Norrena & Frantz: "Bilderna av hur trevligt alla andra har det trycker ner oss ensamma ännu mera"

Det var många som tog tillfället i akt att skriva till Relationspodden då vi undrade hur du hanterar ensamhet.

Speciellt nu under pandemin har flera upplevt ensamheten som mera påträngande än någonsin.

Andra skriver att ensamhet inte är något nytt för dem, att de alltid känt sig utanför och inte tror situationen någonsin kommer att förändras.

En handfull av breven kom från personer som blivit mobbade som yngre, och därför har väldigt svårt för att lita på nya människor. Då kan ensamhet kännas som ett tryggare val.

I podden tar vi kontakt med Celinda Byskata, som är erfarenhetsexpert och föreläser om mobbning. Hör hennes råd till alla som pga mobbningserfarenheter känner sig extra skygga.

"Det känns som att alla har någon utom jag"

35:05

Ett varmt tack till alla er som skrev till oss! Alla brev fick inte plats i podden och här på svenska.yle,fi, men vi läste vartenda ord och hoppas de andras berättelser kan ge lite tröst!

Saknar en kvinna att gå på bio och restaurang med

Jobbigast är aktiviteter som jag aldrig skulle ha gått till ensam förr, som att gå på bio eller restaurang. Blir därför oftast att jag bara sitter hemma de barnfria helgerna.

Att träffa någon att bara umgås med vid sådana tillfällen vore perfekt, men jag har uppfattningen att de flesta kvinnor söker förhållanden, inte någon som bara vill träffas ibland.

Jag är ju inte direkt någon som får napp genom utseendet.

Richard 44

Under pandemin har ensamheten blivit svår att hantera

Jag har alltid trivts med att bo ensam, har skapat innehåll i livet på jobbet, på Arbis-kurser och genom att resa.

Men nu när jag jobbat hemifrån i över ett år och kurser och resor är förbjudna så lider jag otroligt mycket. Jag har noll sociala kontakter i vardagen.

Jag har några få nära vänner på samma ort men de är mest fokuserade på familjebildning, så deras sociala behov är redan uppfyllt.

Det känns ofta som att jag är en börda när jag tar kontakt och vill ses.

Kvinna, 28

Efter mina föräldrars begravning behandlades jag som luft

Har aldrig varit så bortglömd och ensam som efter att ha mist mina föräldrar.

Det dög nog bra att komma och äta på begravning men sedan behandlades jag, den anhöriga, som luft!

Förväntas det faktiskt att det är den sörjande som ska ta alla initiativ till umgänge?

Dessutom vet jag att några av dem haft flertalet bjudningar, men av någon orsak så har jag aldrig blivit bjuden.

Är arg och besviken. Förstår inte hur folk täcks.

Kvinna 47 år

Ensam och nöjd

Det stör inte mig att vara ensam. Jag har husdjur och en hobby som jag samlar material till och småfixar på.

Det enda som stör mig att jag inte har en endaste bekant som skulle vara villig att ställa upp på husrenoveringstalko, jag orkar inte längre fixa ensam.

"Snorungsgrabb", nästan 50

Viktigt att inte tycka synd om sig själv

Egentligen har jag ända sedan ungdomen känt mig utanför.

Jag var aldrig uppvaktad, och själv är jag inte den som tar initiativ. Visst har jag hoppats på en egen familj, men så blev det inte.

Jag tror det är viktigt att inte hänge sig åt självömkan. Var och en är skyldig att ta hand om sig själv, och försöka göra det bästa av tillvaron.

Också ett ensamt liv har sitt värde.

Ensam men ändå tillfreds, 60+

Jag tyckte ju om att ha folk omkring mig, hur blev det så här?

Jag är snart en 60-årig kvinna som fick flytta ut från sambon väldigt abrupt. Tydligen hade han träffat någon annan på jobbet.

Mina vänner har sina män, och dem vill man inte störa på helgerna då man är som ensammast.

Ordnas det bjudningar skall det vara gärna vara jämnt antal. Har man ingen respektive får man stanna hemma.

Jag är en person som tycker om att ha folk omkring mig, men alla försvann liksom!

Jag är överflödig och det känns ledsamt.

Snart 60 år

Söndagar är värst

Jag flyttade till Österbotten för några år sedan för att studera men hade svårt att få vänner.

Jag har försökt genom studieevenemang, appar och kurser, men allt har bara lett till kortvariga vänskaper.

Har i perioder känt mig väldigt uppgiven och deprimerad över min situation och undrat hur jag ska fortsätta orka leva så här.

Söndagar är värsta dagen då jag varken har skola eller jobb och verkligen påminns om min ensamhet.

Kvinna, 26

Det värsta är alla bilder som folk laddar upp när de har det trevligt

Jag 27 år och lever och bor ensam. Har inga vänner och jobbar mycket så jag har inte tid att dejta heller.

Pricken över i-et är att jag stammar och har blivit mycket mobbad för det, så vågar inte prata med främlingar.

På dejtingapparna är det dött. Om det nu råkar bli en matchning av misstag kan man vara ganska säker på att hon ghostar eller hittar någon bättre efter en tid.

Jag brukar fira nyår och andra högtider ensam. Då är det värst när folk laddar upp bilder och visar trevligt de har det tillsammans. Det trycker ner oss ensamma ännu mera.

Ensam och onödig 27

Jag hittade en vän till sist

Jag vet hur det känns. Jag hade inga egentliga vänner som yngre, bara sådana som tog kontakt då det passade dem (då de behövde skjuts eller inte hade någon annan att vara med).

Jag mådde dåligt och önskade ofta att jag bara skulle försvinna.

Till sist hittade jag en kompis som jag vågade lita på, och han introducerade i sin tur mig för nya bekantskaper och en av dem råkade vara mitt livs kärlek.

Vi är tillsammans i dag och jag känner inte mig så ensam längre.

Är fortfarande försiktig när det gäller att öppna mig för halvt okända människor på jobbet, men jag antar att det bara är att öppna munnen och prata innan man hinner tveka.

Att ta chanser är att visa tillit för någon, och det är vad relationer kan byggas på.

Rut 34

Ensamheten får inte bli min identitet

Även om jag har vänner som jag träffar ibland skulle jag klassa mig som en ensam person.

Visst drömmer jag ibland om en livspartner eller vänner att skratta med runt ett middagsbord.

Men jag har även kunnat sluta fred med tanken att det kanske aldrig blir så utan att för det ha kastat in handduken.

Det som jag jobbat på är att inte göra ensamheten till min identitet. Jag är ju så väldigt mycket annat också.

För den som är ensam och skulle vilja försöka få kontakt med andra är ett tips att gå med i någon föreningsverksamhet eller kör, vara volontär eller bli flyktingvän.

Och visst kan man gå ut och äta ensam eller på en uteservering.

Kanske ligger väldigt mycket utanför den egna bekvämlighetszonen, men det är ju där livet börjar som någon klok sa.

Alone but not lonely, 39