Ilja Repin är en mästare med många skepnader – nu ställs hans verk ut på Ateneum

Äntligen öppnar museerna, och äntligen öppnar Ateneums utställning med den ryska 1800-talskonstens stora namn Ilja Repin. Pontus Kyander har sett utställningen och ger en bakgrund till konstnärens verk.

Pråmdragare vid Volga (1870-1873) visar elva burlaker (egendomslösa lantarbetare) som i sommarhettan längs floden Volgas strand arbetar med att flytta en pråm uppströms. Kontrasten mellan den ljusa himlen, det spegelblanka flodvattnet och den kompakta massan av män i mestadels mörka, tunga paltor lyfter fram det omänskliga slitet.

Det är männen som framställs i detalj, utan att någon enskild person markeras särskilt. Precis som i vissa fotografier väljer konstnären att låta skärpan och detaljerna avta utanför gruppen. Detta är ett måleri av folkets vedermödor, av de fattigastes hårda slit.

På ytan är det ett realistiskt måleri, även om kännare påpekar att pråmdragning kräver långt fler deltagare. Det har mindre intresse i sammanhanget, för lika mycket som det är ett socialt motiv är det ett heroiskt kollektivporträtt.

Ett av de stora namnen

Redan under sin livstid sågs Ilja Repin (1844-1930) som ett av de stora namnen i rysk konst. Född egentligen i det nuvarande Ukraina kom han från den ryska kulturens marginaler såväl socialt och ekonomiskt som geografiskt.

Familjen var på inget sätt fattig och familjemedlemmarna var inte heller före detta livegna som det ibland hävdas. Tvärtom var det en relativt välbärgad familj. Fadern var förutom underordnad militär också hästhandlare, medan modern kom från adelns marginaler.

Ser man på Repins konst som helhet är det slående hur nära han ligger den franska salongskonsten – men med ryska motiv och gestalter

En utbildning till kartritare ledde ingenstans, och den konstnärligt begåvade pojken gick istället i lära hos en ikonmålare.

På den vägen kom han som tjugoåring till Konstakademin i Sankt Petersburg där han utbildades till historiemålare – det vill säga den då populära konstgenre där man oftast i stora format målade heroiserande bilder ur mytologin, religionen och det förflutna.

Repins talang öppnade dörrar

Ganska snabbt fick han erkännande, talangen var omisskännlig. Pråmdragarna målades på uppdrag av konstakademins vicepresident, storfursten Vladimir Alexandrovitj. Repin hade självsäkerhet, charm och talang tillräckligt nog för att öppna dörrarna också till de mäktigaste.

Med ett stipendium på fickan fick Repin chansen att resa ett par år på kontinenten. Han besökte Italien och fick möjlighet att delta på den ännu livaktiga årliga Parissalongen.

Ser man på Repins konst som helhet är det slående hur nära han ligger den franska salongskonsten – men med ryska motiv och gestalter.

Ett Ryssland i långsam förändring

Repin levde i en tid där en ny form av nationalism tog form, en där de intellektuella i stigande grad intresserade sig för folket, ett folk som uppfattades som ursprungligt och ofördärvat, men förtryckt.

Ryssland var i alltför långsam förändring: livegenskapen hade avskaffats först 1861, begränsade parlamentariska reformer hade genomförts och ekonomin reformerades så sakteliga.

Många nya förmögenheter skapades, men ingenting av detta innebar att fattigdomen avskaffades eller att de stora sociala skillnaderna försvann.

Den ryska staten var genompyrd av rigida sociala skillnader, och inom den växande medelklassen deltog många intellektuella i en politisk jäsning som resulterade i upprepade revolter och åtföljande statliga repressalier.

Ilja Repin lyckades balansera ett engagemang mot sociala orättvisor med en förmåga att ta hem prestigefulla uppdrag.

Hans enorma produktivitet omfattar inte minst porträtt av närmast alla av någon som helst betydelse i dåtidens Ryssland: naturligtvis vännerna i Moskvas konst- och musikliv som kompositörerna Nikolaj Rimskij-Korsakov, Aleksandr Borodin och Modest Mussorgskij, men också societeten och författarna, bland dem den store Lev Tolstoj som han upprepade gånger porträtterade.

Även kejsarfamiljen fanns bland uppdragsgivarna. Repins porträtt av kejsaren Nikolaj II i enkel soldatuniform (1896) stående i en av Vinterpalatsets stora salar är ett av de mest reproducerade porträtten av den senare avrättade monarken.

I kontrast till dessa prestigeporträtt står mer utmanande bilder av arresterade agitatorer och återvändande politiska fångar. I Den oväntade återkomsten (1883-1888) skildras hur en fängslad aktivist återkommer till hemmet, och de blandade känslor detta väcker.

Motivet finns i två versioner. Den ena med en kvinnlig huvudperson, vilket speglade en verklighet där kvinnorna var en stark del av den politiska motståndsrörelsen, men som sågs som alltför provocerande. Den mer kända versionen visar en manlig återvändare.

Vägen till Finland

Repins politiska bilder speglar en stark ambivalens; liksom i verkliga livet tog han till sist inte ställning för någon av ytterpolerna. Han hörde till en liberal mitt i det intellektuella Ryssland, en ståndpunkt som rent av dominerade i kulturkretsarna, men som snart spolades bort i revolutionens tsunami.

Repin blev med tiden en finsk angelägenhet i den meningen att han bosatte sig i Terijoki, några timmars resa från Sankt Petersburg, på den tiden sedd som Finska Vikens Riviera.

Här levde han med sin andra maka Natalja Nordmann i ett stort trähus med ateljé, där man varje vecka tog emot den omgivande kulturella societeten på vegetariska mottagningar.

Repin var en utpräglad eklektiker, i hans enorma produktion finns spår av väldigt mycket annan konst som han skickligt omsmälte efter egna behov. Han var en mästare med många skepnader

1918 hamnade Terijoki på den finska sidan av gränsen, och Repin valde att stanna kvar. På goda grunder misstrodde han bolsjevikerna (deras revolution skulle som bekant även tända en katastrofal vådeld i Finland), och trots upprepade uppmaningar att flytta ”hem” hittade han ursäkter att avböja dessa officiella garantier om lön och bostad i Sovjetunionen.

Istället blev Repin i stigande grad en del av finskt konstliv och ställde upprepade gånger ut i Helsingfors under 1920-talet.

1920 fick Finska konstsällskapet motta en generös gåva som är basen i konstmuseet Ateneums rätt stora samling av hans verk, och Repin finns dessutom företrädd i åtskilliga finska offentliga och privata samlingar.

I stigande grad misstrodde Repin det ”moderna” måleriet – vilket inbegrep även symbolismen på 1800-talet. Inte desto mindre ser man influenser både från historiska målare som Rembrandt och Courbet som från van Gogh och kanske även symbolismen och japonismen kring sekelskiftet 1900.

Repin var en utpräglad eklektiker, i hans enorma produktion finns spår av väldigt mycket annan konst som han skickligt omsmälte efter egna behov.

Han var en mästare med många skepnader.