Kolumn: Supportrarna spydde och jagade bort superligan med högaffel – när dammet lägger sig står den pengakåta fotbollen kvar med samma problem

Brickorna föll, superligan störtade. Ursäkterna är framförda, dags att gå tillbaka till ruta ett? Mot den där vardagen då vi diskuterade miljardaffären för Erling Braut Haaland?

Det lilla i det stora: Rumilly är klart för semifinal i den franska cupen.

Rumillys säsong har förstörts av coronaviruset. Den franska fyran har i praktiken stått stilla sedan slutet av oktober och cupen har blivit landsbygdsortens fönster mot fotbollen.

Sent i går kväll chockvann Rumilly hemma mot Toulouse med 2–0. Naatan Skyttä spelade sista halvtimmen (Ilves-löftets första minuter i fransk fotboll), men hans Toulouse får ägna våren åt att säkra avancemanget till Ligue 1.

Får jag gissa?

Ni missade det här romantiska vykortet från sydöstra Frankrike.

Det hände ju annat.

Den europeiska fotbollens grund har gungat i dagarna två. De svulstiga vargarna från USA, arabländerna och resten av världens alla skurkstater har försökt ta vår fotboll som gisslan.

Låsa in den, paketera den med glansigt papper och skicka ut den som franchisefotboll med amerikanska proffsligor som modell. Säkra inkomster, stora summor, större avkastning för de rikaste.

Fotbollsfamiljen spydde, torkade sig om munnen och kom ut med högafflar och en enad kraft för att släcka branden. Beundransvärt på alla sätt. Hotet avvärjt? Knappast.

Det här var nästa steg i tangentens riktning

Superligan sjösattes i det hermetiskt slutna formatet sent i söndags. Sedan dess har jag ägnat två lediga dagar åt att maniskt följa Twitterflödet, lyssna på Gary Neville och Jamie Carragher, läsa analyser och dödsdomar för vår fotboll.

– Om inget händer dör fotbollen. Det måste ske förändringar, vi vill rädda fotbollen, kontrade Real Madrids ordförande Florentino Perez i en spansk talkshow.

Florentino Perez i Madrid, Andrea Agnelli i Juventus och styret i Manchester United med Ed Woodward och Glazerfamiljen uppges vara huvudarkitekterna i den här superligasoppan.

Tydligen drogs gränsen precis just här. När fotbollssporten var på väg att ta nästa steg i tangentens riktning.

Vad trodde de? Att en sport som är en kulturell kontaktpunkt, ett nationellt arv och en konstant i livet skulle vara tyst?

Att en sport som placerat VM i Qatar, klamrat sig fast vid ett EM över hela Europa mitt under en pandemi och handlar spelare för pengar som knappt finns skulle svälja det här också?

Tydligen drogs gränsen precis just här. När fotbollssporten var på väg att ta nästa steg i tangentens riktning.

Värre i Sydeuropa

Då superligan har störtats och dammet har lagt sig är det dags att sortera brickorna som har fallit och räkna pengarna.

Enligt den spanska tidningen Mundo Deportivo erbjöd Uefa de sex engelska storklubbarna pengar på ett bräde för att lämna superligan omedelbart. I samma veva kan Arsenal, Chelsea, Liverpool, Manchester City, Manchester United och Tottenham också skriva in de enorma tv-pengarna från Premier League.

Egentligen framstod det från allra första början som direkt märkligt att ”Big Six” hakade på den megalomaniska, svagt genomtänkta planen. Premier League är världens rikaste liga och klubbarna har pengar så det räcker och blir över.

I Sydeuropa är det värre. Real Madrid kunde inte göra en enda rejäl värvning i somras, FC Barcelona har skulder runt miljarden, skuldtyngda Juventus kan tvingas sälja spelare i sommar och Kinaägda Inter var i ekonomisk kris i vintras.

Synd om dem? Skulle inte tro det.

Att skylla på en pandemi och tomma läktare skrålar falskt när de här klubbarna betalar miljoners miljoner i spelarlöner varenda år.

Har exakt samma problem fortfarande

Det är verkligen ingen nyhet att fotbollen har rusat fram utan någon som helst kontakt med verkligheten i åratal. Obehaget har sprungit som en defensiv mittfältare över magen – men fotbollsfamiljen har ju bett om det också.

Fotbollen är så dränkt av sin egen pengakåthet att ett misslyckat kuppförsök inte rubbar grundproblemen

När Newcastle kopplades ihop med ett ägarbyte från hatade Mike Ashley till Saudiarabiens kronprins omfamnades nyheterna med positiva toner.

När superligan är kastad i skräpkorgen kan spekulationerna om vilken klubb som håvar in Erling Braut Haaland för fantasibelopp i sommar fortsätta.

När de högljudda supportersångerna vid Stamford Bridge har tystnat står fotbollen kvar med exakt samma problem som den hade förra veckan. Tolv klubbar prövade isen och den höll inte, men lita på att det skickas ut nya testballonger om vi går tillbaka till ”normalläge” och tittar på.

Fotbollen är så dränkt av sin egen pengakåthet att ett misslyckat kuppförsök inte rubbar grundproblemen – fantasilöner, dyra biljetter, ägare som bara ser klubbar som investeringar eller geopolitiska spelbrickor och spelaragenter som vill tjäna storkovan.

Då PSG, Fifa och Uefa – och i går kväll även Roman Abramovitj och shejk Mansour – framställs som de godare vet man att vägen tillbaka till den fotboll som idealister drömmer om är lång.

För lång?

Rumilly från franska fyran är klart för cupsemifinal. Just den här veckan skänker det extra mycket glädje.