Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Talande stumfilm

Publicerad 17.06.2011 08:55. Uppdaterad 05.07.2012 13:52.

Klockan är bara morgon denna andra Sodankylädag, men egentligen skulle jag kunna checka ut och åka hem redan nu. Inte för att det är vare sig tråkigt eller tomt på schemat. Utan för att jag igår kväll såg stumfilmsvisningen av Fritz Langs ”Metropolis” till ackompanjemang av gruppen "Cleaning Women" från Finland, Gudmund Ostgard och Nasra från Norge, samt Ivan Afanasyev från Ryssland. Och tro mig – när man gjort det blir det lite trångt inom en på den plats där alla livets stora filmupplevelser skall rymmas.

Föreställ er ett cirkustält. Ett stort tält i rött och blått. Föreställ er sedan en enorm vit duk framför rader av stolar och bänkar som egentligen inte alls passar ihop och som definitivt inte är bekväma. Och slutligen kan ni fylla bilden med människor. Många människor. Människor som klämmer ihop sig på dessa besynnerliga bänkar för att ta del av en stumfilm som kommer att uppta två och en halv timme av deras liv. Människor med eller utan medhavda, värmande drycker.

Stämningen hänger tät mellan metallkonstruktionerna som håller tältet uppe. Lägger sig som ett kitt mellan alla oss som samlats för att inte bara se utan uppleva en film.

Och vilken film! Än en gång häpnar jag över vilken enorm kraft de gamla stumfilmerna har. Än en gång slås jag av tanken på att det inte finns någonting vi rent berättarmässigt kan åstadkomma idag som inte redan sagts. Och många gånger bättre. Mera avskalat. Avklarat. Klart. Vill man gråta är det bara att plocka fram Viktor Sjöströms ”Ingeborg Holm” och vill man uppleva skräck slår Mauritz Stillers fantastiska ”Herr Arnes penningar” fortfarande det mesta i den genren. Men vill man se science fiction kryddad med drama, skräck, samhällskritik och romantik skall man se ”Metropolis”!

Filmen utspelar sig i en framtida, dystopisk tillvaro där världen är starkt tudelad. Överklass och arbetarklass, maskiner och människor, den lättledda massan och den enskilda ledargestalten. Visuellt är stadsbilden fantastiskt fin och, av naturliga skäl, före sin tid. Senast såg man skuggan av den i de animerade avsnitten i ”Howl”, som även på ett verbalt plan hänvisar till ”Metropolis”. Den ansiktslösa massan som strömmar in i sin underjordiska fabrik för att uträtta ett monotont värv har vi i sin tur sett i så många filmer att det är onödigt att rada upp enskilda namn.

Rytmiseringen och koreografin är även den superb och det är bara att vraka och välja mellan de associationer som väcks till t ex musikvideovärlden. Låt mig bara påpeka att Madonna är en blek kopia av maskin-Maria anno 1927. När det gäller den levande musik som framförs denna Sodankyläkväll kan jag inte nog understryka att den är i fin samklang med den atmosfär bilderna förmedlar.

Och när sciencefictionspektakel i stil med förra veckans premiärfilm ”Priest” försöker spela med religiösa kort återstår bara att konstatera att Lang sitter med alla ess på hand. Här är det paradis och helvete, skuld och nåd så långt ögat når. Och när det inte längre når något nytt kommer syndafloden svepande. Det ni! För att inte lämna hänvisningsspelet på hälft måste jag tillägga att scenen då människan slutligen gör uppror och lämnar sina maskiner blir följden en härdsmälta som gör det lätt att dra paralleller till kärnkraftsfilmen ”Kinasyndromet”. Samma upplägg, samma skräck.

Så till den som tycker att kombinationen cirkustält och stumfilm låter suspekt och i värsta fall dammigt kan jag bara säga: dags att tänka om! Bättre än så här blir det liksom inte.