Litauen är en livlina för den belarusiska oppositionen – Svetlana Tichanovskaja vädjar till Finland: Ta initiativet till att lösa krisen

Litauen hjälper grannlandet Belarus genom att erbjuda en fristad åt belarusier som behöver skydd från regimen. Men Finland kan ha nyckeln till att få ett slut på krisen, säger oppositionsledaren Svetlana Tichanovskaja.

Den belarusiska oppositionsledaren Svetlana Tichanovskaja gick i landsflykt i Vilnius i Litauen bara en dag efter presidentvalet i augusti.

Vilnius har i flera år tagit emot otaliga personer på flykt från den blodiga regimen i Minsk, men under det senaste året har de blivit fler. Litauen har förenklat och försnabbat visumprocesserna för belarusier.

Det är med det litauiska administrativa och moraliska stödet i ryggen, "de säger ingenting om hurdan politik vi ska föra", som Tichanovskaja nu vädjar till Finland.

– Finland är ett mäktigt land. Många länder underskattar sin egen makt och det inflytande det har. Finland är ett neutralt land med en unik möjlighet att hjälpa oss nå en lösning, säger hon.

Det har blivit Tichanovskajas uppgift som oppositionsledare att få omvärlden att bry sig – att känna ett ansvar över Belarus framtid. Hon spänner sin karakteristiska fajterblick i mig.

– Finland kan ta initiativet och ansvaret för rundabordsförhandlingar mellan regimen, Ryssland och civilsamhället i Belarus. Finland har en hög trovärdighet i alla läger.

Medan ni funderar och tar er tid fortsätter folk i fängelserna att lida

― Svetlana Tichanovskaja

Hon anser att ett sådant här toppmöte skulle vara ett viktigt steg för att lösa krisen, kanske en förutsättning för en fredlig lösning.

Det är inte förstå gången Svetlana Tichanovskaja lyfter fram Finlands unika möjlighet att hjälpa till. Hon gjorde det också när hon besökte Helsingfors i början av mars.

Men då var det ett ”kunde”, Finland kunde göra det. Nu är det en verklig vädjan: Ta initiativet Finland!

– Medan ni funderar och tar er tid fortsätter folk i fängelserna att lida. Tänk er själva hur det skulle vara att vara bara en dag i fängelse. I dag är våra bästa personer i fängelse.

Enligt människorättsorganisationen Viasna finns det 371 politiska fångar i Belarus den 9 maj 2021.

– Någon som har inflytande måste vara tillräckligt modig för att sätta igång den här viktiga processen mot demokrati, säger Tichanovskaja.

Exilstudenter: I Litauen ser vi hur en demokrati fungerar

Exakt hur många belarusier som under det gångna året har flytt Belarus för att komma till grannlandet Litauen är omöjligt att veta.

Jag hade aldrig brytt mig om politik förut, men det var så uppenbart att regimen stal presidentvalet

― Jevgenij

European Humanities University EHU, ett ursprungligen belarusiskt universitet som gick i exil till Vilnius 2005 uppger till Svenska Yle att det har tagit emot 78 studenter och 13 forskare som är i landsflykt.

Andra universitet har också tagit emot fler belarusiska studenter än vanligt. Många aktivister har fått uppehållstillstånd, men myndigheternas statistik är bristfällig.

Hur som helst talar litauiska medier om att hundratals belarusier befinner sig i någon form av exil i Litauen. Tusentals uppskattas ha rest över gränserna öppet eller hemligt under året.

Litauen har tagit ett tydligt formulerat beslut att hjälpa till genom att förenkla visumprocesserna och låta universiteten erbjuda i princip obegränsat många studieplatser.

– Jag flydde från Belarus till Litauen efter att ha hållits i fängelse i 38 dagar. De hotade med att ställa mig inför rätta igen. Så jag lämnade landet, säger Dmitrij Mazura.

Det är ett vanligt sätt som regimen använder, de ger ett ultimatum – försvinn eller så ser vi till att du försvinner för en lång tid.

Mazura greps i september för att han hade deltagit i sitt universitets protestmöten mot regimen. En dag när han var på väg hem "kidnappade polisen honom brutalt".

I november släpptes han fri och på bara fem dagar ordnades flykten till Litauen.

– Det fanns personer här som tog emot mig och hjälpte mig att anpassa mig och ordna det praktiska de första månaderna. Jag kände också andra som hade kommit hit, så det gick lätt.

I dag känner han sig hemma i Vilnius, men när han följer med nyheterna från Belarus känner han att han vill vara där.

– Jag är fortfarande med i mitt hemuniversitets strejkkommitté, men den enda roll jag har är att vara med och organisera, säger Dmitrij. I Belarus både organiserade jag och deltog i protesterna.

Jevgenij: Jag vill inte gå i den armén

En annan ung man som nu studerar på EHU är Jevgenij. Det är det namn vi väljer åt honom i den här artikeln. Jevgenij kom till Vilnius på grund av "ett väldigt konkret problem", alltså värnplikten.

