Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Går Guggenheim att lita på?

Publicerad 26.01.2011 09:22. Uppdaterad 22.06.2015 20:13.
Richard Armstrong
Bildtext Richard Armstrong, direktör för Guggenheimstiftelsen.

Nu har debatten kommit igång på allvar om det storstilade utspelet om att det världsberömda Guggenheim-museet eventuellt skulle landa också i Helsingfors. Den finska tidningsdraken Helsingin Sanomat svämmade över av lovord. Nu skulle både turismen, ekonomin och kulturen gynnas om Helsingfors får ett Guggenheim-museum. Nu skulle Helsingfors, precis som Bilbao, i ett slag vinna hela världens uppmärksamhet. Så lät det när nyheten kom.

En vecka senare är det en helt annan ton i skällan. I radioprogrammet Ykkösaamu tar konstkritikern Otso Kantokorpi bladet från munnen och ser hela projektet som ett utslag av kulturimperialism.

-Guggenheim behöver inte alls komma hit, det är onödigt, vi har egna museer som vi i stället borde stödja och två miljoner euro för att utreda frågan är oförskämt mycket pengar, gormade konstkritikern Otso Kantokorpi i Yle-kanalen Radio Ykkönen.

Hufvudstadsbladet skriver samtidigt på första sidan att Guggenheimstiftelsen lägger ner sina tilltänkta museiprojekt världen över. Staffan Bruun listar alla städerna som har gått miste om en Guggenheim filial och slår fast att projekten har slutat i besvikelse fastän de tilltänkta städerna har satsat miljoner på att få ett eget Guggenheim-museum.

Det ser onekligen ut som om Guggenheim inte riktigt går att lita på. I Finland finns det en standarduppfattning om USA-imperialismen som i vissa konstnärs- och kritikerkretsar inte tycks ha nyanserats mycket sen Vietnamkrigets dagar. Journalisten Staffan Bruun har rätt när han listar de projekt som inte har förverkligats. Men han skrapar bara på ytan.
Finanskollapsen har naturligtvis satt käppar i hjulet på många kulturprojekt och stoppade också Guggenheims planer t.ex. i Vilnius i Litauen. Samtidigt ska vi vara medvetna om att hela Guggenheimstiftelsen har fått en ny ledning sen de uppseendeväckande satsningarna av den föregående ledningen. Den fick lov att gå och har bytts ut mot nya krafter efter utbredd kritik också på hemmaplan i New York.

Alla de storstilade nysatsningarna som stiftelsen har gjort under de senaste 20 åren genomfördes av den föregående chefen för Guggenheimstiftelsen, Thomas Krens. Han lovade genast när han tillträdde år 1988 att nu ska det minsann bli stora förändringar som antagligen kommer att förvirra vänner av ordning.

Vid den tiden inföll den internationella museiboomen som också vi i Europa fick känna av. Det var Krens som gick in för alla de nya museerna som Guggenheim ville genomföra runtom i världen. Det var också han som var marknadsstrategen bakom den storartade framgången med Guggenheim i Bilbao.
Hemma på modermuseet på Manhattan visade han motorcyklar och gjorde en annan jättesatsning med kläddesignern Giorgio Armani. Motorcyklarna drog på tre månader en rekordpublik på 300.000 besökare till museet vid Central Park. Den driftige Krens kunde också öka donationerna till museet från 20 till hela 118 miljoner dollar.
-Guggenheim är ett varumärke och det fungerar som en trosartikel. Köper du en Mersa eller en BMW eller går du till Louvren, då kan du vara säker på att få uppleva kvalitet, sade Krens i ett berömt uttalande som upprörde kulturkretsarna inte bara i Paris.

Thomas Krens började få beskyllningar om att han såg konsten som enbart en ekonomisk tillgång. Han sålde ut mästerverk av Kandinsky, Chagall och Modigliani för att i stället köpa in ny samtidskonst. T.o.m. hans anhängare och tidningar som New York Times började beskylla honom för att gå för långt, för att alltför mycket tänja på reglerna för en kulturinstitutions verksamhet. Kritikerna beskyllde honom för en businesstil som var alltför populistisk och kommersiell. När kritiken slutligen blev alltför störande och pinsam för Guggenheimstiftelsen fick Krens avgå. Han får numera bara slutföra det hittills största Guggenheimprojektet, det i Abu Dhabi som ska vara färdigt om drygt ett år. Redan innan Krens fick gå hade chefen för Guggenheim i New York, Lisa Dennison, fått lämna sin post. Hon började i stället jobba på auktionshuset Sotheby´s eftersom hon ville jobba med vinstbringande verksamhet och vad hon förtjust kallade den exploderande konstmarknaden.

Det var precis före den förödande finanskollapsen som över en natt avslöjade finansgurun som Bernie Madoff på Wall Street som Hin Onde själv.

När vi ser tillbaka på de senaste åren av megalomaniska affärs- och konstsatsningar är det bra att hålla i minnet att ingenting längre är sig likt, inte på Wall Street och inte heller på Guggenheimstiftelsen. Det var den nya chefen Richard Armstrong som besökte Helsingfors och han är uttryckligen vald för att återställa det kulturella kapitalet och förtroendet för Guggenheim. Han höll ju inte heller alls inne med att stiftelsens satsningar i Taipei, Guadalajara och Rio de Janeiro inte blev av. Han betonade i stället att vi nu inte ska upprepa vad vi har gjort förut utan skapa något nytt.

Guggenheim har också sysselsatt fem av sina anställda för att på heltid ta sig an Helsingfors. Signalerna från den nya ledningen är att man vill minska på New York-styrningen av Guggenheims internationella verksamhet. Man är helt enkelt öppen för ett ärligt och konstruktivt samarbete med Helsingfors.

De nya cheferna kan inte klandras för den föregående ledningens tilltag.