Europas krutdurk: Islänningarna lever med Ragnarök under fötterna

Varför är Island en så otroligt aktiv ö när det kommer till vulkanism? Vad har Islands vulkaner ställt till med i det förflutna och vad kan de åstadkomma i framtiden?

Europas krutdurk: Islänningarna lever med Ragnarök under fötterna

34:02

I veckans Kvanthopp tar vi en närmare titt på Island, Europas krutdurk.

Jag medger: då jag hörde att det var ett nytt vulkanutbrott på gång på Island, kastade jag mig på webbens resesajter för att boka flygbiljett. Jag har alltid velat se en livs levande vulkan med egna ögon. Lava som rinner. Det närmaste jag har kommit var Teide på Teneriffa. Men den uträttade inte värst mycket.

Den slumrande vulkanen på halvön Reykjanes på sydvästra Island började alltså visa livstecken den 20 mars efter att tiotusentals skalv hade noterats i tre veckors tid. Det var det första utbrottet i det här området på sisådär 800 år.

Nå, jag insåg hur som helst ganska snabbt att jag får lov att jag får slopa planen på att flyga min drönare över den rinnande lavan i Geldingadalur. Coronasituationen, naturligtvis. Jag har varken tid eller råd att sitta i karantän i Reykjavik dagarna i ända just nu, dessvärre.

Askmolnet som stoppade flyget

Men å andra sidan, jag skulle ju inte heller tid och råd att sitta fast på Island ifall scenariot från ganska exakt 11 år sedan upprepade sig. Natten till den 14 april 2010 skedde ett vulkanutbrott vid glaciären Eyjafjallajökull på Island.

Den 15 april inställdes alla flygningar i ett antal länder i nordvästra Europa på grund av den tjocka vulkaniska röken och askan som steg från Island, Europas skorsten. Eller, som sagt, krutdurk.

Vulkanen kastade alltså aska ända upp i den övre troposfären, till 10 kilometers höjd. Där uppe plockades askmolnet upp av jetströmmen, den snabba vindström som kretsar runt jorden från väst till öst ungefär här ovanför den 60 breddgraden.

Och så gick det sedan att den 17 april stod stora delar av flygtrafiken stilla i inalles 26 av Europas länder.

Men inställda flygturer är ju ändå trots allt ett mindre irritationsmoment med tanke på potentialen till förstörelse som Island sitter på.

Island är ett av de aktivaste vulkanområdena i världen, med utbrott i genomsnitt ungefär vart tredje år. Cirka en tredjedel av all basaltlava som har trängt upp från underjorden under historiens lopp, har kommit uttryckligen från isländska vulkaner. Nittonhundratalet såg inte mindre än 39 vulkanutbrott på och omkring Island.

Atlantens ryggrad

Att det råder så livlig vulkanisk aktivitet just på Island beror på öns läge mitt på den så kallade mittatlantiska ryggen. Atlantens “ryggrad” är i princip en 20 000 kilometer lång bergskedja under vattnet, och den klyver Island mitt itu. Man kan säga att Island är en av dess bergstoppar eller “ryggkotor”. Till de andra topparna räknas Azorerna, Ascension, Tristan da Cunha och Jan Mayen.

Med andra ord: Island ligger på Atlantens rämnande söm, där som den atlantiska duken sliter sig själv i stycken. Atlanten blir varje år upp till tio centimeter bredare. Och den bredden skjuts till just vid mittryggen där den eurasiska och den nordamerikanska kontinentalplattan skjuts ifrån varandra. Magma som väller upp och bildar ny havsbotten kring mittryggen, liksom. Ställvis stiger det också upp öar, som Island.

Jorden är ju som vi vet en levande, dynamisk planet. Den har, i motsats till Mars till exempel, en aktiv plattektonik. Kontinentaldrift med andra ord. Det här har vi vetat sedan 1912 då Alfred Wegener kastade fram idén. Vem kan glömma aha-upplevelsen i skolan då man insåg att Afrika och Sydamerika passar in i varandra som två pusselbitar.

