Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Pauliina Turakka Purhonen

Från 2011
Uppdaterad 02.07.2012 16:51.
Pauliina Turakka Purhonens målning haavansörkkijä
Bild: Pauliina Turakka Purhonen

Ibland blir man så väldigt trött på konstprat. Jag kan emellanåt tycka att man inom bildkonsten specialiserat sej på högtravande och pretentiösa ord och texter som en slags intern överenskommelse. Konstpratet förstår ingen annan och det är väl så man vill ha det, av rädsla för att i misstag uttala en personlig åsikt.

Pauliina Turakka Purhonen har ett svårt namn, på gränsen till hopplöst, men är en verkligt fascinerande konstnär. Hennes tygskulpturer är både brutala och vackra, de är skickligt gjorda och intressanta på det sätt som gör konst långlivat: de avslöjar inte allt med en gång.

Pauliina målar också porträtt, på utställningen i Amos Andersons museum samsas porträtten och skulpturerna i samma utrymmen. Det första intrycket är att motiven är helt olika. Skulpturerna baserar sej på finländsk medeltida kyrkokonst och porträtten är som sagt porträtt, mest av henne själv och av Pauliinas vänner och bekanta.
Men målningarna är målade på ett skulpturalt sätt och också de har drag av kyrkokonsten, det syns tex i de avbildades ställning eller i den slags stämning av ro som kyrkokonsten utstrålar. Men framförallt är de mycket fysiska, både skulpturerna och tavlorna. De är fysiska på samma sätt som Pauliina är det, hon säger sej minnas med sina händer. Det är som om hon velat forma mänskorna på tavlorna, hela mänskan med rörelser och doft, hur huden känns. Det är ett svårt projekt, men hon försöker.

Pauliina är okonstlad, ärlig och hymlar inte om sina tillkortakommanden. Därför är det så extra störande att läsa den artikel i utställningskatalogen som är tänkt att analysera hennes konst på djupet. Istället för att skriva om vad han ser och känner drämmer skribenten till med en hel rad filosofer (Kristeva, Freud osv) och analyser som rör sej miltals från Pauliinas uttryck.

Verkligt pretentiöst blir det då han försöker omvandla hennes tygskulpturer till målningar. Det verkar vara svårt att benämna skulpturer för skulpturer när de är gjorda av tyg, de måste kallas för tredimensionella målningar. Eller för ”taktila” målningar, dvs målningar man kan röra vid. Vad man vinner på det går över min horisont. Jag misstänker att det handlar om status i konstvärlden, tygskulpturer klassificeras som handarbete medan målningar har en tradition som heter duga.

Pauliina Turakka Purhonen hade varit värd en mindre undflyende text. Nu upplever jag den som ett av dessa otaliga exempel på att skribenten egentligen är osäker på vad det är han ser och därför tar teorierna till hjälp. Teorierna och det tomma pratet.

Pauliina Turakka Purhonen på Amos Anderson, till 25.7.2011

(av Filippa Forsman)