En annan kultur
”När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver” påstods Hermann Göring
ha sagt. I själva verket var det inte alls han som sade det och det som
osäkrades var inte en revolver. Vilket den som är bekant med vapenkultur ju
hade kunnat berätta. Den rätta upphovsmannen var Hanns Johst, en lika
vedervärdigt nazistisk figur som Göring och citatet som lyder ”när jag hör
kultur...osäkrar jag min Browning” är en replik i pjäsen Schlageter.
I mitt liv betyder kultur till vardags mest musik, film och litteratur. Av
dessa är det just musiken jag jobbar med. Förra veckan tillbringade jag
utan musik och film vilket var en stor lättnad. Hur mycket jag än i grund
och botten tycker om mitt jobb så känns det ibland som om jag gärna hade en
Browning att osäkra. Som tur är hade jag litet sparad semester och kunde
åka iväg. Jag hoppade på ett flygplan som förde mig till Nice på den
franska Rivieran. Eftersom jag inte kan franska så var det inte så stor idé
att titta på film på TV och någon musikanordning hade jag inte med mig.
I detta kulturella vakuum inträdde en annan kultur. Den som fransmännen
minsann behärskar, d.v.s. matkulturen. Det första jag lade märke till var
att fransmännen verkligen springer omkring på stan med baguetter i famnen,
vilket var något jag trodde att de bara gjorde i Tintin eller filmer av
Jacques Tati. Efter att ha bekantat mig med den lokala närbutikens urval
och några restaurangers menyer insåg jag att det här med mat verkligen är
kultur i Frankrike. Vilket jag ju visste redan tidigare efter att ha tittat
på olika kockprogram på TV och liknande, men att uppleva det hela på plats
och ställe var någonting helt annat. Här hemma har vi ordspråk som ”Äta bör
man, eljest dör man” och liknande och ibland får man intrycket att
majoriteten av mänskorna hellre skulle äta tidsbesparande näringspiller än
ägna sig åt inköp och tillredande av mat. Den lokala turistbyrån försedde
mig med en broschyr som innehöll en lista över stadens restauranger. I den
fann jag att det fanns fem restauranger med Michelin-stjärnor i Nice. Den
första jag besökte var Keisuke Matsushima. Det var en upplevelse som gjorde
ett lika stort intryck på mig som mitt livs tidigare kulturella
höjdpunkter. Ett slags gastronomisk Sagan om Ringen, Sunset Boulevard,
Exile on Main Street o.s.v.
Det är en sak att se mat på TV och en annan att ha den på en tallrik
framför sig. Den kulinariska konstnären Keisuke Matsushima bjöd på
upplevelse efter upplevelse för alla sinnen och förändrade min syn på
världen. Notan som motsvarade två veckors matbudget i hemmaaffären eller en
biljett till en Rolling Stones-konsert betalade jag gärna och lämnade
ordentligt med dricks. Det var värt det.
När jag kom till jobbet på måndagen lät all musik otroligt bra.
PS
Helt utan annan kultur än den gastronomiska var jag ändå inte under min
semestervecka. Jag åkte till Villefranche-sur-Mer och tittade på Villa
Nellcote, huset där Rolling Stones bandade mästerverket Exile on Main
Street år 1971. Jag läste också två böcker, ”Stone baby” och ”Borrowed
light” av Joolz Denby som jag varmt rekommenderar.