Ah, Istanbul

- anteckningar från en europeisk kulturhuvudstad

I sin nyutkomna bok Inte utan min mamma har Pia Ingström ett underbart kapitel om sitt första möte med Istanbul som språkstuderande sommaren 1982. Det slutar med insikten om någonting omvälvande som skett inom henne, genom att hon försvarslöst underkastat sig ”Istanbuls brutala skönhet, fulhet och besvärligheter”.

I år är Istanbul en av Europas tre kulturhuvudstäder och kanske aningen mindre besvärligt än i början av 80-talet. Men fortfarande både fult och vackert.

Istanbul är ju i ovanligt hög grad en stad som i sig själv är kultur. Visserligen en kultur som ofta dolts bakom förfall och vanskötsel, under trycket av en explosionsartad invandring från landsbygden som lett till en lika explosionsartad och ofta helt okontrollerad byggnation. Men som just i och med allt det slumpmässiga varit så hänförande att upptäcka. Om detta skriver Pia Ingström också intressant i sin bok.

För tjugofem år sedan steg jag själv första gången av tåget vid Sirkeci järnvägsstation, rakt ut i vimlet och ångbåtsröken. För en romantiskt lagd själ var det första steget mot den förtrollade Orienten. En stad som tycktes full av honungskakor, böneutropare och turkiskans skönt ljudande ”bülbül” (näktergal) och ”gül” (ros).

Och faktiskt var det en hel del som var annorlunda då. Längs huvudshoppinggatan Istiklal caddesi låg t.ex. ännu inga Starbucks caféer. Det fanns få trendiga barer och de numera så eleganta hotellen i Sultanahmets nyrenoverade trähuskvarter var sunkiga hippiehostel där man på egen risk sov för tio mark natten. Fisk-, inälvskorvs-, kringel- och kassettförsäljarna vid Galatabron var däremot mångdubbelt fler och högljuddare. Det fanns också fler bärare i basarkvarteren och fler traditionella tehus. Och framförallt massor av fascinerande förfall.

När jag inte upptäckte stadens zigenarkvarter eller vandrade längs det dyluktande Gyllene hornet, brukade jag sitta i teträdgården utanför Egyptiska basaren och läsa Gunnar Ekelöfs dikter. Diwan över fursten av Emgión och Sagan om Fatumeh hade han skrivit som i ett rus under och efter en vistelse i Istanbul på 60-talet och de samlingarna passade min sinnesstämning bäst: ”Jag fick en blick genom ett fönster/som vette mot norr/en blick ur ett överhängande burspråk/av snidat trä –”.

Alltsammans var mycket romantiskt och exotiskt.

I dag har exotiken delvis förbleknat. Som ett led i Istanbuls ”stadsförnyelseprojekt” har de mytomspunna zigenarkvarteren Sulukule, Europas och kanske världens äldsta, rivits för att ge plats åt ett villaområde. I andra ändan av staden reser sig de nybyggda ”Europa-husen” mitt bland trafikrondellerna; en f.d. åker full av 20-våningshus med simbassäng, café och mataffär, alltsammans omgärdat av murar och välbevakade inkörsportar. Våra egna kvarter påminner mest av allt om Munkshöjden i Helsingfors och ter sig nästan gammaldags gemytliga.

Men även om ytan här och där blivit litet mer skinande är Istanbul naturligtvis sig likt. Nästan 2000 år av lager på lager av historia och kulturer påverkas inte mycket av några smärre kosmetiska ingrepp. Staden ligger där, som ett väldigt och trögt och uråldrigt djur, och suckar i dyn. Den vänder sin vackraste sida, sina ståtligaste palats och moskéer, mot Bosporen och Marmarasjöns förrädiskt turkosblåa vatten och där, litet längre ut, ligger Prinsöarna och glimrar som en rad små ädelstenar. Inåt land tar Istanbul aldrig slut. Förstad efter förstad brer ut sig på de brunbrända kullarna och den som skall ta sig ut härifrån gör bäst i att förse sig med ett par timmar tid och goda nerver.

Som kulturhuvudstad har Istanbul i år naturligtvis bullat upp med ett stort utbud av kulturella happenings, utställningar, filmförevisningar, teaterföreställningar, konserter, workshops m.m. (se hela programmet på www.en.istanbul2010.org). Men resenärens kulturhunger stillas kanske ändå effektivast genom att bara stanna upp i ett lämpligt gathörn eller på någon lämplig bro. För där ligger den – Bysans och sultanernas gamla huvudstad. I skönhet och kaos.