– Jag hade aldrig brytt mig om politik förut, men det var så uppenbart att regimen stal presidentvalet, så jag var ute på gatorna och protesterade. I armén skulle jag tvingas försvara regimen.

Jevgenij tror att han dessutom riskerar att placeras i förband som placeras ut på gatorna för att slå ner demonstrationerna eftersom han är stark och vältränad.

– Risken var för stor, så jag flydde. Först till ett annat land, men sen nyligen hit för att jag fick en studieplats.

Också Jevgenij följer noggrant med vad som händer i Belarus främst eftersom han är orolig för familjen, släkten och vännerna som är kvar.

Flera av hans nya vänner i Vilnius är aktiva inom oppositionen också här. Några är med i Tichanovskajas nätverk. Jevgenij vill aktivera sig på nytt, men han behöver först tid att göra sig hemmastadd.

– Jag känner mig säker i Vilnius för det här är Europeiska unionen. Här respekteras en människas rättigheter. Det här är inte Belarus och det här är inte Ryssland.

Jevgenij är mer pessimistisk över oppositionens möjligheter att vinna kampen än Mazura och Tichanovskaja är.

Risken var för stor, så jag flydde

― Jevgenij

– När jag ser Aleksander Lukasjenkos ansikte ser jag ett blodtörstigt djur. Jag är jätteorolig för dem som är hemma i Belarus för han är beredd att döda. Han har redan gjort det, men det kan bli värre.

Han är tacksam för att EU har engagerat sig på oppositionens sida, men han vill att sanktionerna skärps betydligt.

– Mina släktingar där hemma är beredda att offra sitt eget välmående för att Lukasjenko ska lida. Till och med om det går ut över folket borde regimen isoleras helt både ekonomiskt och politiskt.

Också Dmitrij Mazura förespråkar stränga och riktade sanktioner mot regimen, men ännu viktigare är att omvärlden är konkret och bestämd i sitt förhållande till den.

– När Aleksandr Lukasjenko säger att det inte finns politiska fångar i Belarus så räcker det inte med att ni fördömer i allmänna ordalag. Vi vet exakt hur många politiska fångar det finns och regimen måste förstå att också ni känner till läget i detalj.

När Aleksandr Lukasjenko säger att det inte finns politiska fångar i Belarus så räcker det inte med att ni fördömer i allmänna ordalag

― Dmitrij Mazura

Helén Nilsson: Norden drar sitt strå till stacken

Litauen, Polen och Ukraina har i många år försökt hjälpa det civila samhället i Belarus på fötter, ofta med EU-finansierade projekt. Men också de nordiska länderna har jobbat långsiktigt för Belarus utveckling.

– Sverige och Norge är stora bidragsgivare. Sverige har till exempel i många år betalat en betydande del av EHU:s budget och Nordiska ministerrådet ansvarar för den fond som förvaltar alla donationer till EHU.

Det säger Helen Nilsson, som är chef på Nordiska ministerrådets kontor i Vilnius.

– Sedan läget skärptes in Belarus i somras har alla nordiska länder utom Island höjt sitt bistånd med femtiotusen euro till EHU. Det här är en viktig del av Nordens svar på läget i Belarus, säger Nilsson.

Jag har redan lärt mig att inte vara rädd för polisen

― Dmitrij Mazura

Att tusentals belarusier har studerat i väst bidrar till landets möjligheter att klara av en övergång till demokrati om det någonsin blir verklighet.

– Det handlar självklart om att ge dem en möjlighet att utbilda sig, men samtidigt också om att lära dem hur ett demokratiskt samhälle fungerar och hur det styrs, säger Nilsson. Vilket ansvar man har som medborgare – det finns så många delar av pusslet.

Dmitrij Mazura anser att strategin verkar fungera.

– Jag har redan lärt mig att inte vara rädd för polisen. Dessutom känns det som om myndigheterna i Litauen vill hjälpa mig, de gör vad de kan för att underlätta byråkratin när jag har frågor.

Eller som Jevgenij redan sa om livet i Vilnius:

– Det här är Europeiska unionen. Det här är inte Belarus och det här är inte Ryssland.

Tichanovskaja: Vi vet vad demokrati är

– Vårt folk är tacksamt för all hjälp vi har fått. Många länder har hjälpt på olika sätt. I exil har vi fått hjälp med allt från dagisplatser till jobb, visum, asyl och annat, säger Svetlana Tichanovskaja.

Tichanovskaja fick redan som barn uppleva väldigt handfast hjälp från Västeuropas demokratier.

När kärnkraftverket i Tjernobyl exploderade 1986 hörde hon till de så kallade tjernobylbarnen som evakuerades från den värst drabbade zonen.

Hon inkvarterades hos en familj i Tipperary, Irland. Där lärde hon sig både engelska och att skillnaderna mellan Irland och Belarus var stora.

– Vi som är i exil vet vad demokrati betyder och vi vet att det är den vägen vi måste gå, säger Svetlana Tichanovskaja.