Högerpopulismen i Europa och språkstriden i Finland

Under det senaste årtiondet har en ny sorts radikal höger vuxit stark i Europa.

Vissa av de partier genom vilka högerpopulisterna organiserar sig har direkta rötter i nationalsocialismen (till exempel det tyska NPD och Sverigedemokraterna), andra åter går tillbaka till mera landspecifika nationella rörelser (ta sannfinländarna eller norska fremskrittspartiet) och ytterligare några utgör mer genuint nya företeelser (som det danska folkepartiet eller det nederländska frihetspartiet).

Men trots att man erkänner mångfalden hos de högerpopulistiska partierna, kan man ändå tala om en allmän högerpopulistisk tendens eller rent av rörelse med räckvidd utöver mer eller mindre hela den europeiska kontinenten.

Det här utgör också den breda kontexten för den samtida striden om svenskans ställning i Finland. Vi talar i Finland helt för lite om vad verklig högerpopulism innebär och i vilken mån våra konflikter beror på den högerpopulistiska vågen. Och jag tror att det är viktigt för oss att inse att den nu utdragna språkstriden är symptomatisk för det radikalt högerhalkande Europa och inte alls utgör någon form av finländsk kuriositet.
Men högerpopulistiska partier har det funnits i Europa i redan ett århundrade. Det som är delvis nytt är att den nya rörelsen inte bara antar formen av politiska partier som blir invalda i våra parlament, utan lyckas också karakterisera en tidsanda – en anda som kommit att ha stor inverkan på media och politik.

Det här sker på följande vis.

Liberala, konservativa, socialdemokratiska och gröna partier fördömer först det högerpopulisterna säger, men antar sedan de problem som högerpopulisterna identifierar som problem som verkliga problem. Men därigenom att de så kallade etablerade partierna och mainstream media tar högerpopulisternas skenproblem på allvar, låter de också högerpopulisterna bestämma debattens spelregler. Och den som bestämmer spelreglerna för diskussionen är aldrig långt ifrån att också bestämma dess utgång.

Vad är det då som kännetecknar denna rörelse och hur kommer det till uttryck i språkstriden i Finland?

För det första är högerpopulister mot liberal demokrati, mot etablissemang och för ”folkets röst”, varvid ”folkets röst” naturligtvis är rörelsen egen röst. Genom att tillräckligt många andra går med på att tala om ”folket” och ”folkets röst” i samma termer, lyckas de sedan etablera en stereotypiserad uppfattning om det politiska subjektet, den Egentliga Finländaren, den Egentliga Svensken, den Egentliga Ungraren i den politiska offentligheten. Finländaren bestäms således enligt vissa värderingar som självfallet råkar sammanfalla med dem som högerpopulisterna själva företräder. Mot svensken, ungraren, finländaren ställs sedan muslimen, romen, finlandssvensken – alla exakt lika homogent och stereotypiskt konstruerade som ”majoriteten”, men enligt värderingar som inte passar rörelsen.

För det andra kännetecknas högerpopulismen av ett visst sätt att tala om eller en viss hållning gentemot minoriteten – och det är en djupt självmotsägelsefull hållning: Å ena sidan är nämligen minoriteten ovillig att integrera sig (ta till exempel österbottningarna eller ålänningarna som inte vill lära sig finska och allra helst slapp bo i Finland, eller muslimerna i Schweiz som envisas med att bygga sina minareter), men å andra sidan är minoriteten så integrerad att den bakom kulisserna egentligen styr hela samhället (ta finlandssvenskarna i Helsingfors som utgör den politiska och ekonomiska eliten eller den östeuropeiska juden som egentligen leder hela världspolitiken). Hur som helst – vare sig minoriteten utgörs av de utomstående eller av makteliten – tär den i varje fall på välfärdsstaten. I tyska veckotidningen Die Welt gick businessmannen Reinhard Sprenger så längt som att tala om muslimer som ”det parasitära”. Hit hör också påståendena om att det i själva verket inte alls är högerpopulisterna som är rasistiska och intoleranta, utan de arroganta muslimerna, judarna, romerna och finlandssvenskarna, som vägrar dela majoritetens, dvs. högerpopulisternas, värderingar. Och till slut heter det att det egentligen är minoriteten som förtrycker majoriteten.

För det tredje och slutligen kännetecknas högerpopulismen av en viss strategi att utnyttja minoriteter. Denna strategi kunde man kalla ”de olyckliga äktenskapens strategi” och den går ut på att spela minoriteter mot varann. Ett exempel är före detta nazistpartiers plötsligt ivriga stöd för Israel, då det gäller att bekämpa islam i Europa. Också i Finland används de olyckliga äktenskapens strategi då Finland ska göras enspråkigt med motiveringen att Finland håller på att bli mångkulturellt. Plötsligt är högerpopulisterna värsta mångkulturalister! Men man får inte tro att högerpopulisterna skulle erkänna judarna eller invandrarna som något annat än nyttiga idioter, vilka sedan blir måltavla direkt då slaget om islam eller svenskan är vunnet.

En stor del av den så kallade språkdiskussionen i Finland är genomsyrad av högerpopulism. För att rationellt och demokratiskt kunna dryfta svenskan i Finland är det nödvändigt att bekämpa högerpopulismen.

Att bekämpa högerpopulism är att inte ta de problem som den framställer som centrala problem. Finlandssvenskarna behöver inte bevisa sin patriotiskhet eller den kulturella rikedom vi medför för en påhittad majoritet. Högerpopulisterna kommer aldrig att erkänna oss: Om vi är tvåspråkiga och behärskar finskan behövs ju inte svenskan, om vi åter envisas med svenskan är vi inte ”finländare” och måste omskolas till att bli det. Den ”strukturella antisemitismen” i den högerpopulistiska diskursen om svenskan i Finland ligger i ett samtidigt tvång till och förvägran av assimilation.

Att bekämpa högerpopulism är att kämpa för respekten för de liberala och demokratiska grundläggande rättigheter vi redan förfogar över – det är nämligen de som blir övertrampade alltid och överallt där högerpopulismen får fotfäste och möjligheten att ställa villkoren för samhällsdebatten.

Jag vill med detta ändå inte påstå att all diskussion om svenskan i Finland kan tillintetgöras genom att vifta populistkortet. Det finns också en ”pragmatisk” diskussion om svenskan. Men en fråga för dem som önskar motarbeta högerpopulism är också att utreda i vilken mån den så kallade pragmatiska diskursen om svenskan utgår från problem som är identifierade som problem av högerpopulismen och inte överhuvudtaget utgör några verkliga problem, utan enbart försvårar ställandet av seriösa frågor, hur goda än de pragmatiska debattörernas avsikter må vara.

(av Arvi Särkelä)