Gemenskapen bland motoristerna är viktig på Kimitoön – "Det är bara något speciellt med sådant som för ljud och rullar"
En del gillar bilar, andra mopeder eller motorcyklar. Eller varför inte allt som rullar och har ljud.
Det här är den gemensamma nämnaren för Mona Söderblom, hennes man Stefan Gustafsson och Johan Lindberg med sina mopeder och bilar och motorcyklar.
- Jag lekte aldrig med dockor och förstod aldrig vad man skulle med dem till. En gång fick jag en, men det enda jag gjorde med den var att jag bet sönder hälarna på den. Jag tyckte bara om att leka med mekaniska saker, berättar Mona Söderblom.
Då hon var femton år fick hon en moped, en Tunturi City Automat, och med den ingick hon i något som kallades Enkelikuoro, änglakören.
- Det var jag och två andra som inte hade trimmade mopeder och alltid kom lite på efterkälke efter det övriga mopedgänget och då började vi kallas Enkelikuoro. Då jag fyllde 55 år fick jag en exakt likadan i present av min man och då kom hela ungdomen rasslande tillbaka.
Redan bara doften är en sak och sedan förstås ljudet av en V8. Vad kan vara bättre än det?
Stefan Gustafssons ögonsten är en blänkande svart Chevrolet Impala från 1965.
- Det som fascinerar är svårt att beskriva, men redan bara doften är en sak och sedan förstås ljudet av en V8. Vad kan vara bättre än det?
Till vardags kör vi med mycket miljövänligare bilar
Men miljöaktivisterna inte är lika förtjusta i gamla bränsleslukande vrålåk, det är Mona Söderblom mycket medveten om.
- Vi kör bara några dagar per år med den här bilen och annars försöker vi kompensera med andra knep som sparar miljön. Till vardags kör vi med mycket miljövänligare bilar.
Mona Söderblom säger att hon nog kan en hel del om att meka med bilar men då det gäller skruvandet är det nog hennes man som sköter det mesta. Hennes uppgift blir mest att gnugga och putsa med dammtrasan.
Gemenskapen är viktig bland motorentusiasterna
Johan Lindberg hörde som tonåring också till mopedgänget i Kimito. I sina gömmor har han några så kallade Pappa Tunturi-mopeder, plus ett par Harley Davidson-motorcyklar.
- Som så många andra skaffade också jag mig motorcykel då jag närmade mig femtio. Det är bara något speciellt med sådant som för ljud och rullar. Det där med att skruva är egentligen ingenting för mig, men jag har kompisar som hjälper. Gäller det bara att sätta in lite bling bling, så kan jag nog fixa det själv.
På frågan om det här är en dyr hobby svarar han att alla hobbyer kostar och att det säkert finns sämre saker att lägga ut pengar på än på motorcyklar.
Johan Lindberg säger att han egentligen kör ganska lite motorcykel per år, men att han brukar delta i olika utflykter som den lokala klubben ordnar. Gemenskapen bland motoristerna är viktig - märket på motorcykeln spelar däremot ingen roll.
- Då man träffar främmande motorcyklister börjar man ofta prata med dem om det gemensamma intresset. På ett sätt är det som om de skulle bli en andra familj.
Gemenskapen är viktig, det håller Mona Söderblom också med om.
- Det är roligt att åka ut och cruisa med likasinnade. Att sedan ha tidstypisk rekvisita därtill är också roligt.
Det skulle vara fint att se vad allt som finns i folks gömmor
På Kimitoön verkar intresset för olika slags fordon vara stort även om många verkar hålla sina dyrgripar inlåsta i garagen.
- Det skulle vara fint att se vad allt som finns i folks gömmor. Inte behöver det vara något speciellt fint man har att åka med för att komma med på olika träffar. Det är väl för att visa upp dem man skaffar sig speciella fordon. Träffarna är ju till både för att beundra och att beundras.
' /%3E%3C/svg%3E)
