Sprickan i Israel djupnar

Det är två år sedan israeliska soldater angrep det turkiska fartyget Mavi Marmara och dödade nio turkar ombord. Fartyget var med i den flottilj som då försökte bryta den israeliska blockaden av Gaza. Nu vill turkiska åklagare ställa höga israeliska officerare inför rätta och ge dem livstids fängelse.

Den turkiska reaktionen gör sprickan mellan judiskt och arabiskt i Israel ännu djupare, vilket syns inte minst i det splittrade Jerusalem.

Trots det firade det judiska Jerusalem i söndags 45-årsminnet av stadens enande, eller Israels erövring av staden som man föredrar att kalla det i stadens östra delar, det arabiska Jerusalem.

Egentligen är det ju lite ironiskt att fira den enade staden Jerusalem. För få städer i världen är så delade som just Jerusalem. Mellan stadens judiska västra del och den arabiska östra går en mental järnridå som visserligen inte syns, men ändå är så påtaglig. Här lever två världar i samma stad, men inte tillsammans utan parallellt. Geografiskt intill varandra men ändå i olika sfärer.

- Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två, sa Rudyard Kipling. Och det utan att ha en aning om dagens Jerusalem. Så att fira det enade Jerusalem är minst sagt lite knepigt.

Få städer i världen är så delade som just Jerusalem

Jag råkade vara i staden när det odelade Jerusalems högtidsdag celebrerades förra året, ja, då var det förstås inte 45- utan 44-årsminnet som fick tiotusentals judiska bosättare och andra nationalister att tåga under flygande blåvita fanor och högljutt skanderande från det judiska västra Jerusalem in i stadens palestinska halva.

Väl medvetna om vilken sida det massiva polisuppbådet stod på gjorde dom upprymda demonstranterna vad dom kunde för att provocera palestinierna genom att ur tusen strupars talkörer ropa ”Bort med araberna”, ”Död åt Mohammed” och andra utmanande slagord.

Men invånarna i östra Jerusalem lät sig inte provoceras, åtminstone inte vad jag kunde se. Jo, några arabiska tonåringar, uppe på ett tak, fick fram en stor palestinsk flagga som de ivrigt svängde fram och tillbaka högt över de upphetsade demonstranterna som vrålade ännu högre än tidigare att det nu är det verkligen dags att jaga bort araberna ur Jerusalem, ja, helst ut ur hela det Heliga Landet, en gång för alla. Det lär, av vad jag har förstått av tidningarnas rapportering, ha varit ungefär samma visa i år igen. Exalterade bosättare och ultrasionister marscherar omkring och hoppas att bli angripna av palestinier så att polisen kan rycka in och spöa upp araberna.

Men varken i år eller förra året blev tumultet särskilt blodigt eller stort. Och Jerusalems palestinier har skaffat sig lite mer sofistikerade metoder att visa sin avsky på än att angripa judiska demonstrationståg. Som till exempel att ta till en plötsligt uppblossande kärlek till Turkiet.

Turkiet var länge ganska illa sett bland Israels grannar i Mellanöstern. Det var ju det enda muslimska land som hade vänskapliga förbindelser med Israel.

Men så kom år 2010 och den där turkdominerade flottiljen av båtar som tänkte sig att bryta den israeliska blockaden mot Gaza. I det israeliska anfallet mot den dödades åtta turkar och en turkamerikan och vänskapen mellan Israel och Turkiet tog hastigt slut.

Men istället blossade en häftig kärleksaffär upp mellan turkar och palestinier. Turkiska flaggor syntes plötsligt överallt i östra Jerusalem. I skyltfönster, på balkonger och på tak och i butiker kom det kvickt upp stora bilder på den turkiske premiärministern Erdogan. Livsfarligt hängande ut från sina bilar for skrikande ungdomar omkring vilt viftande med den turkiska rödvita fanan.

Men i västra Jerusalem, inte en enda turkisk flagga. Förstås. Det är inte ens någon idé att försöka hitta den på turkiska ambassaden. För någon sådan finns överhuvudtaget inte i Jerusalem eftersom Turkiet liksom alla betydelsefulla stater i världen vägrar acceptera det enade Jerusalem som Israels huvudstad och har lagt sina ambassader på andra håll i landet.

Medan invånarna i västra Jerusalem klagar över att de turkiska åklagarna nu vill ge förre israeliske kommendören för försvarsmakten Gabi Ashkenazi och en rad andra officerare livstidsstraff för aktionen för två år sedan mot Gazaflottiljen, håller östra Jerusalem tummarna för de verkligen ställs inför rätta.

Fast så lär det knappast bli. Och ett enat Jerusalem i vår livstid, det är fortfarande en högoddsare.

Christer Fridén