My Lindelöf: Skogen i mitt hus

Redan titeln, ”Skogen i mitt hus”, ger en riktning för vilka vägar min läsning kommer att ta och vilka detaljer jag kommer att fästa mig vid. Dikterna handlar uttryckligen inte om mitt hus i skogen utan om skogen i mitt hus – och vad innebär det?

Ja, ända sedan debuten har naturen varit central i Lindelöfs lyrik - så också i den nya samlingen där det verkar som om diktjaget uppgår i naturen och blir en del av naturens kretslopp.
När jag läser Lindelöfs dikter ser jag å ena sidan framför mig ett konkret gammalt gistet hus som sett sina bästa dagar, ett hus där taket täcks av mossa, i rummen står anfrätta och skamfilade möbler, det finns fuktfläckar och tapetmal i väggarna och fönsterkittet ”spricker som nagelband”, jag ser ett hus där träden börjar skjuta skott genom de murkna bräderna och vinden drar in genom de plastlappade spruckna rutorna. Å andra sidan ligger det givetvis nära till hands att läsa huset som en kropp - en kropp som invaderas, eller suger åt sig, av naturens starka krafter.

Hon kallade det ”huset”, kallade
på kvisthålens minne av kåda som brann
av ljus, hon
skuggade blicken med handen
och slängde ut en näve frön
i den harvade skuggan

allt sådde hon
allt växte
mer oro
än någon kan bärga

ibland lade hon örat mot timret
och hörde det ticka därinne
bjälke lilla, viskade hon
allt har sin tid

Förutom att skogen kan ses som både en närande och en tärande kraft i dikterna kan man tolka skogen som ett uttryck för det ogenomträngliga och förvildade språket som poetjaget brottas med – här finns en vilja till ordlöshet och tystnad som endast kan uppnås när man avskärmar sig från språket/skogen och bosätter sig i ett isolerat hus där man kan hitta tillbaka till sältan i språket, där man kan skaka av sig alltför stora drömmar och fantasier och istället fokusera på de små betydelsebärande detaljerna:

En dag kommer jag att tappa bort mig
i skogen i mitt hus.
Jag kommer att snubbla över ord
som nattskärra och brakved.
Jag kommer att gå över ån efter vatten.
Jag kommer att irra runt i cirklar
tills jag faller ner i min egen grop.
Jag kommer att förväxla är med kråka
och timmar med sand.

I tystnaden och tomheten tar också smärtan och sorgen plats. Ett genomgående tema i dikterna är också rädslan för att falla och risken av att trilla ner i tomma intet, att halka ner i ett hål. Att lösa upp och att se saker och ting lossna, att tappa kontrollen och att förlora sig själv, att utplånas och uppgå i någonting okänt är dels en fasa, dels en förhoppning:

Åter falla ur sängen
min hands
kärringknut
stupa ur drömmen
halka ur sömnen
ulliga djur
i golvets grotta
Hålet i munnen är munnen
En gång drömde jag drömde
att hålet i världen
var jag

(tog mig millimeter för millimeter framåt i dina stora skor)
En gång drömde jag att det stora
djuret, det ulliga hålet, den gamla
halkan, fallet ur världen var jag

I ”Skogen i mitt hus” tecknar My Lindelöf en vindlande karta över saknadens landskap och dessutom måste jag tillägga att Metha Skog gjort en kongenial pärmhelhet där en tapetbård med gammaldags mönster löper över en botten som både känns och ser ut som en grånad väggplanka.