Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

Kolumn: Breivik-rättegången angår alla

Från 2012

Jag har förstått att många radiolyssnare och tv-tittare i Finland är väldigt trötta på den s.k. 22 juli-rättssaken i Oslo. Det är många i Norge också, och Dagbladet har tydligen haft en viss succé med sin anti-Breivik knapp, som gör att man får se tidningen på webben utan nyheter från bombdådet eller rättegången, skriver Yles korrespondent Bengt Östling.

Men det kan inte vara så att rättegången är viktig enbart för dem som drabbades - eller enbart för socialdemokraterna. Och det är inte enbart en norsk angelägenhet, utan en europeisk.

Obehaglig död

Det kan kännas obehagligt att följa rapporteringen från Oslo. Det är obehagligt att rapportera inifrån rättssalen också. Lyssnaren har som vanligt möjlighet och rätt att slå dövörat till. Och de som i stället är riktigt intresserade har rikligt med möjligheter att följa rättegången på webben - allt utom Breiviks ljud och några videofilmer förmedlades förra veckan av norska medier.

I dag har NRK sänt två av vittnesmålen i tv och över webben, med en bombexpert och polisens insatsledare. Tisdagen har gått åt till det som hände i Regeringskvarteret. Men många delar sänds inte i tv, till exempel inte obducenternas och kriminalteknikernas berättelser. De återges i redigerad skriven form av både svenska och norska medier. Obduktionsrapporterna hör säkert till det värsta tekniska bevismaterialet, men de anhörigas vittnesmål om djup sorg är minst lika berörande.

"Inga finländare döda eller skadade"

I Finland är vi tydligen alltså mindre intresserade, kanske för att det inte finns så många finländska kopplingar. Ingen finländare dog eller skadades i attentatet, det brukar vara ett nyhetskriterium, cyniskt javisst.

I början gjordes en del jämförelser med de finländska skolskjutningarna, och det faktum att riksdagsman Jussi Halla-aho kan ha fungerat som en av inspiratörerna för Breivik och varit mottagare av det så kallade manifest som Breivik sände ut på e-post några timmar innan han satte i gång mördandet.

Det finns en koppling till. Breivik kämpar ju mot invandringen och förlusten av den "ursprungliga" kulturen och identiteten. En av de första dagarna i rätten nämnde Breivik som en av sina "kolleger" den finlandsfödda seriemördare som väntar på rättegång i Malmö, som har beskjutit invandrare.

Söka sanningen - bekämpa orsaken

Varför är dethär alltså ändå viktigt? Ja, som i allt sanningssökande, det gäller att hitta och straffa en skyldig, förhindra att det kan hända igen och att bemöta argumenten och motiven.

Många av de överlevande och anhöriga deltar i rättegången dag efter dag. Till exempel för att försöka förstå eller få svar på olika frågor.

På tisdagen fick 23-åriga Adrian Pracon ett svar. Knappast det svar han hade väntat sig eller önskat. Han beskriver allt som hände på Utöya den 22 juli i sin bok "Hjertet mot steinen" som är en överlevandes berättelse från Utöya.

Det har kommit flera böcker om händelserna den 22 juli - också fotoböcker och journalistiska reportageböcker, och fler är på väg.

Varför fick jag överleva?

Adrian Pracon är anställd av AUF och berättar i boken om den goda men hektiska stämningen på det socialdemokratiska ungdomslägret, om entusiasmen kring besöket som "landsmodern" Gro Harlem Brundtland gjorde på ön på fredagseftermiddagen. Och han berättar om stämningen när de första rapporterna kom från regeringskvarteret i Oslo, där många föräldrar och anhöriga jobbade som tjänstemän och politiker i regeringen eller i Arbeiderpartiets kontor ett kvarter ifrån, vid Youngstorget. På Utöya trodde man att man var på det tryggaste stället i Norge, i det tryggaste landet i världen.

Det kom besked från M/S Torvald om att en polis var på väg, egentligen hade samtliga båtturer blivit inställda efter attentatet i Oslo.

Pracon berättar om vad som hände sedan; angreppen, hur människor dödades omkring honom. Han insåg att han inte kunde simma i land, men sökte skydd i vattnet vid strandstenarna - och hur han möttes öga med öga med gärningsmannen, som siktade, men inte sköt, utan vände på klacken.

Varför blev jag skonad? Har Pracon undrat efteråt. På måndagen fick han svaret. Utseendet kan ge associationer om folks politiska tillhörighet, sade Breivik. Vissa människor ser marxistiska ut, andra mer högerorienterade:

- Jag såg något av mig själv i honom, kanske var därför jag lät jag honom vara, förklarade Breivik i rätten igår.

Det var kanske inte svaret Pracon önskade, men det räddade hans liv.

(Av Bengt Östling)

Hjertet mot steinen Adrian Pracon i samarbeid med Erik Møller Solheim Hjertet mot steinen En overlevendes beretning fra Utøya

Selv om sola ikke skinner Stian Bromark Selv om sola ikke skinner