Jordskorpan är indelad i enorma flak, som isflak, fast av sten i stället för is. Och de flyter omkring, inte på ett iskallt arktiskt hav, utan på ett hav av eld. Motorn bakom det hela utgörs av konvektionsströmmar, stigande och sjunkande strömmar av magma, i den delvis smälta manteln som jordskorpan flyter på.

Finlands bastanta urberg

Vi här i Finland, och inte bara vi utan själva marken vi står på, rör hela tiden på sig, sakta men säkert, i nordostlig riktning. Det vi kallar Finland, klipporna som våra flaggstänger står på, har med andra ord inte alltid legat här. För hundratals miljoner år sedan skulle våra vimplar ha vajat söder om ekvatorn. Vem vet var de vajar hundratals miljoner år in i framtiden.

Till skillnad från det geologiskt unga och rastlösa Island är berggrunden som vi går och står på oerhört gammal och stabil. Vårt urberg hör till världens äldsta. Den har bildats för mellan 3 000 och 1 400 miljoner år sedan. Vårt urberg hör också till världens tjockaste. Ställvis har vi upp till 230 kilometer solid sten under fötterna.

Vulkaner är med andra ord helt otänkbara här. Tråkigt men sant. (Fast ska vi vara ärlig så föredrar jag tråkigt i det här fallet. Tråkigt är bra när det kommer till jordskorpan.)

Island är sedan en helt annan femma. Och det faktum att Island bokstavligen slits i stycken av två kontinentalflak som genomgår en smärtsam skilsmässa räcker de facto inte som förklaring till att ön är så vulkaniskt aktiv. En annan delförklaring är att Island dessutom ligger ovanpå en så kallad vulkanisk hetfläck.

Hetfläckar, eller hotspots, är ställen där magma från jordens heta inre strömmar upp genom manteln mot jordskorpan. Lite på samma sätt som pelare av varm luft stiger uppåt i atmosfären en solig dag i juli. I stil med de här uppåtstigande strömmarna som till exempel havsörnarna liftar på för att ta sig högre upp.

Underjordiska skärbrännare

Samma sorts heta pelare, fast inte av luft utan särskilt het, uppåtstigande magma från jordens innandömen förekommer i manteln. Det här semi-smälta, semi-stela lagret som kontinentalplattorna glider runt på. Manteln har av vissa beskrivits som att den har samma konsistens som knäck, ungefär.

De här så kallade mantelplymerna är som långsamma, oerhört långlivade svetslågor som bränner mot undersidan av kontinentalplattorna. Och på de punkter de är riktade mot uppstår det vulkanism. Island ligger ovanpå just en sådan hetfläck.

Mantelplymen som ligger och bränner nere under Island tros vara ovanligt smal, bara omkring 100 kilometer i genomskärning. Den sträcker sig mellan 400 och 650 kilometer ner i jordens inre.

Hetfläckar tycks kunna uppstå lite var som helst på jorden, det spelar inte så stor roll om det är i skarven mellan två kontinentalplattor, som Island, eller mitt under en platta. Som Hawaii. Eller Yellowstone i nordvästra USA.

Och det är spännande hur man kan spåra en kontinentalplattas rörelse genom att följa de brännmärken som en hetfläck har lämnat i jordskorpan.

Ta nu Hawaii, till exempel. Det är som någon hade dragit en svetslåga längs jordskorpan, hela vägen uppifrån Kamtjatkahalvön ned mot sydost. Och så har det bubblat upp öar sedan längs med svets-spåret. Hawaiis huvudö är den nuvarande positionen för hetfläcken.

På samma sätt kan man följa spåren av förödelse som Yellowstones hetfläck har lämnat efter sig under drygt 16 miljoner år, som ett pärlband av massiva vulkanutbrott genom Nordamerikas inre. Ärren i jordskorpan sträcker sig nedifrån Nevada upp till Wyoming, till den nuvarande nationalparken i Yellowstone.

