Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Intima fotografier

Från 2007

Av Marit Lindqvist
I våras kunde man se fotografier av den uppmärksammade amerikanska fotografen Sally Mann på Kulturhuset i Stockholm, en utställning som slog publikrekord för en enskild fotografs utställning. I höst är Sally Mann aktuell på Konstmuseet Tennispalatset i Helsingfors med samma utställning i något utvidgad form.

- Jag vill koncentrera mig på det lokala, det som är nära, jag vill undersöka livet i min näromgivning och göra konst av de mest vardagliga saker, säger Sally Mann i BBC-dokumentärfilmen What remains som visas i ett rum på museet.

På väggarna hänger ett dussin av de bilder som väckte debatt i konservativa religiösa kretsar i USA för 15-20 år sedan - intima bilder av de tre egna barnen i poser som av en del uppfattades som barnpornografiska och skamlöst utlämnande.

Sally Mann försvarade sig med att säga att det provokativa i bilderna baserade sig på de frågor, fantasier och faror som de födde i betraktaren. Fotografierna i serien Immediate Family (Den omedelbara familjen) är fångade i lekens ögonblick av lust och av fara, i ledans lakoniska ögonblick.

Visst ligger det ett sensuellt ljus över många bilder - men det är kanske inte på grund av nakenheten så mycket som på grund av det fängslande ljuset, barnens uppfodrande blick och ofta sturska och småfräcka framtoning. Den vuxna betraktaren känner igen barnet i sig själv, minnen och fantasier stiger till ytan. Det förlorade paradiset, javisst.

När barnen kom upp i de tidiga tonåren och förlorade förmågan att posera på ett oskuldsfullt och naturligt sätt valde Mann att rikta kameraögat mot naturen i stället: den natur hon känner bäst och mest för, det vill säga naturen i sydstaterna - en natur som bär på många sårigheter sedan slaveriets och inbördeskrigets dagar.

När Mann började fotografera sydstatslandskapet började hon använda sig av en 150 år gammal fototeknik, nämligen våt kollodiumteknik där man täcker glasskivan med ljuskänslig emulsion av bland annat kollodium - det vill säga bomullskrut upplöst i alkohol.

Tekniken är svårt att bemästra och kräver snabbt och skickligt agerande med bland annat framkallning på ort och ställe i ett flyttbart mörkrum, men resultatet är fascinerande - drömskt och dramatiskt.

Ämnet kollodium använde man sig av under inbördeskriget för att läka soldaternas sår - något som Mann tolkat metaforsikt i sitt arbete där hon strävar efter att se försoning i ett landskap som skövlats och sårats i decennier.

Det bristfälliga och felaktiga är något om Sally Mann eftersträvar i sina bilder - det måste finnas en brytning, en skavank för att göra en bild intressant.

Med hjälp av söndriga och skadade linser åstadkommer hon en medveten skamfilad skevhet i fotografierna och för att understryka det drömska och det spöklika i bilderna har hon framkallat fotografierna med en egen kemikalisk mixtur där det bland annat ingår te och asfalt.

I de sista fotografierna på utställningen återvänder Sally Mann till människokroppen. Den här gången är det den döda kroppen hon avbildar.

Mann fick tillstånd att fotografera kroppar i olika upplösningstillstånd på en rättsmedicinsk avdelning vid universitetet i Tennessee dit människor donerat sina kroppar i vetenskapligt syfte. Och med pietet och ömhet lyckas hon avdramatisera döden, se den förmultnande människokroppen som ett konstverk.

I serien What remains (Det som återstår)
finns också ett antal porträtt på de numera vuxna barnen tagna med lång exponeringstid - bilder som Mann tagit för att avsluta serien med tacksamhet över livet och hon citerar Ezra Pound som sagt att "Vad du älskar djupt består, resten är slagg - Vad du älskar djupt skall ej rövas från dig".

Utställningen med fotografier av Sally Mann visas på Konstmuseet Tennispalatset i Helsingfors till och med den 6 januari och den 13 november besöker Mann museet för att berätta om sin konst.
(Av Maria von Kraemer)