller variolaviruset hade ju i och för sig ihjäl närmare 300 miljoner människor bara på 1900-talet, men den anses numera vara utdöd. Det sista kända fallet är från 1977. FN förklarade smittkoppsviruset utrotat i naturligt tillstånd 1980.

Nåmen ebolafebern då, den östafrikanska blödarsjukan som dödar upp till 90% av alla smittade. Den är väl åtminstone farligare, frågade jag Jan Konvalinka. Äh, amatörvirus, fnös han då.

Ur en biologs synvinkel är ebolaviruset ett ungt och på tok för ivrigt, ”oförståndigt” virus. Det dödar sin värd så fort att det själv stryker med på kuppen, innan det har hunnit sprida sig vidare, åtminstone värst långt.

HIV, det "smarta" viruset

Vill man ha ett exempel på det motsatta kan man ju till exempel titta på HIV. Det är ju faktiskt fortfarande en aktiv HIV-pandemi på gång, även om det inte snackas värst mycket om det nu längre.

HIV kan ligga overksamt i våra cellkärnor i flera år innan det slår till, allt medan vi sprider det vidare. Så agerar ett “smart” virus.

(Jag använder citattecken för smart i det här sammanhanget eftersom virus ju inte är medvetna varelser, de planerar ingenting alls. De bara driver omkring. Virus gör överhuvudtaget ingenting alls innan de kommer in i en levande cell. Också då är det enda de gör att kopiera sig själva.)

HI-viruset kan te sig som “smart” också i det avseendet att det gör livet surt för dem som vill utveckla ett vaccin mot det. Ebola har vi ju nu av allt att döma ett fungerande vaccin mot, men alla dessa årtionden senare så gör HIV fortfarande narrar av vaccinmakarna.

Det här beror bland annat på HI-virusets snabba replikationscykel. HI-viruset börjar klämma ut kopior av sig själv på bara lite drygt 24 timmar, och kopiorna är smockfulla med genetiska skrivfel. Mutationer, med andra ord.

Så gör nu sedan ett vaccin mot ett virus med mer än 60 olika dominanta stammar som existerar parallellt. Plus alla kombinationer av dem. Hittills har det här visat sig vara hopplöst.

A-viruset håller dig "lämpligt sjuk

Influensaviruset är också ett “smart” virus. I motsats till ebolaviruset som bara har livet av dig knall och fall, håller influensaviruset dig sådär lämpligt sjuk. Så att du är tillräckligt kry för att röra på dig medan du hostar och nyser hela vägen från Peking till Los Angeles.

Men ditt immunförsvar är också smart, lyckligtvis: det är immunförsvaret, inte viruset självt, som får dig att känna dig sjuk. Allt för att få dig att vilja stanna hemma under täcket.

Och precis som HI-viruset muterar också influensaviruset tämligen kvickt. Betydligt kvickare än SARS-CoV-2, faktiskt.

Att det muterar snabbt betyder i och för sig inte att ett virus är mer sofistikerat. Det betyder ju bara att virusets “korrekturläsning” antingen inte existerar alls eller så är den bara lite kass.

Olika virus har väldigt olika nivåer på sin felkorrigering. De DNA-baserade virusen har enzymer som kallas DNA-polymeras. Deras uppgift är att kopiera viruset. Och de har förmågan att “korrekturläsa” och rätta fel i den resulterande raddan av genetisk skrift. Med andra ord: det blir färre mutationer.

Men de RNA-baserade virusen, som SARS-CoV-2 och influensavirus typ A, saknar som regel den här funktionen. Därför blir det mycket fler fel, alltså mutationer. Ett RNA-virus har en miljon gånger högre sannolikhet för att drabbas av en mutation än en av dina egna, DNA-baserade celler.

SARS-CoV-2, som orsakar Covid-19, har faktiskt en sorts rudimentär felkorrigering. Det är därför som det inte muteras riktigt lika vilt som influensaviruset. Det här betyder i ett nötskal att ett vaccin mot Covid-19 borde hålla sig up-to-date lite längre än ett influensavaccin, som i praktiken behöver uppdateras årligen.

"Den berusade maskinskrivaren"

Det här just på grund av att influensaviruset är som en berusad maskinskrivare, det blir en mängd slagfel. Mutationer, som sagt.

Att ett virus muteras betyder däremot ännu inte i sig att det blir farligare. Viruset har som sagt ingen medveten strategi, det kan inte styra sin utveckling. De flesta mutationerna resulterar i något helt ofarligt, i bästa fall gör de viruset helt tandlöst. Eller oförmöget att sprida sig vidare.

Men sedan händer det också att de här riktigt jäkliga mutationerna dyker upp. Som den som gjorde sin entré 1918.

Och grejen är att ju mer oansvariga vi är i vårt hanterande av djur, både vilda djur och dem som vi föder upp på våra farmer, desto mer spelrum ger vi åt de här berusade maskinskrivarna att knacka fram någonting riktigt farligt. Som sedan biter sig fast i oss. Runt 60% av alla smittsamma virus kommer som sagt från djuren.

Till exempel agerar fladdermössen reservoar för coronavirus av den typ som nu härjar i världen. Till oss tog det eventuellt en omväg via de kinesiska gatuhundarna. Hela händelseförloppet är inte riktigt klart.

Men klart är i alla fall att vi behöver se över vårt förhållande till djuren. Vi behandlar dem inte värst väl, och det här kan komma att straffa sig. Eventuellt i form av en ny superinfluensa med rötterna i fåglarna.

Mycket har förändrats sedan 1918

Dagens värld är hur som helst väldigt annorlunda jämfört med 1918 års situation. 1918 fanns det ju till exempel inga antibiotika ännu, som i vår tid räddar oss från sekundära bakteriella infektioner - ett av de vanligaste sätten att dö av influensa.

Plus att den allmänna hygienen och läkekonsten överlag var mycket sämre på den tiden. Så vi är i princip bättre rustade mot en ny superinfluensa idag.

Däremot så har kommande supervirus, om det sedan blir en influensa eller någonting annat, ett annat vapen som Spanska sjuka inte hade. De kan ta sig från vilken avlägsen avkrok som helst till andra sidan jorden på mindre än ett dygn. Virusen tar ju flyget numera. Det har också coronaviruset tackat för.

Så vi får kanske lov att se över både vårt förhållande till våra fjäderfän och våra metallfåglar som flyger oss kors och tvärs över globen. Och förhoppningsvis lär vi oss någonting.

Förhoppningsvis slutar vi också tala om influensan i så förringande termer. Den har nämligen knappast sagt sista ordet ännu.

KORRIGERING 20:34
Dödlighetssiffran för Covid-19 var fel, korrigerades.