Och grejen med hetfläckarna är att det som sagt inte är de som rör på sig, de står stilla. Det är jordskorpans kontinentalplattor som rör på sig.

Hälsningar från hetfläcken

I motsats till Hawaii och Yellowstone är det lite svårare att dra en rak linje längs den isländska hetfläckens spår. Det är med andra ord svårare att säga var den “kom från”. Enligt en teori beror det på att den under långa tider har legat dold under den tjocka grönländska bergsskölden.

Men man kan i princip spåra den eurasiska plattans rörelse under den relativt nära forntiden. Dra ett streck från ön Surtsey, sydväst om Island, till vulkanen Grímsvötn under Vatnajökull-glaciären i mellersta Island. Så ser du hur den eurasiska plattan har vandrat över hetfläcken.

På samma sätt kan man spåra den nordamerikanska kontinentalplattans rörelse genom att dra en linje från Grímsvötn till Reykjaneshalvön. Med andra ord, just där som det nuvarande utbrottet pågår, som har synts så mycket i diverse drönarvideor på sociala media på sistone. Hälsningar från hetfläcken.

Men ännu några ord om ön Surtsey, som alltså är Islands sydligaste punkt. Den har en kort men spännande historia. Hur många länder kan lägga till ny mark till sitt territorium utan att erövra det av någon grannstat? Island kunde stoltsera med ett litet, sprillans nytt stycke land under 1900-talet.

Surtsey steg upp ur havet i samband med en eruption 1963. Den började 130 meter under havsnivån och nådde ytan den 14 november 1963. Som störst var ön 2,7 km². Sedan dess har öns yta krympt stadigt på grund av erosionen från havet. 2007 var den 1,4 km² och med tiden kommer den att smulas ned i havet helt och hållet.

Men utbrottet som skapade Surtsey var, liksom både Eyjafjallajökull 2010 och det nu pågående utbrottet på Reykjanes-halvön, sist och slutligen inte mycket mer än kuriosa. Spännande saker att följa med, gör sig bra på Instagram, men inte just mer än så.

Inte ens Bárðarbunga 2014–2015, i princip en av de största serien utbrott på Island på 230 år, blev sist och slutligen så värst dramatisk.

Ragnarök-utbrottet anno 939

Förhoppningsvis får det här nu inte någon att invaggas i en falsk känsla av trygghet. Island sitter som sagt på en riktig krutdurk, som under århundradenas lopp har visat sin destruktiva kraft många gånger.

Ett av de allra största och kraftfullaste utbrotten inleddes på våren år 939 efter vår tideräknings begynnelse. Det var det största utbrottet av basaltlava i historisk tid, Eldgjá har det fått heta. Eldgjá hör till samma vulkaniska system som Katla, Islands största vulkan. Där som utbrottet ägde rum finns idag världens största vulkaniska kanjon, 40 kilometer lång, 270 meter djup och upp till 600 meter bred.

Under Eldgjá-utbrottet trängde omkring 18 kubikkilometer lava upp ur jorden. Det var nog för att täcka ett område på mer än 800 kvadratkilometer. Det är större än hela huvudstadsregionen här i Finland.

Koloniseringen av Island hade visserligen redan kommit igång vid den här tiden, men Eldgjá-utbrottet är i alla fall dåligt dokumenterat i de historiska källorna.

Vi vet ändå, baserat på analys av trädringar, att sommaren 939 var ovanligt kall på norra halvklotet. Sannolikt just på grund av askan och stoftet som Eldgjá-utbrottet kastade upp i atmosfären. Medeltemperaturen i Europa, Kanada och mellersta Asien låg omkring två grader Celsius under det normala den sommaren. Också vintrarna var mycket kalla i norra Europa under åren som följde.

2018 publicerade ett team med medeltidsforskare från Cambridge-universitetet en artikel där de föreslår att den kända, medeltida isländska dikten Valans spådom skulle ha en direkt anknytning till Eldgjá-utbrottet.

