Den ryska landsbygden tror inte på Putins löfte om gratis gas

Ryssland är en av världens största producenter av naturgas, en gas som landet exporterar med stor framgång. Men ute på den ryska landsbygden får många familjer fortfarande vänta – i regionen Pskov i västra Ryssland har inte ens hälften av hushållen tillgång till gas.

Torosjino är en by med 800 invånare strax utanför staden Pskov i västra Ryssland. En asfalterad väg slingrar sig genom det sömniga samhället där allt går i grått: de enkla trähusen, de sovjetiska tegelhusen och det förfallna kulturhuset. Det enda som sticker ut är butiken med sin grälla gula fasad.

Hit till Torosjino har staten inte dragit nåt gasrör utan folk eldar med ved. Men när president Putin talade till federationen i april lovade han att alla hushåll i Ryssland ska få tillgång till gas gratis senast år 2030.

– Jag bor här i byn sen 1976 och allt blir bara sämre och sämre, skrattar pensionären Nina Michajlova ironiskt som svar på presidentens löfte.

– Alla här i byn försöker bara överleva så gott det går, fortsätter hon. Det är bara på teven som folk verkar leva ett gott liv, och där verkar det finnas gas överallt, men inte här.

Gamla löften

Bänken utanför butiken är Nina Michajlovas egen lilla affär. Här sitter hon halva året och säljer grönsaker från den egna trädgården. Säsongen närmar sig och idag är hon här för att städa upp.

I regionen Pskov har bara 44 procent av hushållen tillgång till gas. I hela landet är andelen större, i medeltal 70 procent.

President Putin lovade redan år 2005 att hela landet ska ”gasifieras” snabbt, men efter en bra start har takten minskat rejält, mycket på grund av den ryska byråkratin och korruptionen.

Istället satsar Putins Ryssland på att exportera gasen till världsmarknaden. Nina Michajlova bor i det sovjetiska tegelstenshuset runt hörnet där ett stort vedlass ligger utanför ytterdörren.

– Hela huset eldas med ved, berättar hon. Och så har jag en gasbehållare på 40 liter i köket. Men den kostar oerhört mycket, och blir bara dyrare. Vårt land blir bara rikare och rikare, men här syns det inte åtminstone.

– Klart att jag vill ha gas hit till byn, för jag vill leva ett liv som vanligt folk, fortsätter hon. Men man måste ju betala för det där gasröret på förhand och det är riskabelt. För det finns ingen ordning och reda i det här landet.

Nina Michajlova vill absolut inte ställa upp på en bild ”eftersom vi alla står under ständig kontroll i dessa tider”.

Inte alls gratis

Byns enda sevärdhet är det sovjetiska kulturhuset byggt i stalinempire. Byggnaden har kommit på dekis och är nu tillbommad i väntan på bättre tider.

Invid huset finns också en vattenpump därifrån invånarna hämtar dricksvatten i ämbar. Byns gamla vattentorn har rostiga rör och den pumpen går ständigt sönder. Plötsligt kommer byns postiljon farande på en rödvit cykel och stannar vid ett av trähusen för att dela ut post.

– Hur skulle jag ha råd med att dra in det där gasröret i mitt hus, frågar sig postiljonen Nadezjda. Det kostar massor, och sen all utrustning som krävs. Nej du, jag får 11 000 rubel (120 euro) i lön och det där systemet kostar minst 150 000 rubel. Det går bara inte ihop. Och alla andra här i byn har heller inte råd.

President Putins löfte om gratis gas är en sanning med modifikation.

Konsumenten måste betala för den längd gasrör som dras på den egna tomten. Och den summan är astronomisk för de flesta ute på den ryska landsbygden.

Nadezjda har ett eget hus i byn och också hon eldar med ved.

– Det är klart jag i princip vill ha gas, för jag så innerligt trött på att slita med veden, säger hon. Men det är ju för dyrt. Annars också blir allt bara dyrare. Det enda stabila är min lön. Den har inte höjts de senaste sex åren.

Byns aktivist

Vid butiken står Zoja Baluk och spänner fast en låda med kattmat på cykelns pakethållare. Baluk är i 60-årsåldern och den som mest aktivt driver gasfrågan i byn.

– Jag ringer till Putin varje år och kräver gas hit till byn, säger hon bestämt. Putin är förstås en fantastisk president, men det är de här lokala byråkraterna som förstör allt.

Bulak har skrivit otaliga brev till beslutsfattarna de senaste åren. Hon har också arrangerat flera möten i byn för att diskutera gasfrågan. Allt förgäves.

– De lokala byråkraterna lurade folk och sa att det kommer att kosta så mycket och då började folk tveka, berättar hon. Men det stämmer inte. Ifall alla här i byn är med på noterna så blir det betydligt billigare.

– Men de där tjänstemännen vill inte göra nåt annat än rulla tummarna, och därför sprider de lögner omkring sig, fortsätter hon. Gasen handlar om byns framtid. Blir det ingen gas, ja då dör också byn.

Det statliga gasbolaget Gazprom lovade nyligen förmedla gas till blygsamma 28 samhällen i regionen Pskov de närmaste fem åren.

Torosjino finns inte med på den listan.

Baluk cyklar iväg, men stannar snabbt och vänder sig om.

– De har övergett folket här i byn, säger hon. Vi exporterar ju en massa gas. Men vi då? Har folket inte gjort sig förtjänta av den kanske!? Men folk är så passiva, och det är synd.

– Ärligt talat kan jag inte förstå att vi fortfarande lever så här fattigt, säger hon och trampar iväg.