Tärnornas krig på Tove Janssons ö

Varför blev ett levande flugpapper symbolen för Tove Janssons viktigaste plats på jorden? Silene viscosa, klibbglim, denna egendomliga och sällsynta växt bär Signe "Ham" Hammarsten-Janssons moderliga signatur. Den finns i varenda bok i Klovharuns lilla bibliotek.

Har den ett dolt budskap? På finska heter den tahma-ailakki och är sannolikt en invandrad växt, en fripassagerare som kommit med sjöfarten från öst.

1964-65 byggdes stugan under stora strapatser och till en början i ett tillstånd av laglöshet. Samtidigt blev ön en konflikthärd. Två kvinnor, mamman och Tuulikki, kämpade om Toves kärlek. En annan strid, den mellan människan och naturen, pågår än idag.

Det är inte Pellinge hembygdsförening som äger Klovharun, kobben där Tove Jansson och Tuulikki Pietilä byggde sin stuga. Pellinge hembygdsförening hyr visserligen ut stugan veckovis för 220 €. Men det är silvertärnornas ö.

Redan på midsommardagen när Pellingebon Edgar körde ut oss i sin båt, blev vi varnade att den norra delen av ön, strax till vänster om inloppet, inte var en trygg plats. Luftangreppen är skoningslösa. Tärnorna dyker ner mot allt levande: trutar, vitkindade gäss, bleknosade människor. Tärnan fäller ut sina vassa fötter och stutslandar på din hjässa som ett jaktplan på ett hangarfartyg; kallt, blött och skoningslöst.

Vi döpte den delen av Klovharun till Gazaremsan.

När Tove fyllde 50 började hon spränga och bygga på Klovharun. Då hade hon redan definitivt valt att leva ihop med en kvinna. Hon kallade homosexualiteten för "spöksidan", som det framgår av Boel Westins biografi. Samtidigt kan man se Klovharun, den ömsom mordiska, ömsom idylliska lilla ön som en symbol för den vuxna delen av Jansson liv och verk. Inte nog med att öns vattenfyllda centraldamm liknar en livmoder; själva inloppet påminner om en jättelik vulva.

Det avsnörda gloet, som kom att bli ett bärande tema i Pappan och havet (1965), står för det beskyddande lugnet, men också för själva havets förborgade hemlighet. Utanför kastar sig bränningarna vildsint mot graniten.

Det som överraskar besökaren är hur kluvet (Klovharun betyder den kluvna kobben) intrycket är av Toves ö. Å ena sidan sitter man på verandan, bakom rönnen (öns obligatoriska finska "kotipihlaja") och ser ut över civilisationen; farleden, Sköldviks eldsprutande skorstenar, J.L. Runeberg som tuffar förbi. Så nära sommarstugetäta Storpellinge! Och sjöbevakningens mastiga radar som antagligen ser varje barkbåt du sjösätter.

Men så sydsidan: Utskär, hav och horisont. Detta måste ha varit öns framsida för Tove.

Stugan är byggd som en kajuta. Minutiöst planerat, sandpapprat och slipat av kärlek. Det är som ett dockhus för levande. Källartrappan som också leder ner till bastun är livsfarligt brant, någon av dem måste ha fallit ner i det kylslagna mörkret. Idag bor det en groda i källaren, husets enda stadigvarande invånare.

Den som besöker Klovharun längtar efter ett hagelgevär, eller åtminstone ett paraply.

Att Tootikki var beväpnad på ön förvånar inte. Den som besöker Klovharun längtar efter ett hagelgevär, eller åtminstone ett paraply. Tärnorna är fega terrorister. De attackerar ensamma människor, grupper lämnas i fred. Tove var den blödiga, Tootikki gick till attack. Hennes metod var Lilla Mys - besväras man av pissmyror häller man fotogen på dem.

Klovharun tränger sig in i Toves författarskap samtidigt som hon överger Mumindalen. Pappan och havet, Sent i november har båda en fixpunkt som finns på kartan: den fiktiva fyren, fluglorten på Muminpappans sjökort har en konkret position sex kilometer från Klovharun, i Toves favoritväderstreck sydväst.

Klovharun förde Tove närmare elementens raseri och den farliga, vuxna kärleken. Mamma Ham förlorade kampen och hennes död gjorde Tove och Tuulikki fria att resa jorden runt följande år. Resan förändrade dem båda. Tove blev vuxenförfattare, och med Solstaden också en amerikansk författare. Tuulikkis grafik blev levandegjord och förnyad.

Och vem minns att Försvarsmakten höll på att ta kål på de båda damerna i maj 1981? En skjutövning, som finns skildrad i Rent spel, ledde till att en granat slog ner i en klippa mindre än tio meter från Reima Pietiläs (eller egentligen hans frus) enda riktigt vackra hus. Tuulikki målade med Miranol en vit ring runt splitterhålet. Den syns än idag, som en påminnelse om det äventyrliga i att leva i frontlinjen mellan natur och kultur.

Tre nyckelord beskriver tematiken i Tove Janssons prosa: Intrång, insikt, uppbrott. Ordningsföljden varierar. I Pappan och havet gäller uppbrott (från Mumindalen), intrång (i fyren, gloet), insikt (att fiskaren är fyrvaktaren och havet opålitligt).

I Den ärliga bedragaren är ordningen omvänd. I Sent i november likaså. Intrånget i Muminhuset följs av insikten om att familjen inte kan återskapas med tomma ritualer.

Anteckningar från en ö, Toves sista bok (1996) handlar uttryckligen om intrånget, insikterna och uppbrottet från Klovharun.

Men om inte klibbglim, vilken växt är Klovharuns kännetecken? Gräslöken! Rödblommig, styvnackad och det enda ätliga på hela ön. Gräslöken finns överallt. Men kanske Ham kände sig mer stormoderlig och ointaglig, mer som en silene viscosa?