Valans spådom och den poetiska Eddan som den ingår i, tros härstamma från början av 960-talet, bara tjugo år eller så efter Eldgjá-utbrottet. I det här diktverket målar den okända skribenten upp alla tänkbara sorters elände. Inte minst i form av Ragnarök, jordens undergång och gudarnas död.

Det här ser Cambridge-forskarna som ett direkt eko från Eldgjá-utbrottet, som minsann måste ha framkallat spontana tankar om världens undergång hos den som hade oturen att befinna sig på Island den sommaren.

Kristlig vulkanpropaganda?

Forskarna föreslår också att Valans spådom var en sorts vulkanisk-apokalyptisk propaganda i anknytning till projektet att ta livet av de gamla gudarna och banka in kristendomen i den tidens islänningar. I Valans spådom förutspås ju slutet på den gamla ordningen och de gamla asagudarna.

Det gamla pantheons härskare, Oden, Tor, Frej, Heimdall och Loke är döda, var budskapet, men världen reser sig igen. De enda två överlevande människorna i Midgård, Liv och Livtrasir, får som uppgift att befolka den återskapade jorden på nytt.

Hur som helst så, om man får tro på den här teorin så skulle vi ju inte ha någon Nibelungens ring utan Eldgjá-utbrottet. Wagner tog ju inspirationen till götterdämmerung, gudarnas skymning, just från Ragnarök.

Och utan Eldgjá-utbrottet - hade asagudarna överlevt och härskat i norden än i denna dag? Tja, det kanske är att ta i en aning. Men det är knappast värst långsökt att den tidens människor kunde uppfatta ett jättelikt vulkanutbrott som Eldgjá som någonting av den kalibern att själva gudarna får vika sig.

Det hände ju dessutom på nytt, mindre än tusen år senare. 1783 inträffade ett nästan lika kraftfullt utbrott på Island. Det näst största basaltutbrottet i modern historia - efter Eldgjá.

Laki däckar Europa 1783

På pingstsöndagen den åttonde juni öppnar sig Lakagígar, en tjugofem kilometer lång spricka i själva jordskorpan mellan glaciärerna Vatnajökull och Mýrdalsjökull på södra Island. Lakagígar är som ett långt, gapande sår i jorden. Och det blöder eld. Enorma fontäner av lava stiger mer än tusen meter mot himlen.

Svart blir solskenet
om somrarne efter,
all väderlek vansklig.
Veten I än mer och vad?

Valans spådom, cirka anno 960

Det nu pågående utbrottet på Reykjanes-halvön ter sig som en picknick i parken i jämförelse.

Lakagígar-sprickan har fått sitt namn efter vulkanen Laki som ligger i mitten av sprickan (fast Laki själv deltog faktiskt inte i 1783 års utbrott). Sprickan löper från sydväst mot nordost och omfattar 135 individuella kratrar. Lakagígar är en del av det vulkansystem där också Katla ingår.

Utbrottet, som får heta Skaftáreldar efter floden Skaftá, pågår i åtta månader. När det är över har en femtedel av Islands befolkning och nästan tre fjärdedelar av all boskap på ön mist livet.

Islänningarna talar om den här perioden som ”Móðuharðindin”, ungefär ”den vanskliga tiden av dimma”.

Svart blir solskenet
om somrarne efter,
all väderlek vansklig.
Veten I än mer och vad?
Valans spådom (Cirka 960-talet)

Lakagígar-utbrottet börjar som en serie så kallade freatiska utbrott. Ett freatiskt utbrott är ett explosivt utbrott där den heta magman – mellan 600 och 1 170 grader Celsius – kommer i kontakt med grundvatten. Då får det vattnet att förångas på fläcken. Det här skapar en våldsam explosion av aska, sten, ånga och vatten.

Efter den inledande, explosiva fasen spyr Lakagígar också ut stora mängder lava, inalles omkring fjorton kubikkilometer rinner det ut av den varan. Tidvis är lavaflödet från Lakagígar i klass med Amazonflodens vattenflöde. Det totala flödet skulle täcka hela huvudstadsregionen här i Finland med lava, ända upp till stadiontornets topp.

