Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Stressbefriat

Publicerad 05.08.2010 06:47. Uppdaterad 04.09.2017 14:50.

Jag flyttar in i ett 1800-tals landskap för en stund. Ett glatt sällskap har just avslutat måltiden. Stämningen är uppsluppen, bordet rörigt, flaskorna urdruckna. Kan du gissa var jag befinner mig?

Hotellägaren och hans familj trängs på ett båtdäck tillsammans med skådespelare, konstnärer, kritiker, journalister, författare och konstsamlare i en lummig sommarmiljö. I Pierre-Auguste Renoirs målning “Lunchen på båtutflykten” firar affärsmannen Alphonse Fournaise öppnande av sitt nya hotell med restaurant och uthyrning av båtar.

Renoirs motiv var ofta sydfranska landskap och porträtt, traditionellt måleri, men penselföringen och färgbehandlingen var mer radikal. Typiskt för impressionisterna var att måla utomhus och det viktiga var förhållandet mellan ljus och färg. Resultatet var ibland nästan pointillistiskt och långt från den tidigare realismen.

Nu står jag inte på en utställning utan jag befinner mig i en stuga på landet och framför mig har jag motivet i 1000 bitar. Jag har bestämt mig för att pussla, kanske det mest otidsenliga och osexiga sysselsättning man kan hitta på idag. Men just därför, tänk så befriande!

Och det konstiga är att man kan bli helt besatt och leva sig in och bli expert på varje liten nyans och använda oändligt mycket tid på att hitta Gustave Caillebottes svarta band till hans halmhatt och Aline Charigots, Renoirs blivande hustrus spetskrås eller de gråsvarta skiftningarna på hennes hund. För att inte tala om varje rynka på den vita duken med impressionistens sätt att uttrycka den vita färgens mångfald. Och vilken tillfredsställelse när jag äntligen hittade Alphonse Fournaise öra, något grisskärt och obestämt. Och vinglasen som reflekterar ljuset. Ni kan inte ana så svårt det var.

Och vilken lyckokänsla när bitarna äntligen faller på plats. Det påminner om att sitta i klipperiet och ljud och bild plötsligt sitter precis som de skall. Att lägga ett tusen bitars pussel visade sig vara utmanande och på något plan tillfredsställande. Kanske är det helheten som är mer än summan av delarna som gör det.

Att lägga pussel är faktiskt en meditativ sysselsättning som tömmer hjärnan på ett behagligt sätt. Plötsligt fylls man t.ex. av fyra varianter av brunt och ser en variation där man minst av allt anat det. Och det känns förvånansvärt meningsfullt att förvandla ett kaos av 1000 obegripliga bitar till en helhet med betydelse. Man ordnar och kategoriserar. Man utvecklar en känslighet för varje liten skiftning och hittar de minsta av detaljer. Jag som trodde att jag var de stora linjernas människa.

Nu vill jag inte överdriva. Det är klart att det kan ses som ett tidsfördriv. Som korsord, Sudoku…Men jag påstår ändå att det kan vara värt att pröva en gammaldags lek som i alla fall för mig i stunden fungerade som en avstressande flykt in i detaljernas djungel. Ett pussel kan vara som ett visuellt korsord, kanske aktiverar det skrymslen i hjärnan som vi inte använder varje dag. Ta fram brädspelet, Mahjong brickorna och schackpjäserna till sommaren och långsamhetens lov. Eller pussla.