Den dödliga dimman

Freatiska explosioner ger också upphov till stora mängder giftiga gaser, vilket även är fallet under 1783 års utbrott. Det här ska Europa snart ska få erfara. Här kommer Lakidimman.

De rådande vindarna för med sig en tjock och frätande, svavel- och fluormättad dimma in över västra Europa. Följden är ett stort lidande och tusentals dödsfall över hela Europa under det som återstår av året 1783.

Och det hela blir oerhört plågsamt för många: att andas in svaveldioxidångor leder ofta till kvävningsdöden på grund av att lungvävnaden sväller upp då gasen reagerar med fukten i lungorna. Vilket alltså skapar svavelsyra. Enligt vissa beräkningar omkommer 23 000 människor på det här sättet i Storbritannien sommaren 1783.

Fartygen blir liggande i hamnarna eftersom det är omöjligt att navigera då sikten är nära noll. Solen lyser bakom dimridåerna, men den är blek och blodröd till färgen och sprider ett dunkelt, rostrött sken. Särskilt illavarslande djupröd är solen då den går upp eller ned. “Som om någon hade doppat den i döda”, sägs det.

Vintern som följer blir också mycket svår och kall. Bara i Storbritannien dör ytterligare omkring 8 000 människor av kylan. Också här i norden upplever man en riktig fimbulvinter.

I Frankrike leder flera somrar med omväxlande svår torka och hårda regn samt hagelstormar till misslyckade skördar. Under 1783 och åren som följer är bristen på mat svår i Frankrike samtidigt som fattigdomen ökar kraftigt, vilket bidrar till att den franska revolutionen bryter ut 1789.

Det slutgiltiga saldot från Lakagígar-utbrottet, räknat i indirekta dödsoffer, kommer vi aldrig att få veta. Det är hur som helst ett faktum att utbrottet ledde till en dramatisk och långvarig nedkylning av det globala klimatet, mest av allt på norra halvklotet.

Det ledde också till en försvagning av monsunvindarna och regnen i norra Afrika, Arabiska halvön och Indien. Så många som fem till sex miljoner människor kan ha strukit med som en följd av de extrema väderfenomenen. Det här skulle i så fall göra Lakagígar till det mest destruktiva vulkanutbrottet i modern tid.

Kan det hända igen?

Kunde något motsvarande ske i dagens läge? Utan tvivel, säger den isländska seismologen Reynir Böðvarsson som jag intervjuade i början av 2010-talet. Risken har rentav ökat i takt med att klimatet blir varmare, menade han då.

På grund av den globala uppvärmningen har glaciärerna på Island minskat kraftigt i volym och vikt den senaste tiden, berättade Böðvarsson när jag intervjuade honom 2010. Det betyder att belastningen på jordskorpan har minskat, vilket i sin tur betyder att det krävs mindre tryck från den underjordiska magman för att ett utbrott ska uppstå.

Böðvarsson säger också att vi här i Europa inte riktigt förstår hur stora riskerna med ett stort vulkanutbrott på Island kan vara för oss. Han menar att det är svårt att förmedla det här till politikerna, för att de tillämpar mänskliga tidsaspekter på geologiska fenomen. Det vill säga, har det inte skett på tre generationer så har det slutat hända, vilket ju minsann inte är sant.

Det är där som den stora faran ligger. Eyjafjallajökulls lilla utbrott 2010, med en veckas störningar i flygtrafiken som följd, var ingenting jämfört med vad som skulle hända i fall av ett riktigt stort utbrott på Island, varnar Bödvarsson.

Nu är ju det pågående utbrottet på Reykjanes-halvön bara en tam liten kattunge på vulkanutbrottens skala. Vi ska kanske passa på att njuta av utsikten från drönarna som svävar där ovanför lavafälten, medan vi kan. För där finns ännu krut till ett och annat Ragnarök, där som Atlanten sliter sig i stycken.